På plats lyckades vi på något mirakulöst vis sno åt oss ett par bekväma fåtöljer som var placerade på en ramp strax bakom och en bit ovanför själva bardisken. Rakt framför oss låg scenen på bekvämt avstånd så det var lite VIP-känsla att sitta på första parkett när bandet släntrade in på den lilla scenen.
Det är verkligen inspirerande och fascinerande att se hur ett band som hållit på såpass länge och utan att nå det stora genombrottet ändå har gnistan och entusiasmen i behåll. Humöret var på topp ända från inledande guldkornet "Mother Of Of All Lies" fram till obligatoriska avslutningen med Gasolin-covern "Det Bedste Til Mig Og Mine Venner". Ronnie Atkins må ha något stelare stämband än på det glittriga åttiotalet men han kämpar storartat med de resurser han besitter och hans med åren allt strävare stämma håller fortfarande. Den lilla, för att inte säga minimala, scenen tillät inga större åthävor men det glada humöret, goda stämningen, bra ljudet och givetvis omistliga låtskatten gjorde att vi båda två bekvämt placerade i varsin fåtölj njöt av konserten i fulla drag.
Pretty Maids må ha haft sin storhetstid ett bra antal år bakåt, men jag tycker att de håller minst lika hög klass i dessa dagar. De senaste plattorna har hållit mycket hög nivå med låtar som "Little Drops Of Heaven", "I See Ghosts", "Wasted" och inte minst "Bullet For You". När de förtjänstfullt blandar upp sina nya favoriter med klassiker som "Red Hot And Heavy" och "Rodeo" från åttiotalet så är kvällen på många vis fulländad. Vi lämnade stället mycket nöjda med ännu en solid insats från ett band som är värda en större publik än vad som var på plats denna afton. Ni som inte var där, skyll er själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar