Några tips från coachen

Tänkte bara tipsa lite om några schyssta låtar som just nu pockar på yours trulys intresse. Som bekant varierar intresset och känslorna från vecka till vecka så det är att betrakta som en dagsfärsk upplysning.

Nåväl, just nu vaskas bland mycket annat dessa guldkorn fram på en daglig basis.

Accept: Shadow Soldiers. Hämtad från plattan Stalingrad. Ett gitarriff som klistrar sig fast på näthinnan som ett envist flugpapper kombinerat med det numera klassiska tyska soundet från surkålslandets kanske främsta härförare inom hårdrocken. Hänförande och genuint välgjort.

Avenged Sevenfold: Afterlife.Hämtad från självbetitlade albumet från 2007. En refräng att döda för och en sträv direkt mixning som som jag personligen är mycket förtjust i.

Pretty Maids: Mother Of All Lies. Dessa danskar har på ålderns höst nått en närmast osannolik renässans. Plattan Motherland är rakt igenom enorm. Var de plötsligt hittat alla dessa magiska slingor och refränger är en gåta, men egentligen är det oviktigt. Det som räknas är att de är tillbaka på allvar och att de nog aldrig varit bättre.

Avenged Sevenfold: Crimson Day. Hårdrockare gör bästa balladerna, det är ett obestridligt faktum. Denna låt från albumet Hail To The King är smärtsamt vacker och gör mig både euforisk och nedstämd på samma gång. Ett mästerverk i genren.

Five Finger Death Punch: Bad Company. Ett amerikanskt metalband som på skivan War Is The Answer hade den goda smaken att införliva denna bitterljuva semiballad. Tung, förförisk, gripande och mäktig. Allt på samma gång.

Pretty Maids: Bullet For You. Jag sa ju det. Plattan Motherland är till brädden fylld med idel ädelt hårdrocksgodis. Det här är en av många höjdare, med en text som är gripande och hjärtknipande.

Volbeat: Cape Of Our Hero. Ett band jag dröjde att upptäcka, men plattan Outlaw Gentlemen & Shady Ladies är i sanning ett mästerverk och detta är kronjuvelen i raden av rara pärlor.

Within Temptation: Paradise (What About Us). Jösses. Drivet, tempot, melodin, sången. Allt faller på plats här. Plattan Hydra tog en stund att fastna, men nu är den en absolut favorit inte bara bland Within Temptation-utgåvor utan totalt. Mäktigt och imponerande.

Se där, några tips att ta med ut i sensommarvärmen. Ladda musikspelaren och förgyll löparrundan eller avnjut godbitarna i hängmattan.

Tipsen är mina, valet är ditt.

En lugn trivsam afton

Konserten med Janne Schaffer blev precis så trivsam och avkopplande som man på förhand kunnat ana. Vi anlände en alldeles perfekt sommarkväll till vackra Husby Säteri lagom till konsertens början. Knappt hade vi hunnit veckla ut våra medhavda stolar och dukat upp vår lika medhavda matsäck när den levande legenden - för det får man ändå säga att han är - lite försynt steg ut på slottstrappan.

Med små berättelser tog Schaffer med oss på sin livsresa som ackompanjerades av utvalda stycken från hans karriär. Det var bitvis mycket underhållande, bland annat historien om när en då okänd Bob Marley sov i ett villapannrum i en Stockholmsförort under tre månader.
En sak som möjligen gjorde mig besviken var hur flyktigt åren med ABBA avhandlades. Har man som Janne Schaffer spelat med en av musikhistoriens absolut största artister under så många år borde han både berättat lite mer samt spelat mer än en låt från bandets repertoar.

Inklusive en halvtimmes paus var konserten på knappa tre timmar och det kändes ganska lagom. Tiden gick fort och de anekdoter som berättades förhöjde helhetsupplevelsen. Att karln är ett musikaliskt geni visste man ju sedan tidigare. Som jag tidigare sagt är inte det här den typ av konsert jag brukar bevista, men jag är i sanning glad att vi tog oss till Husby Säteri denna ljuvliga sommarkväll.

Kvällen var mycket trivsam och lyckas man med konststycket att spela så vackert så min flickväns ögon fylls av tårar så har man en given favoritplats hos mig.

