Megadeth in my mind

Ni vet hur det är. Man återupptäcker vissa artister om och om igen. Det kan bero på olika omständigheter, exempelvis fick jag en riktig Queen-revival efter att ha sett musikalen We Will Rock You i London. Likadant snöade jag för en tid helt in på Status Quo igen efter att ha sett dem - för femtonde gången - live förra året.

Nu senast är det trash-giganterna Megadeth som åkallat mitt intresse. Big Four på Ullevi är förstås boven denna gång. Ända sedan den magnifika konsertupplevelsen har jag vevat Dave Mustaines skötebarn i diverse musikmedia betydligt mer frekvent än vad som är min gängse norm. Jag tycker Megadeth väl matchat Metallica under många år och på senare år har de förstnämnda sprungit ifrån rejält. Medan Metallica förlitar sig på sina, förvisso ruskigt vassa, plattor från förr så släpper Megadeth fortfarande relevant material.

Live är Megadeth ganska statiska och måhända inte de allra mest sevärda, det anser även jag, men låtmaterialet är ju stabilt som granit och fullständigt outslitligt.

Mina favoritikoner med bandet är tvivelsutan "Countdown To Extinction" och "Youthanasia". Dessa två plattor tröttnar jag aldrig på. Die hard-fansen håller förmodligen de tidigare plattorna högre. Det finns för övrigt många paralleller mellan Metallicas "Black Album" och "Countdown To Extinction" och en av likheterna är just denna. Trots att plattorna var för sig är bandens mest framgångsrika, så är det också på dessa som old school-fansen anser att man frångick sina ideal och sålde sig till kommersiella ideal fullt ut.

Nåväl, jag lägger ingen vikt vid det utan avnjuter med glädje de Megadeth-vax jag anser vara bäst. Kombinationen av stenkrossarriff och snygga slingor kryddade med schyssta refränger och genomtänkt lyrik är i mitt tycke oemotståndligt. Till och med herr Mustaines grymtande sång faller mig i smaken, den passar ypperligt ihop med musiken.

Jag ser med tillförsikt fram mot nya given som enligt uppgift släpps första november. Megadeths fyra senaste skivsläpp har varit av mycket hög kvalitet och jag finner ingen orsak att tro att nästa utgåva från bandet ska vara en besvikelse.

En katt bland hermelinerna

Amy Winehouse lyckades ju som bekant droga ihjäl sig för en tid sedan. Damen i fråga har aldrig intresserat mig, vare sig musikaliskt eller på något annat vis. Nu har detta ändrats en smula, i den meningen att jag inte kan förstå de hyllningar som öses över en i mitt tycke medioker artist. Visst, hon hade uppenbarligen något speciellt när hon slog igenom, även om jag inte föll för det, men det var ju bara en mycket kort tid.

De senaste åren har ju bara handlat om hur mycket man kan misshandla sin kropp och sin omgivning innan den slutgiltiga kollapsen. Att många nu börjar placera in fröken Winehouse i den mytomspunna 27 Club känns bara fånigt.

27 Club är är en populär benämning på en grupp musiker som alla dött vid 27 års ålder och består bland annat av fantastiska artister som Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison, samt Rolling Stones-ikonen Brian Jones.

Nu är jag ingen bakåtsträvare som anser att allt var bättre förr, för det var det verkligen inte. Att likställa Amy Winehouse med dessa titaner är ju däremot som att jämföra Premier League med Superettan eller Grand Hotel i Stockholm med Zinkendamms Vandrarhem i samma stad. Lite perspektiv om jag får be.

Alla som dör för tidigt, oavsett orsak, är givetvis en tragedi i sig. Allt jag säger är att en så stor artist var inte Amy Winehouse - långt ifrån.