New York, New York

Snart är det dags för en semestervecka i New York, staden som bland mycket annat är hemvist för några av mina husgudar som KISS, Blue Öyster Cult och Ramones. Otaliga filmer har spelats in där, liksom de suveräna TV-serierna Vänner (ja, jag gillar den), Seinfeld och Sopranos.

Något av det jag ser fram mot, utöver allt annat fantastiskt som The Big Apple har att erbjuda, är en konsert med gitarrfantomen George Thorogood som vi ska avnjuta på B. B. Kings Blues Club på tisdagskvällen. Ända sedan jag som tonåring såg en fenomenal uppvisning av George och hans Destroyers på en luciarock (en årligen återkommande höjdpunkt på ång-televisionens tid) på TV har jag velat se honom live. Dagen efter sprang jag och köpte hans då senaste platta fylld av suverän rockmusik och makalösa uppvisningar i slidegitarrens konster. Att nu äntligen få se honom live, dessutom i en såpass genuin miljö som denna, ska bli något alldeles extra. Thorogoods besök i Europa, och Sverige, är ju mycket lätträknade, så man måste passa på.

För många är den gode George mest känd för bluesdoftande pärlan "Bad To The Bone" som bland annat förgyllt filmer som "Christine" och "Terminator", men det finns mycket mer godis att hänföras av i repertoaren. En lite bortglömd artist på våra breddgrader, men desto större i the US of A. Det kan bli en bra start på en förhoppningsvis underbar vecka.
"On the day I was born, the nurses all gathered 'round
And they gazed in wide wonder, at the joy they had found
The head nurse spoke up, and she said leave this one alone
She could tell right away, that I was bad to the bone"

Konsten att göra fynd

Det är alltid roligt att göra fynd, oavsett vad det handlar om. I detta tidevarv när CD-försäljningen mer eller mindre gått i stå, försöker skivbolagen locka hugade spekulanter med allehanda sockrade musikpaket. Det kan handla om att slänga med en DVD ihop med plattan, eller att släppa en box med alternativa mixar o.s.v.

Jag gillar sådant här, och jag gillar dessutom att göra en bra affär. Därför brukar jag leta runt på olika nätbutiker och jämföra priser. Nu har jag lagt beslag på en hel uppsättning med diverse AC/DC-godbitar, självfallet från olika butiker för då en artikel kan vara billig på ett ställe kan en annan vara detsamma på ett helt annat.

AC/DC har släppt fyra gamla plattor som så kallade Fan Pack, där de slänger med massa krims krams i en box tillsammans med en remastrad version av originalskivan.

High Voltage, Highway To Hell, Back In Black samt For Those About To Rock är de utvalda alstren och undertecknad kunde förstås inte hålla sig.

 Dessutom har de släppt en suverän DVD - Live At Donington - som ett Fan Pack. Alla dessa är normalt sett ohemult dyra, men den som söker han finner. Under hundringen styck gav jag för dessa fabulösa ugåvor, vilket är riktigt billigt, framför allt var ju Live At Donington ett riktigt fynd i rätta bemärkelsen. Tack CDON.
Att musiken är oantastlig visste väl alla innan, men man blir som ett barn på julafton när det är med massa bonusprylar.

 Jag är förstås inte dummare än att jag fattar att detta är ett sätt att kränga samma platta eller konsertupptagning ännu en gång till nördar som jag själv, men det kvittar. Det spelar ingen roll om jag, som i fallet med Back In Black, har tre exemplar av plattan. På vinyl, som vanlig CD och nu i ett Fan Pack. Likaså Highway To Hell finns nu i inte mer än fyra versioner i hemmet. På vinyl i två versioner, Europapressning och Australien-pressning, samt i två CD-upplagor. Och. Så. Vidare.

Jag tillhör albumgenerationen, och är barnsligt förtjust i att bläddra bland texthäften där historien om hur skivan blev till avhandlas, och jag gläds som vilken shopoholic som helst bara av att äga produkten med allt dess tingeltangel som medföljer i den smakfulla kartongen.

