Årskrönika 2011 del 2

Del två av min ödmjukt sammanställda årskrönika behandlar de fysiska media som betecknas skivor, filmer och böcker. När det gäller nya plattor så vaskades några guldkorn fram. "The Unforgiven" är i mitt tycke holländska Within Temptations bästa giv hittills. Egentligen inte ett enda utfyllnadsspår tyder på styrka, och finska Nightwish som befann sig i brygga inför sitt skivsläpp kunde inte matcha fullt ut. Deras "Imaginaerum" är bra, bitvis fantastisk, men ändå steget efter.

I genren klassiska hårdrocksband återfinns främst två vinnare. Saxons "Call To Arms" visar att de vitala engelsmännen har mycket kvar att ge, och det pånyttfödda kultgänget Anvil överraskade med "Juggernaut Of Justice", tvivelsutan deras bästa platta - därtill en välfötjänt revansch på alla belackare.

I det hårdare segmentet regerar två akter. In Flames byggde om sin profil med ett något omstrukturerat sound och resultatet "Sounds From A Playground Fading" blev deras bästa giv hittills tillsammans med "Come Clarity". Strax innan levererade tyska taggtrådsstrupen Angela Gossow och hennes svenska combo Arch Enemy en käftsmäll som imponerade stort. "Khaos Legions" innehåller flera sagolika komopsitioner, och framför allt den magnifika "No Gods, No Masters" kan absolut vara årets låt. Aggression och ömhet i en sällsamt vacker symbios.

Bland många eminenta musikdokumentärer som getts ut genom åren, kvalificerar sig två från detta år lätt in i finrummet. Alltid kvalitetstrogna BBC:s "The Days Of Our Life" om giganterna Queen var så bra att ord saknas. Djuplodande och sevärt, och slutscenerna när man får se Freddie Mercurys sista tid i livet är så gripande att ett hjärta av sten hade smält som smör i Sahara. Ett måste för alla som anser sig vara musikintresserade.

"Beyond The Lighted Stage" om och med kanadensiska monstertrion Rush är också något av det bästa jag någonsin sett i genren. Att en dokumentär om ett band som är så genuint trevliga och kliniskt fria från skandaler kan vara så intressant tyder på klass och integritet.

När det gäller det skrivna ordet får jag nog fuska en smula. Ett par av de böcker jag läst under året är de facto utgivna innan 2011. Ozzys biografi "I Am Ozzy" är något av det mest underhållande jag läst, medan Keith Richards motsvarighet "Livet" inte riktigt levde upp till de högt ställda förväntningarna. Oerhört välskriven och bitvis intressant, men alltför stort fokus på droger och en kass relation till Mick Jagger drar ner betyget en smula.

"Access All Areas" av Anders Tegnér är utgiven i år, och den har jag skrivit om tidigare. Mycket underhållande och informativ, att skrivspråket tangerar veckotidningsnivå kan man faktiskt leva med.
Kee Marcellos nyligen utgivna självbiografi "Rockstjärnan Gud Glömde" har jag ej hunnit läsa ännu, inte heller Sammy Hagars "Red" eller Tony Iommis "Iron Man", så dessa kanske hamnar i nästa årskrönika - vilket väl vore logiskt, antar jag.

Årskrönika 2011 del 1

2011 ska snart förpassas till historien, och givet är då att en krönika sammanställs innan tolvslaget för evigt avslutar året. Jag har valt att dela upp densamma på två, en om konserter och en om media som skivor, filmer och böcker. Först ut till dissekering är evenemangskalendern.

Det har varit ett bra år på konsertfronten. Jag har inte varit på så många evenemang under ett och samma år som nu, åtminstone inte sedan mitten av åttiotalet. Fjorton konserter på tolv månader gjorde plånboken smal och sinnet upprymt.
 En av orsakerna till alla gig är som bekant att artisterna mer eller mindre tvingas ut mer i verkligheten nu när den fysiska försäljningen av plattor drastiskt minskat.
Av allt som besågs under året är det förstås svårt att utse en enskild höjdare, istället får fler musikerhjältar dela på äran. Jag kan först sammanfatta med att jag inte lämnade något av årets gig besviken, vilket kan ses som en bedrift i sig.

I det stora formatet arenarock var det nog dött lopp mellan Iron Maiden och Big Four, tycker jag. Suveräna Ullevi-manifestationer båda två, som förgyllde en magisk helg i juli. Ni som inte var där är bara att beklaga.