Det oranga är svart

Netflix-serien Orange Is The New Black är sannerligen något alldeles extra. En realistisk skildring av en överklasstjejs upplevelser i ett kvinnofängelse är välgjord och obehaglig samtidigt som den är fascinerande och till och med innehar vissa drag av svart humor. Byggd på Piper Kermans självbiografi om sina femton månader bakom galler känns TV-produktionen trovärdig och mångfacetterad.

Två säsonger finns och jag vet inte om det planeras en tredje. Sammanlagt tjugosex avsnitt fängslande - ursäkta ordvitsen - underhållning för den som önskar. Man får inte väja för brutal realism och ovårdat språk för det finns det i överflöd i serien. Bland annat är det just detta som skapar den genuina känslan. Att serien bygger på en självbiografisk bok rättfärdigar också mycket av produktionens upplägg anser jag.

Fördelen med att kunna streama en TV-serie är ju milsvid mot hur det var i min ungdom. Man såg ett avsnitt på fredagskvällen för att sedan diskutera det i skolan hela veckan innan det var dags att bänka sig nästkommande fredag. Nu kan man frossa i avsnitt efter avsnitt. Just så ska en serie upplevas. Man slukas in i handlingen och det blir en mycket solidare upplevelse. En jämförelse, om än något haltande, är ju att se en film på en reklamkanal mot en reklamfri dito.

Nåväl. se denna serie om ni har möjlighet. Kvalitet och fascination väntar er.

Nytt favoritband under luppen

All That Remains. Där har ni ett nytt favoritband som jag börjat plugga på Spotify med stadig frekvens. Främst är det plattan A War You Cannot Win som är aktuella örongodiset men även de andra albumen har många sköna spår. Precis som så många andra akter inom den nyare hårdrocken så blandar man förtjänstfullt den stygga growlen med ren sång i minnesvärda refränger. Jämförbara kollegor är exempelvis Trivium och Bullet For My Valentine.

Deras musik är smittande och lättillgänglig samtidigt som den är tillräckligt tung och aggressiv för att intressera i det långa loppet. Jag har lyssnat ganska länge på dessa amerikaner nu och har långt ifrån tröttnat. Tvärtom så upptäcker man nya dimensioner och tilltalande ingredienser hela tiden.

Kan inte på något vis säga att jag är inläst på detta metalcoreband men det är inte alltid man behöver vara ett vandrande uppslagsverk. Ibland räcker det gott att bara njuta av nyupptäckt musik av hög kvalitetskaliber.

Gott så.

Recension från Bråvalla Festival

Efter att förra året varit på Bråvalla Festival alla tre dagar var det i år bara en dag som var av intresse. Torsdagen innehöll mest hårdrock, precis som förra året, med kronjuvelen Iron Maiden som blytung headliner. Vi infann oss på festivalområdet vid lunch för att hinna in till Triviums gig. Givetvis var det kaos i kön så vi lyckades missa amerikanarnas entré men kom in i tid för att lejonparten av deras spelning. Tur var det för jänkarna levde upp till förväntningarna som deras plattor genererat. Trots den tidiga timmen lyckas man frammana såväl entusiasm som en schysst circle pit vilket är avundsvärt. Givande mellansnack och givtevis föredömlig musik renderar ett högt betyg.
Betyg: ++++

Efter lite paus och samkväm var det dags att undersöka om engelska Bring Me The Horizon var vår kopp brittiskt te. De är stora bland kidsen och jag är ofta en snabb tillskyndare av även ny hårdrock varför intresset var stort. Dessvärre fann jag bandets musik lite märkligt strukturerad och svår att få grepp om. Kan förstås handla om dålig förhandsresearch men jag har trots allt sett andra jämförbara akter under liknande förhållanden och blivit positivt överraskad. Exempelvis Parkway Drive och Stone Sour upptäckte jag under angenäma former på Bråvalla i fjol. Jag fann Bring Me The Horizon bitvis intressanta men ända fram räckte de inte. Synd, kanske nästa gång. Betyg: ++

