Recension från Bråvalla Festival

Efter att förra året varit på Bråvalla Festival alla tre dagar var det i år bara en dag som var av intresse. Torsdagen innehöll mest hårdrock, precis som förra året, med kronjuvelen Iron Maiden som blytung headliner. Vi infann oss på festivalområdet vid lunch för att hinna in till Triviums gig. Givetvis var det kaos i kön så vi lyckades missa amerikanarnas entré men kom in i tid för att lejonparten av deras spelning. Tur var det för jänkarna levde upp till förväntningarna som deras plattor genererat. Trots den tidiga timmen lyckas man frammana såväl entusiasm som en schysst circle pit vilket är avundsvärt. Givande mellansnack och givtevis föredömlig musik renderar ett högt betyg.
Betyg: ++++

Efter lite paus och samkväm var det dags att undersöka om engelska Bring Me The Horizon var vår kopp brittiskt te. De är stora bland kidsen och jag är ofta en snabb tillskyndare av även ny hårdrock varför intresset var stort. Dessvärre fann jag bandets musik lite märkligt strukturerad och svår att få grepp om. Kan förstås handla om dålig förhandsresearch men jag har trots allt sett andra jämförbara akter under liknande förhållanden och blivit positivt överraskad. Exempelvis Parkway Drive och Stone Sour upptäckte jag under angenäma former på Bråvalla i fjol. Jag fann Bring Me The Horizon bitvis intressanta men ända fram räckte de inte. Synd, kanske nästa gång. Betyg: ++

Trash-veteranerna Anthrax var nästa givna band att bese och för yours truly var det tredje gången jag såg detta Big Four-gäng. Jämfört med de tre övriga, Metallica, Megadeth och Slayer, väger Anthrax lätt tycker jag men med skön entusiasm och självdistans når man långt ändå. En del gott material finns också i back-katalogen. Among the Living, Indians, I Am The Law och Fight 'Em 'Til You Can't är en fyrklöver idel ädel trash-adel. Joey Belladonnas sång håller måttet, Frank Bello är en habil basist, Scott Ian är...Scott Ian och det dubbeltramp Charlie Benante smattrar fram får valfri k-pist att framstå som en gammal musköt laddad med blött krut. Betyg: +++ ½

Vi hade bra platser nära scenen och valde därför påpassligt att stå kvar inför dagens egentliga anledning till ett besök på Bråvalla. Iron Maiden behöver förstås ingen närmare presentation och själv var jag på plats för att se dem för åttonde gången. De har aldrig gjort mig besviken så förväntningarna var högt ställda med rätta. Konserten på Friends Arena förra sommaren hade uselt ljud men bandet gjorde som vanligt en bra insats. Det var däremot befriande att äntligen få se en konsert på Maiden England-turnén med bra ljud och dessutom på ett avstånd nära scenen.

Redan från inledande Moonchild är det plattan i mattan och vad Bruce Dickinson går på är en fråga för vetenskapen. Han är precis överallt på scenen och oerhört aktiv i sin publikkontakt. Steve Harris verkar inte ha åldrats en dag sedan debutplattan släpptes anno dazumal. De tre gitarristerna Dave Murray, Adrian Smith och Janick Gers är förvisso olika i sin framtoning men genuint solida alla tre. Nicko McBrain är en skön blandning av brittisk clown och makalös trummis.

Man har gjort ett par smärre förändringar sedan förra sommaren och Revelations är ett välkommet nytt inslag. En bortglömd juvel som förtjänar uppmärksamhet. I övrigt är det förstås ett pärlband av tidiga storverk från bandets åttiotal som levereras klanderfritt och engagerat. Fear Of The Dark sticker förstås ut som en representant för nittiotalet men vem är jag att klaga. Seventh Son Of A Seventh Son är annars en av konsertens höjdare och när Sanctuary en smula opassande avslutar konserten kan Iron Maiden återigen inkassera ett högt betyg. Inte topp, därtill fattas ett par låtar, men bra nära.
Betyg: ++++ ½

Summa summarum en lyckad dag på Bråvalla Festival. Tur med vädret också, till skillnad från de två andra dagarna. Egentligen helt ofattbart att se giganter som Iron Maiden i sin hemstad Norrköping, men givetvis alldeles alldeles underbart.