På höstkanten intensifierades frekvensen av konerter, och mest imponerande då var In Flames modernt manglande på Scandinavium, Within Temptations magiska uppvisning på Trädgårn samt Motörheads magnifika överkörning i Lisebergshallen.

De senare bevisade dessutom att gammal är äldst, och detsamma gjorde även de brittiska vapenbröderna Saxon. Sympatiska Anvil som öppnade för Saxon kvalar också lätt in bland de mer underhållande begivenheterna detta år.

Det som ändå sitter kvar mest i medvetandet som en behaglig lyckokänsla är två tillfällen. Att vi fick se George Thorogood och hans Destroyers leverera en fullödig blueskonsert på hemmaplan i New York känns fortfarande en smula surrealistiskt. Det är antagligen något man inte får uppleva igen, just känslan av närvaro och professionalism från en sympatisk stjärna i den intima B.B. Kings på Manhattan kommer att leva kvar under lång tid.

Kombinationsresan till Stockholm i maj, då vi först såg Roger Waters The Wall och ett par dagar senare ett toppformat Rush var ett tillfälle då alla stjärnor stod rätt, solen stod i zenit, gudarna var på gott humör och allt blev så där perfekt som man bara kan hoppas på innan. Tre nätter och fyra dagar av total eufori som jag aldrig kommer att glömma. Allt från bra väder via trevligt sällskap och schysst hotell till magnifika prestationer från fullblodsproffs. Ett studiebesök på Sveriges Radio var grädde på moset. Ja, det var nog ändå årets höjdare på konsertfronten 2011.

Nightwish Imaginaerum till samlingen

Nu är julen överstökad, och visst blev det ett i dubbel bemärkelse hårt paket under granen att avnjuta. Tack vare en dotter med fingertoppskänsla erhöll jag således nya Nightwish, en platta jag tänkt köpa men nu fick i min ägo ändå.  Extra roligt, eftersom Nuclear Blast, som Nightwish är kontrakterade till, är ett av de bolag som är en smula njugga med att släppa sina artisters alster till Spotify. Återstår då illegal nedladdning, som jag vägrar att syssla med, eller legalt inköp.

Jag har tidigare skrivit om "kampen" mellan de båda banden Within Temptation och Nightwish, dessa båda akter har många beröringspunkter. Soundmässigt är de snarlika, de har en kvinnlig sångerska och de befinner sig imagemässigt i samma goth-miljö. Båda kryddar sin musik med pompösa arrangemang och  - inte helt oviktigt - båda är i ungefär samma läge i karriären.

Within Temptation släppte en av 2011 års absolut bästa plattor i våras. "The Unforgiven" är, om man har fäbless för dylik metal, fylld av suverän musik och ett i detta sammanhang perfekt svulstigt arrangemang. Frågan var om Nightwish kunde svara på detta med sin giv "Imaginaerum".

Svaret får, efter att ha lyssnat igenom plattan några gånger, bli ett fegt "eventuellt". Det finns kvalitet och klass på bägge plattorna och Nightwish imponerar med att utvecklas bort från Tarja Turunens stora skugga med den äran. Anette Olzon har växt i kostymen som Tarjas efterträdare, och plattorna med Anette känns mer homogena än de med Tarja tycker jag. "Imaginaerum" kräver dock ett aktivt lyssnande och kommer säkert att växa med fler spinn i CD-spelaren.  Tvivelsutan är det sammantaget så att i och med att Nightwish inte platta är lika direkt så tar Within Temptation hem första ronden.

Holländarnas konsert på Trägårn i höstas var fenomenal, och nu när Finlands motsvarigheter i april kommer till Lisebergshallen uppstår ännu en chans att jämföra dessa båda genregiganter. Dags för rond två. Fram till dess sitter Within Temptation i förarsätet, men Nightwish flåsar dem i nacken.

Så brittiskt, så bra

Jag tänkte att jag i detta forum skulle tipsa om några gamla godingar som betytt mycket för mig. För många av er blir det kanske en promenad längs minnenas allé, för er som inte var med då det begav sig kanske det kan fungera som ett gott tips. Först ut är, rent slumpmässigt, ett mästerverk av Def Leppard.

1983 skrev ett gäng unga grabbar från stålstaden Sheffield hårdrockshistoria. Det var året då plattan ”Pyromania” erövrade världen. Ett potent stycke melodiös klockren hårdrock, oerhört tidstypisk för 80-talet. 