Trash-veteranerna Anthrax var nästa givna band att bese och för yours truly var det tredje gången jag såg detta Big Four-gäng. Jämfört med de tre övriga, Metallica, Megadeth och Slayer, väger Anthrax lätt tycker jag men med skön entusiasm och självdistans når man långt ändå. En del gott material finns också i back-katalogen. Among the Living, Indians, I Am The Law och Fight 'Em 'Til You Can't är en fyrklöver idel ädel trash-adel. Joey Belladonnas sång håller måttet, Frank Bello är en habil basist, Scott Ian är...Scott Ian och det dubbeltramp Charlie Benante smattrar fram får valfri k-pist att framstå som en gammal musköt laddad med blött krut. Betyg: +++ ½

Vi hade bra platser nära scenen och valde därför påpassligt att stå kvar inför dagens egentliga anledning till ett besök på Bråvalla. Iron Maiden behöver förstås ingen närmare presentation och själv var jag på plats för att se dem för åttonde gången. De har aldrig gjort mig besviken så förväntningarna var högt ställda med rätta. Konserten på Friends Arena förra sommaren hade uselt ljud men bandet gjorde som vanligt en bra insats. Det var däremot befriande att äntligen få se en konsert på Maiden England-turnén med bra ljud och dessutom på ett avstånd nära scenen.

Redan från inledande Moonchild är det plattan i mattan och vad Bruce Dickinson går på är en fråga för vetenskapen. Han är precis överallt på scenen och oerhört aktiv i sin publikkontakt. Steve Harris verkar inte ha åldrats en dag sedan debutplattan släpptes anno dazumal. De tre gitarristerna Dave Murray, Adrian Smith och Janick Gers är förvisso olika i sin framtoning men genuint solida alla tre. Nicko McBrain är en skön blandning av brittisk clown och makalös trummis.

Man har gjort ett par smärre förändringar sedan förra sommaren och Revelations är ett välkommet nytt inslag. En bortglömd juvel som förtjänar uppmärksamhet. I övrigt är det förstås ett pärlband av tidiga storverk från bandets åttiotal som levereras klanderfritt och engagerat. Fear Of The Dark sticker förstås ut som en representant för nittiotalet men vem är jag att klaga. Seventh Son Of A Seventh Son är annars en av konsertens höjdare och när Sanctuary en smula opassande avslutar konserten kan Iron Maiden återigen inkassera ett högt betyg. Inte topp, därtill fattas ett par låtar, men bra nära.
Betyg: ++++ ½

Summa summarum en lyckad dag på Bråvalla Festival. Tur med vädret också, till skillnad från de två andra dagarna. Egentligen helt ofattbart att se giganter som Iron Maiden i sin hemstad Norrköping, men givetvis alldeles alldeles underbart.

Bullet For My Valentine

Har snöat in en del på walesiska Bullet For My Valentine. Detta metalcore-gäng har spottat ur sig högoktanig musik sedan debuten The Poison kom 2005 och jag har fallit för dessa britter. Med en skön blandning av aggrometal och sköna melodier skapar bandet om inte storverk så i alla fall mycket tilltalande musik.
När jag växte upp, och för all del innan dess, var de brittiska öarna en outsinlig källa med nyskapande musik. Britterna spelade i elitserien när det gällde att få fram nya band och artister. Inte minst gällde det den tyngre och hårdare delen av musikpaletten. Från Deep Purple och Led Zeppelin via Judas Priest och Motörhead fram till Iron Maiden och Paradise Lost vällde det fram högkvalitativ hårdrock från öriket i norra Europa.
Under nittiotalet hände något och andra länder tog över, åtminstone som jag uppfattade det.

Hårdrockens antites grungen kom ju från USA medan powermetal i huvudsak skapades i Tyskland. Länder som Sverige och Finland bröt ny mark. Nu har det emellertid hänt något igen. Mängder av intressanta band kommer återigen från det gamla landet och Bullet For My Valentine är bara ett exempel bland många. Ta det som ett tips från coachen.

Sweden Rocks egen whisky

Fick en flaska av Sweden Rocks egen whisky av goda vänner som var hembjudna till mig och min flickvän för en tid sedan. Då flaskan ännu är oöppnad kan jag inte uttala mig om smaken som sådan, men det är onekligen ett roligt tillskott i samlingen.

