Gammal är ändå äldst

OK, jag erkänner, jag är ibland en nostalgisk bakåtsträvare. Personligen anser jag att Bon Scott är AC/DC:s rätte sångare. Jag tycker de malt lite på tomgång sedan "Flick Of The Switch" kom 1983. Visst har varje skiva innehållit bra låtar och jag har plikttroget inhandlat och spelat plattorna efter det hur mycket som helst men det har känts som de bränt sitt bästa krut. Live har de däremot hela tiden varit fenomenala och felfria.

Med nya given "Rock Or Bust" är man dock tillbaka på allvar. Med en föredömlig spellängd på ca en halvtimme håller man intresset vid liv ända in i kaklet och plattan är föredömligt fri från utfyllnad. Det har ju varit ett av problemen på de närmast föregående albumen "Stiff Upper Lip" och "Black Ice". Många bra låtar, men alltför många anonyma spår på skivor som varit timmen långa.

Problemen med bandets hjärna och fundament Malcolm Youngs demens och rättegången mot trummisen Phil Rudd har förstås stört en hel del, framför allt är det djupt tragiskt att Malcolm aldrig mer kommer att vara en aktiv del av AC/DC.
Inte desto mindre känns man ännu mer målinriktade och hungriga att bevisa att gammal är äldst och fortsätter bandet så här har de oerhört mycket kvar att ge. Det finns tydligen material till flera plattor till som Malcolm lämnat efter sig enligt brodern Angus och det bådar gott.

Med monumentala skivsläpp från gamla rockrävar som Accept och AC/DC, samt med fortsatt virila band som Iron Maiden och Judas Priest känner man att tiden på något sätt stått stilla. Det finns många nya högoktaniga akter som för arvet vidare men det är skönt att även gudfäderna fortsatt kan leverera och erhålla berättigad uppskattning.