"Pyromania" är till brädden fylld av såväl tunga gitarrer, grymma låtar med omedelbar hitfaktor och ett band i absolut toppform. Lägg till detta en produktion i absolut världsklass, signerad den oförvitlige Robert John "Mutt" Lange, mannen bakom en milstolpe som AC/DC:s "Back In Black" bland många andra.  

Redan 1981 hade man börjat ana storverk. Då utkom ”High ’n’ dry”, ett ruskigt vasst stycke vinyl med enorm potential, även den produktionen rattades av "Mutt" Lange. Med låtar som "Bringin' on the heartbreak" och "Lady strange" var detta sannerligen ett stycke äkta örongodis. Utvecklingen från förstlingsverket "On through the night" var påtaglig. Här fanns tyngden och melodierna i en genuin symbios. Det här var soundet som Def Leppard sökt efter, nu hade man funnit det. Det skulle dock ta ytterligare en utgåva innan formulan var fulländad.

Åter till "Pyromania" således. Plattan rivstartar med "Rock rock ('til you drop)", faktiskt ett av de, i mitt tycke svagare spåren på plattan, innan första hitsingeln "Photograph" kallar på uppmärksamheten. Här har vi essensen av Def Leppard i ett stycke. Tyngden kombinerat med en klassisk smittsam refräng framhävd av stilig körsång i bakgrunden. Plattan är rakt igenom ett mästerverk, men kompositioner som ljuvliga balladen "Too late for love", antikrigseposet "Die hard the hunter" och avslutande mäktiga "Billys got a gun" hör till de tidlösa storfräsarna. Bland plattans övriga singlar märks "Foolin'" med sin tuggande refräng och den lite lekfulla "Rock of ages". Den senare ett stycke som vid första lyssningarna framstod som någon form av hemsk synttrumspastisch, för att sedan genomgå en metamorfos och den tillhör nu en av de absoluta favoriterna.

Plattan efter, döpt till "Hysteria", må ha varit bandet stora kommersiella zenit, men i mitt tycke drev de kommersialismens produktionsnoja ett varv för långt med den plattan. Låtarna på "Hysteria"är fortfarande mycket, mycket bra, men känslan av överproduktion tynger ner hela projektet.
Således, ska ni upptäcka  Def Leppard  så är detta, tillsammans med för all del föregångaren "High 'n' dry", albumet som gäller. Ett solitt stycke heavy metal av allra ädlaste märke. Världsklass.

Beyond the lighted stage

Avnjöt nyligen med avsevärd lyckokänsla den eminenta dokumentären "Beyond The Lighted Stage" om och med den kanadensiska supertrion Rush. Jag är en oerhört passionerad anhängare av rockbiografier i bokform eller i filmformat, och detta guldkorn kvalar lätt in bland det bästa jag sett i genren. Skaparna bakom underverket heter Sam Dunn och Scott McFadyen, och för den insatte går det nu upp ett ljus. Det är dessa genialiska figurer som även gjort två andra makalösa dokumentärer, nämligen "Metal - A Headbangers Journey" och "Flight 666".

Historien om Rush rullas upp på ett föredömligt vis. Geddy Lee och Alex Lifeson återvänder till sin barndoms kvarter och man får en gedigen bild av hur det började. Även Neil Pearts historia dras förstås från början, bland annat med hur han som liten var något av en nörd och fick chansen att hävda sig - samt avreagera sig - genom sitt trumspel. En av de mer fascinerande aspekterna av filmen är hur sjutton regissörerna har fått tag på alla gamla filmklipp, och man kan bara tacka för att allt funnits sparat.

I början på filmen nämns det hur oerhört fläckfria och seriösa Rush hela tiden varit. Det finns helt enkelt inga skandaler att berätta. Det värsta är väl att det röktes någon braja på sjuttiotalet och att man drack lite  - och då menar jag lite - alkohol i början av karriären. Otaliga är de artister som hyllar powertrion i filmen, och Gene Simmons berättar bland annat på ett ställe om hur märkligt han tyckte det var på den turné där Rush öppnade för KISS. När alla festade som mest med alkohol och groupies gick de tre kanadensarna helt enkelt in på sina rum för att se på TV och fokusera på nästa gig.