Jag tillhör de som egentligen ställer sig tveksamma till dylik marknadsföring. Det är ofta ett billigt knep för att casha in. Praktexempel på det är ju KISS eget öl som är synnerligen smaklöst eller Motörheads rosévin som är allt annat än metal. Iron Maidens egen ale The Trooper däremot är, som allt bandet står för, hög kvalitet med integritet. Graveyards egen öl är också av god prestanda så visst finns det undantag.

Generellt är det dock tyvärr mer snabba pengar än seriöst hantverk bakom den här nya trenden. Inte desto mindre tycker jag, oerhört motstridigt, att whiskyn pryder sin plats i hyllan och det kanske säger en del om att det inte finns rätt eller fel i detta. Det är väl bara så att den gamla klyschan om hur allt går att sälja med mördande reklam alltjämt är högaktuell.

Dexter en suverän serie

Har äntligen kommit till skott och börjat se på TV-serien Dexter. En på många vis omtalad och med rätta hyllad serie om Morgan Dexter, en kriminolog inriktad på blodanalyser. Parallellt med sitt något obskyra arbete agerar han seriemördare på nätterna. Dexter har dock sitt eget hederskodex och mördar enbart personer som på något vis gjort sig förtjänta av det, exempelvis knarklangare och hustrumisshandlare. Det kallas för "Harrys kodex" och är en, dubbeltydigt nog, moralisk kod utarbetad av Dexters styvfar, polismannen Harry. Denne adopterade Dexter som liten efter en traumatisk händelse och såg snabbt den störde ynglingens potentiella öde. Därför styrde han Dexter till att enbart agera efter denna kod. Två anledningar finns till detta bisarra arrangemang. Att inte åka fast men ändå få leva ut det tvång som Dexter kämpar med.

Det låter en smula surrealistiskt förstås, men serien fungerar utmärkt och första säsongen tog enbart ett par kvällar att avverka. TV-serier gör sig bäst när man kan sluka avsnitt efter avsnitt hämningslöst tycker jag.

Med fasa minns man sin barndom när man fick vänta en vecka mellan varje avsnitt. I-landsproblem, javisst, men ändå. Nåväl, vill man se en välgjord TV-produktion med habila skådespelarinsatser och inte ryggar för realism så är Dexter något jag varmt rekommenderar.

Snart dags för Bråvalla

Det märks här i Norrköping att Bråvalla står för dörren. Var ute och skulle göra lite sedvanliga inköp i den lokala matbutiken och befann mig helt plötsligt bland människor i alla åldrar bärandes på tält, ryggsäckar, liggunderlag och flaskor med oklart innehåll. Under glada tillrop inhandlades diverse skräpmat och snacks samt annat uppbyggligt livsmedel. Även på den efterföljande promenaden hem ackompanjerades mina steg av horder med blivande festivalbesökare. T-shirts med företrädelsevis Iron Maiden var plagget för dagen.

Jag vill betona att jag inte är någon negativ belackare av detta, tvärtom. Det är kul med fart i stan, jag ska ju dessutom själv till festivalen, och man inser värdet för Norrköping av att ha Sveriges största festival på Bråvalla.

Lite drygt 52 000 personer kommer att besöka festivalen och det genererar förstås stora inkomster för kommunen, pengar som man hoppas kan förvaltas på bra sätt till oss stadigvarande invånare som är kvar här när festen är slut och tälten står som monument över en svunnen helg. Välkomna alla glada festivalbesökare, säger jag. Vi ses i morgon.

Inte metal men ändå

Köpte i dagarna biljetter för mig och min flickvän till en konsert med gitarrfantomen Janne Schaffer på Husby Säteri i Söderköping i slutet av juli. Inte hårdrock på något vis, men en artist och virtuos som är värd all respekt och jag ser verkligen fram mot en givande och trivsam kväll.

Upplägget kallas Music Story och ska innehålla material från Schaffers hela karriär. Såväl sologivar som nedslag hos ABBA och Ted Gärdestad är utlovat bland annat, dessutom lär det bli en hyllning till gamle parhästen Björn J:son Lindh.