Det allra största fyndet har jag dock sparat till sist. För ett par år sedan släppte AC/DC en DVD-box som fick alla fans att dregla. "Plug Me In" är en sanslös box med en försvarlig mängd konsertupptagningar som gjorts med bandet genom åren. Ordinarie utgåva var en dubbeldisc, som det heter på fackspråk, men det släpptes även en deluxe-utgåva med tre DVD i. Första skivan innehåller konserter med den sångare många, inklusive jag själv, håller högst - nämligen Bon Scott. Andra discen är motsvarande med nuvarande stämbandsmarodören Brian Johnson och tredje skivan är full av unika upptagningar och intervjuer. Tillhörande godis är bland annat en stor affisch, klistermärken och pins samt en enorm uppsättning kopior av backstagepass som delats ut till folk som på något vis antagligen gjort sig förtjänta av denna ynnest under turnéerna. Helt onödiga grejor, men ack så roligt. Nåväl, denna superbox har inte haft ett listpris under 500:- någon gång, så döm om min förvåning och glädje när jag fann den på Ginza för 99:-. Add to cart, förstås.

Vis av erfarenhet vet jag också att det gäller att smida när järnet är varmt. Nästa vecka kan artikeln vara utgången eller prishöjd, och då missar du chansen till att såväl glädas åt ett gott fynd samt att verkligen njuta av idel ädel musikadel.

Kult är bara förnamnet

Det måste vara något speciellt med band som innehåller tre medlemmar. Suveräna akter som Rush, Motörhead och ZZ Top är några exempel, och Anvil ett annat. Att tre personer kan, som i Motörheads fall, orsaka så mycket ljud och, som i Rush fall, få fram så mycket avancerade teknikaliteter, är imponerande.

Den lilla sympatiska trion Budgie från Wales är ännu ett band som ingår i denna gemenskap. De har aldrig nått de stora framgångarna, men hyllas unisont av initierade metalheads och för den delen många etablerade artister inom den tyngre skolan. Inte minst bevisas det av att självaste Metallica gjort covers på låtarna "Crash Course In Brain Surgery" samt helt suveräna stycket "Breadfan".

Att kalla sig för Budgie kan ju synas som ett udda namnval, det betyder ju faktiskt undulat, men det är inget mot många av trions låttitlar. "If I Were Brittania I'd Wave The Rules" och "You're The Biggest Thing Since Powered Milk" är bara ett par exempel av många. Nåväl, oavsett detta så är bandets plattor fulla med makalös heavy metal av brittiskt snitt. Ända sedan debuten 1971 till dags dato så levererar Budgie till fullo. Vissa kan ha en smula svårt med Burke Shelleys ljusa stämma, han är inte helt olik en viss Geddy Lee från annan kändare trio, men jag köper detta rakt av.

Dessvärre kan det bli lite jobbigt för den som vill upptäcka Budgie. De finns inte på Spotify och deras plattor är ständigt till fullpris, aldrig på rea. Men den som är villig att lära känna dessa fantomer blir rikligt belönad. Bakom de ofta mycket stiliga omslagen döljer sig fantastisk musik, själv rekommenderar jag albumen "Never Turn Your Back On A Friend" och "Power Supply", men valet är förstås fritt.

Det intensiva konsertåret fortsätter

Året har, så här långt, varit mycket givande när det gäller konserter. Jag har tidigare skrivit flera inlägg om alla fabulösa begivenheter som bjudits hugade konsertbesökare detta år. Visst kan det svida lite i plånboken, och man måste förvisso sålla bort en del, men det är ju kul med alla dessa besök från när och fjärran.

I höst ska yours truly bevittna, som jag skrivit om förut, såväl In Flames som Within Temptation och Motörhead. Nu kommer det dessutom ett riktigt krutpaket till Trägårn 30/11. Brittiska härförarna Saxon kommer, och de har med sig ett förband som heter duga. Kanadensiska kulttrion Anvil ska nämligen värma upp publiken, och ta mej sjutton om inte lika många kommer för att se dem likväl som huvudakten.

Potentialen att kvällen blir en klassisk afton att återkomma till i minnet är stor, och med tanke på hur vassa både Anvils och Saxons senaste skivsläpp är så kan man tvivelsutan konstatera att det här är två band som sannerligen inte bara cashar in gamla meriter utan de facto känns mer livaktiga än någonsin.

Det känns nästan för bra för att vara sant, hoppas att allt faller på plats för det här blir något i hästväg.