Detta kan förstås låta tråkigt, tvärtom mot exempelvis "The Dirt" om Motley Crües vilda karriär. Den är ju en fulländad symbios mellan dekadens och rockmusik, och därmed oerhört underhållande på sitt vis. "Beyond The Lighted Stage" blir dock aldrig trist, tvärtom. De knappa två timmar som filmen är känns oerhört kort. Det är helt enkelt förbannat underhållande och en riktigt, riktigt bra dokumentär. Förutom nämnde KISS-legendar återfinns exempelvis Kirk Hammett, Zakk Wylde och Mike Portnoy i hyllningskören. Bland många andra. Filmklippen från olika delar av karriären är otaliga och musiken är ju som bekant närmast fläckfri.

Man får också veta hur oerhört nära det var att Rush helt enkelt lade av då Neil Peart först förlorade sin dotter i en trafikolycka och sedan sin fru i cancer inom loppet av något år. Batteristen försvann på en till synes oändlig terapeutisk MC-resa över hela amerikanska kontintenten, och de andra tappade helt lusten på musik efter tragedin. Att fortsätta som Rush utan Peart var helt otänkbart.
Det tog nästan fem år innan man var tillbaka med "Vapor Trails" och nu är man nog större än någonsin.

Alla ni som har fäbless för progressiv hård rock får inte missa detta mästerverk om gudfäderna inom genren. Övriga musikintresserade har också mycket att hämta här. "Beyond The Lighted Stage" är i mitt tycke en oumbärlig kulturgärning som måste upplevas.

Kanske världens bästa band

Som bekant, något jag också nämnt här tidigare, återupptäcker man sina favoritband i olika cykler. Ofta hör det ihop med att man varit på konsert eller sett någon film med berörda hjältar. Ibland är det slumpen.

Just nu är det brittiska giganterna Led Zeppelin som ånyo tagit plats i mina spellistor. Tillsammans med bland annat Deep Purple, Black Sabbath och Uriah Heep stod man för fundamentet för all modern hårdrock och deras storhet är odiskutabel. Av de fyra stora elefanterna var Led Zeppelin tveklöst det mest mångfacetterade och avancerade. Deras plattor är fyllda med olika element - allt från brittisk folkmusik, österländska influenser, countryflirtar - och inte minst blytung hårdrock. Allt klaffade på samtliga plan och kompetensen hos medlemmarna i bandet svindlar.

Framför allt var deras fem första studioalbum rakt igenom geniala, och hela deras katalog står stadigt och oantastligt kvar efter alla dessa år. Mystiken kring bandet har förstås inte blivit mindre av att de abrubt lade ner 1980 efter att John Bonham dött en klassisk rockdöd. Man har sedan konsekvent avstått från några återföreningar, förutom enstaka tillfällen som vid Live Aid 1985. Man kan inte låta bli att undra vad som blivit om de hade kunnat fortsätta med originalsättningen hela tiden. Deep Purple, ett av mina absoluta favoritband, har ju blandat och gett sedan deras återförening. Från svinbra till pekoral, hela skalan. Black Sabbath och Uriah Heep likaså, faktiskt.

Så det är nog en inte helt oviktig detalj, just detta med den lite mystiska auran som svävar runt bandet. Den stora förklaringen till legendstatusen är ändå förstås musiken. Den är så bra att orden helt enkelt inte räcker till. Har du ännu inte upptäckt Led Zeppelin är du att gratulera. Du har en fantastisk resa framför dig. Vi övriga fortsätter densamma, med glädje och med vördnad för fyra artister som förtjänar all respekt.

Spotify borde vara optimalt

Jag, liksom många andra, har förstås anammat Spotify som en möjlighet att tillgodogöra sig musik och på ett smidigt sätt kunna ta med sig sina favoritartisters alster var man vill. Visst, det bärbara formatet har ju funnits länge. Jag som är i mogen ålder minns ju de gamla portabla spelarna med kassettband, varav Sonys Walkman var flaggskeppet. Senare kom bärbara CD-spelare,  mp3-spelarna och nu streamingtjänsterna.