Som sagt, det är långt från de konserter jag vanligen bevistar men tvivelsutan kan det bli en kväll att minnas. Ibland behöver öronen lite sammet för att kunna ta till sig taggtråd dagen därpå.

Bättre sent än aldrig

Har i elfte timmen upptäckt amerikanska Avenged Sevenfold. Ett något meckigt och tillkrånglat namn på ett band kan tyckas, men deras musik är mer direkt. En doft av Metallica kryddat med lite klassisk hårdrock i rakt nedstigande led från giganter som Iron Maiden med en modern touch och smittande refränger skapar en trivsam kompott som ropar på uppmärksamhet.

Jag hittade ganska snabbt de två senaste givarna Nightmare och Hail To The King men har egentligen inte lyssnat in mig på allvar förrän på senare tid.

Nu har dessutom den självbetitlade föregångaren snurrat mycket i spellistorna och denna treklöver av skivor har under våren blivit lite av personliga favoriter. Alltid kul när man upptäcker nya förmågor, det här är ett band jag gärna sett på exempelvis Bråvalla om några dagar.

Det blev Bråvalla ändå

Att jobba oregelbundna tider är något jag gjort hela min yrkeskarriär så jag är van. Det finns stora fördelar liksom nackdelar. Det senare blev jag påmind om när jag vid en koll på schemat insåg att Iron Maidens besök i hemstaden krockade med ett nattskift. Måttligt roligt förstås, men desto större blev glädjen när det faktiskt gick att få ledigt ändå.

Efter ca 0,5 sekunders fundering blev det ett inköp av biljett till torsdagen. Precis som förra året ligger de flesta hårdrocksband denna dag och i år blir det bara ett endagsbesök.

Förutom järnjungfrun från London så är fokus på hårdmanglande Trivium, aggresivriffande Bring Me The Horizon och trashtuggande Anthrax. Kan ju faktiskt bli hur bra som helst.

Sommarens festivaler tar form

Sommarens olika festivaler börjar fylla sina setlistor sakta men säkert. Överflödets förbannelse har ju som bekant medfört att Metaltown i Göteborg kastade in handduken för en tid sedan. Utan att kunna locka med någon vass headline fann man det för gott att avstå konkurrense i år för att ta nya tag 2015. Låter som en vettig idé. Istället för att försöka stånga sig blodig i en mördande konkurrens kan det vara bättre att försöka rusta sig skarpare till nästa år istället.

Sweden Rock Festival, flaggskeppet för rockfestivalerna, har även i år ett starkt startfält. I mitt högst personliga tycke var det något bättre förra året men artister som Alice Cooper, Ted Nugent, Volbeat och inte minst Black Sabbath bland de tyngre namnen förpliktar förstås. Sedan laddar man som vanligt på med stark ammunition även bland de något mindre akterna som exempelvis The Rods, Magnum, WASP och Megadeth.

Lilla Skogsröjet i lilla Rejmyre kämpar på och gör det bra. Till i sommar har man lyckats signa band som Unisonic, Gamma Ray, Pain och den i sammanhanget förmodade huvudakten Megadeth. Starkt jobbat av de ideella krafterna ute i obygden.

Min hemmafestival Bråvalla var osedvanligt långsamma med att släppa rockakter. Visst droppade man den stora bomben Iron Maiden tidigt men de var tillsammans med Trivium länge de enda metal-akterna. Nu släpptes i alla fall nyligen att Anthrax, Bad Religion, The Offspring och Bring Me The Horizon kommer till Peking i sommar.

 Nu är det bara att fundera på om och i så fall vad som de surt förvärvade slantarna ska läggas på. I skrivande stund är inget inbokat, men så här mycket godis är förstås svårt att helt avhålla sig ifrån.

Glömde förresten. Det finns ju dessutom en endagsfestival med Metallica och en konsert med Aerosmith på agendan också. Överflödets förbannelse var det som sagt.

Dynamo kämpar på bra

Måste bara slå ett slag för rockklubben Dynamo i Norrköping. Rakt över gatan från där jag bor driver man aktivt och engagerat kulturhuset Hallarna där Dynamo också huserar. För en tid sedan var jag och såg Danko Jones där, något jag skrev om också, och dessutom har man haft akter som Soilwork och hemmasönerna Marduk på scenen.