Då jag tillhör det utdöende släktet som faktiskt fortfarande köper fysiska skivor - om än i mindre skala än förr -  använder jag gärna Spotify till att även lyssna in mig på artister jag är nyfiken på och kan tänka mig att spendera pengar på. Det som är trist i sammanhanget är ju då att vissa bolag, inte minst inom metalvärlden, valt att lyfta bort delar av eller rentav hela sitt stall av artister. Orsaken stavas pengar. Man anser att man får för lite betalt av Spotify för musiken. Synd, för egen del skulle jag gärna kunna betala någon femtiolapp mer per månad om det kan hjälpa Spotify att premiera upphovsrättsmakarna. Jag menar, 99 kronor per månad är ju oerhört prisvärt för så mycket musik, och några tior till vore fortfarande mycket billigt. Sedan kan ju den bortskämda generationen, som vill ha allt precis gratis, gnälla bäst de vill. En hundring är svinbilligt, så är det bara.

Ett annat aber med Spotify är att en hel del gamla kultgrejor inte heller står att finna. Nu fattar jag också att de inte kan ha all världens obskyr musik i sitt utbud, men en del hyfsat normal gammal musik saknas. Ta bara giganter, tillika fantastiska artister, som Led Zeppelin, AC/DC, Pink Floyd och Beatles som samtliga av olika orsaker saknas på Spotify. Om inte annat så vore det en kulturgärning för nästa generation att få chansen att smidigt upptäcka sådana titaner inom musiken.
Nu finns det ändå såpass mycket att lyssna på, så problemet är måhända marginellt. Inte desto mindre medför detta att min mp3-spelare ännu inte kan pensioneras, för en del av mina - lätt udda kanske - favoriter finns icke som streamad variant.

Nåväl, i det stora hela är Spotify helt suveränt och en del av framtiden. Magsura skivbolag får försöka anpassa sig till tekniken istället för att bekämpa den. Som sagt, jag handlar fortfarande plattor så jag har viss förståelse, men utvecklingen kan man aldrig stoppa. Metallica och en del övriga gjorde ju ett klavertramp av oanade mått när de tog strid mot sina egna fans en gång i tiden, så artisterna har också en startsträcka till acceptans i många fall.
Hur som haver, det återstår att se vad framtiden ger, just nu känns streamingen som ett schysst komplement till fysiska inköp och därmed är jag i nuläget nöjd.

Underworld Awakening snart här

Jag har en soft spot för Underworld-filmerna, första filmen av de hittills tre har jag sett mer gånger än jag kommer ihåg. Det som jag främst föll för var den sköna gotiska stämningen som genomsyrar filmen. Allt är filmat i ett genretypiskt blåaktigt ljus och effekterna är stilistiskt tjusiga och föredömligt bombastiska.

Jag går inte in närmare på handling och manus här. Ni som vet vad jag pratar om behöver inte dylikt faktarapande och övriga är nog antagligen inte intresserade ändå. Man kan kort säga att handlingen i alla filmerna spinner runt en uråldrig konflikt mellan varulvar och vampyrer - de sista tveksamma slutar nog läsa här - som nu tagit steget in i den moderna världen med allt vad det innebär med vapen, effekter och fart. Vi talar alltså om en mix av fantasy och action, och i mitt måhända pubertala tycke är det riktigt underhållande dessutom.

Vampyrernas skönt brittiskt klingande uttal är en bonus för en anglofil som jag själv, och när det gäller musiken är den bitvis blytung. Rispiga gitarrer, svintungt komp och mycket taktfast metal som ackompanjerar de otaliga fartfyllda sekvenserna. Danny Lohner från bland annat Nine Inch Nails och Marilyn Manson är mastermind bakom soundtracket, som även innehåller insatser av medlemmar från exempelvis Tool och Red Hot Chili Peppers. Industriellt och manglande - helt ypperligt till gotisk action faktiskt.

Nu kommer ytterligare en installation i serien. Fjärde filmen är på gång, och självfallet ska inte den missas. I mars ska den ha premiär här i Sverige, och det blir de facto den första i fyrklövern som går upp på biograferna. Kate Beckinsale är tillbaka i huvudrollen, efter att ha överlåtit den åt Rhona Mitra i tredje delen, och det känns helt rätt. Återstår att se huruvida den nya filmen kan leva upp till sina föregångare. Jag tänker i alla fall inte missa tillfället att få se en installation i serien på bio. Det kan bli hur bra som helst.

Minnen från min hemstad

Traditionsenligt var det ännu en gång dags att se Norrköpingssönerna Eldkvarn på Lorensbergsteatern. Det var nu tredje året i rad vi var på plats för att se dessa popgiganter på deras julturné. För min del är det förstås en extra krydda med den gemensamma kopplingen till vår hemstad, jag har sett Eldkvarn flera gånger , inte minst på hemmaplan i Norrköping, och hyllar Pluras oförtröttliga lyrik om sin uppväxt i Sveriges Manchester.

Det är de facto på det viset att jag i övrigt har en relativt njugg inställning till svensk gitarrpop och dito poetrock. Exempelvis har jag svårt för artister som Lars Winnerbäck, Peter LeMarc och Ulf Lundell. Jag har heller ingen förståelse alls för de som ser storheten hos Håkan Hellström, det är en artist jag faktiskt aktivt undviker att lyssna på. Så därför kan det ses en smula komplext att just Eldkvarn är ett favoritband, men tvivelsutan är det geografiska arvet från Sveriges Peking en del av svaret. Lokalpatriotismen avtar inte för att man flyttar från sin hemstad om ni trodde det. Faktum är att det faktiskt är precis tvärtom, även om jag trivs bra i nuvarande hemstaden Göteborg.

Nåväl, efter att sedvanligt träffats över en bit mat med tillhörande läskeblask innan så var det så dags att bege sig till Lorensbergteatern. Eldkvarn har ju som bekant kanske aldrig varit större, inte minst sedan Pluras magdans framför TV-kamerorna hemma i köket, och följaktligen var stället utsålt.

Det är alltid en bitterljuv upplevelse för mig att se Eldkvarn annorstädes än i Norrköping. Jag njuter i fulla drag av ett band som följt mig genom livet, samtidigt som jag plågas av hemlängtan. När "Fulla För Kärlekens Skull" avhandlas känns det extra mycket och denna afton drämmer man till med ännu en snyting för en Peking-bo i exil. Plura berättar ingående och hjärtligt om den bronsplakett Norrköping förärat bandet och monterat mellan Café Broadway och Tony Thoréns bostad där allt började 1971, innan de river av "Kungarna Från Broadway".

I övrigt var det en helt OK spelning man genomförde. Jag har sett dem bättre, men även sämre. Det blandades mellan låtar från nya given "De Berömdas Aveny" och gammalt godis som "Ta Min Hand" och "Kärlekens Tunga". Varje gång hoppas jag på "3:ans Spårvagn Genom Ljuva Livet", men det var länge sedan jag fick se den live. Kanske tur förresten, för då hade väl hemlängtan blivit övermäktig.

Jag går hem ensam i natten med mina tankar. Ikväll ska jag inte bli full för kärleks skull, inte full alls förresten. Däremot vill jag hylla ett band som så genomärligt och opretentiöst äntligen nått den stjärnstatus de förtjänar. Tack Eldkvarn för att ni finns, tack Plura för din outtröttliga kulturgärning att ständigt återkomma till vår gemensamma nämnare - staden vid strömmen.

Mera alkohol från hårdrocksbanden

AC/DC har nu följt i bland annat Motörheads druvtrampande fortspår och lanserat en egen vinserie. Fyra olika viner som fått namn från fyra låttitlar med Australiens stoltheter. Du kan nu avnjuta varianterna "Highway To Hell", Back In Black", "You Shook Me All Night Long" samt "Hells Bells".
Nu dricker jag själv vin ytterst sparsamt, men likväl som jag införskaffade Motörheads vin i ren prydnadsavsikt skulle ju även detsamma kunna göras med dessa viner. Mig veterligen går de ej att beställa på Systembolaget, men den som väntar på något gott...

Något som däremot finns i Systemets beställningssortiment är numera Motörheads Vödka - ja, det stavas så. Självfallet har en beställning redan gjorts och förhoppningsvis kan det stå en mattsvart stilren vodkaflaska med Snagletooth på etiketten på bästa plats i huset innan jul. Priset är inget fynd direkt, knappa fyrahundra kronor, men i det här fallet är det värt varenda öre om du frågar mig.Det finns fler band som lanserar liknande serier med vuxendricka. KISS och Sammy Hagar är ju bara ett par exempel. Intressant att notera är ju att popartister i gemen lanserar parfymdofter  i fantasifulla flaskor, medan hårdrocksartister väljer att profilera sig genom buteljer med alkoholhaltigt innehåll.

Förvisso kan man ju fundera över moral och folkhälsan, men det tar vi inte här och nu. Vi nöjer oss med att konstatera att det är ganska kul, helt enkelt.