Norrländska Raubtier är på gång inom kort och dessutom kommer punklegenderna Asta Kask dit senare i vår. Aktivt som sagt och tanken är att man ska öka sin verksamhet och bli en riktig rockklubb. Kul med lite alternativ rockscen vid sidan av de sedvanliga stora arrangemangen. Att man dessutom har ett stenkasts avstånd är ju bara att betrakta som ren bonus.

Nya Within Temptation här

Holländska goth-metallarna Within Temptation knockade i alla fall mig med sin förra platta The Unforgiven. De har länge varit ett favoritband men den skivan var i mina öron något alldeles extra.
Nu är man tillbaka med nya given Hydra och jag har precis börjat dissekera och analysera.

Första intrycket är något splittrat. Kvar finns de majestätiska arrangemangen och känslan för melodier. Välproducerat och tjusigt med Sharon den Adels kristallklara och tonsäkra röst som sista toppingen på en välsmakande bakelse. Däremot finner jag skivan än så länge något anonym och slätstruken. Det kan absolut vara nu i början och min åsikt kan komma att revideras men faktum är att jag ibland finner mig långt borta i tankarna och utan fokus på musiken längre.

Jag håller som sagt bandet mycket högt och hoppas plattan växer med tiden. Något jag inte förstår är dock varför man på fyra spår valt att ha gästvokalister. Med den tillgång man redan har i Sharons röst känns det onödigt. Jag kan i och för sig köpa den lite kittlande idén med forna Nightwish-divan Tarja Turunen i duett med Sharon, men i övrigt kan man höja ett ögonbryn. Varför man väljer att anlita ännu en av dessa rappare med bokstavskombination, i det här fallet Xzibit, är märkligt.

Nåväl. jag tror ändå att Hydra kommer att växa till en åtminstone hygglig Within Temptation-nivå med tiden, och det betyder ju en hög nivå jämfört med många andra akter. Deras lägstanivå är alltför hög numera för ett regelrätt fiasko, men mina förväntningar var ändå lite högre ställda. Fråga mig igen om ett par månader så kanske det låter annorlunda.

En ikon mot repen

Rockens värld är full av mer eller mindre märkliga och fascinerande människoöden. Många har gått bort alltför tidigt efter alltför mycket osunt leverne. Klubb 27 är ju ett välkänt faktum bland annat med medlemmar som Jim Morrison, Jimi Hendrix, Janis Joplin och Kurt Cobain.

Inte desto mindre finns det en handfull ikoner som på något underligt vis lurat döden och trotsar all logik genom att fortfarande leva. Ozzy Osbourne, Keith Richards och Niki Sixx är tre exempel. Och så förstås Ian Lemmy Kilminster. Denna gigant och legend som sedan sextiotalet lever den totala rockmyten. Stadigt som en klippa har mannen stått emot alla attacker och fortsatt leverera såväl kvalitativ musik som oemotståndliga citat.

Nu verkar kanske verkligheten dessvärre kommit ifatt även denne furie. I somras ställde Motörhead in alla konserter för att senare göra detsamma under hösten. Orsaken är lätt diffus. Det enda man får veta egentligen är att det är något med Lemmys hälsa. Nåväl, de eftertraktade biljetterna man hade till höstens gig gällde ju även nu i mars när turnén äntligen skulle bli av. Frid och fröjd. Icke så. Nyligen kom ännu ett pressmeddelande av den typ man börjat vänja sig vid numera. Turnén inställd på grund av Lemmys hälsoproblem.

Man kan bara hoppas att Lemmy till slut blir frisk nog att ge sig ut på turné, inte minst för honom själv förstås. Motörhead har ju i alla fall släppt en platta nu i vinter så liv i farbrodern är det ju ändå. Man ska dock inte glömma att kombinationen extremt osunt leverne och födelseår 1945 inte är den bästa i längden. Ursäkta ordvitsen, men den som lever får se. I väntan på ett positivt besked är et bara att avnjuta valfri platta med detta unika band som frontas av en av rockens sista bastiljoner. Krya på dig, Lemmy.