En angenäm musikalisk överkörning

Inte nog med att årets hittills värsta storm härjade över landet, på fredagskvällen var det dessutom dags att utsätta sig för en orkan i form av Motorhead på Lisebergshallen. Bandet ställde in i Bergen några dagar tidigare på grund av att Lemmy tappat sin röst, så det fanns en viss oro för kvällens begivenhet. En titt på nätet på dagen visade att spelningen skulle bli av, så det var bara att börja förbereda sig för att se dessa titaner en femte gång.
Jag var på plats tillsammans med sonen, en förväntansfull trettonåring som redan hunnit med ett försvarligt antal konserter. Lemmys dräpartrio var dock ännu en okänd bekantskap live för honom. Förväntningarna var högt ställda och de skulle sannerligen infrias - åtminstone när det gällde huvudbandet.

Jorn, med frontmannen -  tillika den som namngett bandet -  Jorn Lande, inledde kvällen. Den norske sångaren har en pipa som många skulle döda för, men tyvärr är han ingen låtskrivare. Alla låtar innehåller helt rätt ingredienser, kompetent framförande och gudomlig sång, men när det är dags för en refräng som ska kröna verket så kommer - ingenting. Hårdrock i den här genren i rakt nedstigande led från giganter som Dio och Rainbow är beroende av just starka refränger, men Jorn lyckas inte alls med det. Deras gig blev följaktligen såsigt och tråkigt. Signifikativt är väl att covern på Dios "Rainbow In The Dark" framkallar kvällens största jubel. Jorn Lande har gjort storverk i olika konstellationer som exempelvis Masterplan, och det är nog bäst för honom att låta andra skapa musiken.

Dags så för Motorhead. Med ett ord, "Bomber!!", inleder man kvällen med högsta växeln ilagd och detta tempo bibehålls förstås resten av spelningen, det är ju Motorhead vi talar om för sjutton.
Lemmys röstproblem märks dessbättre inget av denna kväll och hela bandet är i sedvanlig toppform. Man måste imponeras av Mikkey Dee som helt hysteriskt smattrar på sitt batteri kvällen igenom, och Lemmy är givetvis ett kapitel för sig. Ordet legend är ett epitet som passar in yperligt på denne 66-åring. Det är alltid en ynnest att befinna sig i samma lokal som denne gigant.

Phil Campbell är å sin sida Motorheads bäst bevarade hemlighet. Även om de mer färgstarka Mikkey Dee och Lemmy står för den mest kompakta ljudväggen på den här sidan dinosaurierna, så tillför strängbändarens solida riffande och klädsamma solon ytterligare en dimension som inte ska föraktas.Jag tillhör dem som håller sättningen som ligger bakom storverk som "Overkill, "Bomber", "Ace Of Spades" och "No Sleep 'Til Hammersmith" mycket högt, men rent krasst är det bara så att nuvarande konstellationen tvivelsutan är den mest kompetenta som musiker.

Då "Overkill" tonar ut och Lemmy placerar sin bas framför Marshall-stackarna med en öronbedövande rundgång som följd - precis som sig bör - är holmgången över och det gamla ordspråket "gammal är äldst" är synnerligen passande denna kväll. Egentligen tycker jag bara att det är det Slayer som kan matcha den intensitet och urkraft som Motorhead besitter. Lemmy och hans kumpaner levererar och imponerar. Alltid.

Den lilla trumslagarpojkens återkomst

Jag har som bekant en karriär som trummis i diverse metalkonstellationer. Framgångarna var inte av det större slaget, även om vi hade en hel del spelningar och gjorde ett par demos. Höjdpunkten var nog när vi var med i radion och man gjorde ett program om oss. Att få spela in några låtar i Sveriges Radios fabulösa studio var förstås en höjdare.

Nu har det gått många år sedan jag la trumstockarna på hyllan och stuvade in mitt Pearl-set i förrådet, men hela tiden har jag på något vis gått och trånat efter att få hamra på skinnen igen, men det har liksom aldrig blivit av. Inte minst kan man ju inte komma ifrån bieffekten att man stör sin omgivning en smula om man sätter sig och släggar på sina trummor samtidigt som de vill se någon obskyr dokusåpa på TV:n.

Utvägen stavas digitaltrummor. På den tiden jag spelade mer "på riktigt" var detta en styggelse förknippat med olidliga popsnören iklädda midjekavajer och skinnslipsar. Den tidens digitala slagverk var också oerhört mycket sämre rent kvalitetsmässigt än de som nu finns att tillgå.
Dagens variant är i stort sett tysta, man spelar ju med hörlurar, så omgivningen slipper höra ens tafatta försök att efterlikna de stora skinnplågarna. Man kan plugga in sin dator/smartphone och lira till vilka låtar man vill och dessutom spela in sitt resultat. Det sistnämnda ska jag dock bespara omvärlden. Man kan välja mellan otaliga typer av ljud beroende på vilken typ av musik man vill försöka sig på.
Sist men kanske viktigast är både anslag och ljud om inte exakt så i alla fall väldigt nära den analoga varianten. Jag valde att gå upp en smula i kvalitet, för det tror jag lönar sig i längden. Yamaha har ett prisvärt set med hög känsla och en robust kvalitetsstämpel som valet föll på.

Nu återstår bara att börja lira och ha kul. Visst, det är en onödig "leksak" men ibland måste man faktiskt helt enkelt glömma allvaret och bara ha roligt.

Två band som levererade

Konserten med Anvil och Saxon blev precis så underhållande som man kunde anat innan. Två band som båda står för total hängivenhet till sin musik och som bägge fått oförtjänt liten uppskattning för sin gärning. Visst, Saxon har sin stadiga publik och de var stora ett par år på åttiotalet, men när kollegor som Judas Priest och Iron Maiden blev arenaband blev Saxon oförtjänt kvar på klubbnivån. Anvils historia kan ni väl alla vid det här laget, den är ju ännu mer orättvis.

Jag och min partner in crime Jörgen lyckades dock med konststycket att dröja oss kvar på en närliggande pub en smula för länge. Märk väl att vi inte faktiskt bara tog ett par öl, så det handlade inte om någon fyllegrej utan mer om dålig tidsuppfattning. Effekten blev att vi klev in på Trägårn mitt i Anvils gig. Detta får betraktas som en logistisk katastrof, Anvil var ju minst lika emotsedda av oss som huvudakten. Nåväl, några låtar hann vi se och det var hejdlöst underhållande att äntligen se Lips saligt flinande framme vid scenkanten inte helt olik ett lyckligt troll. Trion var tajt och såväl ljud som framförande var bra, det är bara att beklaga att vi inte fick se hela giget men det var ju faktiskt vårt eget fel.

Saxon var också en fröjd att se. Dessa urbrittiska titaner, med den store Biff i spetsen har rutinen att leverera ett komplett gig varje kväll och så var fallet även denna gång. De utför ett synnerligen gott hantverk med de resurser som står till buds och Biff vet exakt vilka klyschor som ska tas till för att höja stämningen. När bandet dessutom tar till det tunga artilleriet och öser ut klassiker som "Denim & Leather", "Power And The Glory", "747 (Strangers In The Night)" och avslutar med ånglokshyllningen "Princess Of The Night" så kan man näppeligen misslyckas.

Det som drar ner betyget en smula är en alldeles för hög volym, smärtgränsen nåddes närmast konstant och till och med ett erkänt volymband som Motorhead hade blivit imponerade av decibelantalet. Tur att jag kom ihåg hörselpropparna, något jag alltid bär med mig numera för att vara garderad. Till skillnad från Jörgen då...
En annan negativ faktor var en fylldåre som klängde och flängde runt, och för all del på, mig och andra i omgivningen under extranumren. Vansinnigt irriterande, men det är ju inget Saxon kan rå för givetvis.

Sammanfattningvis kan man säga att det var en rolig kväll som bjöd på precis det man kunde förvänta. Jag tycker såväl Saxon som Anvil ska ha en stor eloge för sitt oförtrutna slit i divisionen under de stora banden. Trots att de stora framgångarna uteblivit ger de allt för sin publik varje kväll och det är gott nog i min bok.

En kamp mot systemet

Tillbringade hela dagen igår med att desperat försöka få biljetter till Bruce Springsteens konsert på Ullevi nästa sommar, eller - som det visade sig - två konserter. Överraskningsmomentet var minimalt när en andra konsert utannonserades direkt då den första var slutsåld. Det insåg man ju faktiskt innan, inte minst tack vare att det första giget var på fredagen. Detta lämnade ju ett praktiskt utrymme för ännu ett fullsatt Ullevi dagen därpå och lite mer cash till berörda.

Nåväl, på slaget nio på förmiddagen loggade jag in på Ticnet för att direkt hamna i deras kö. Sedan stod datorn och tuggade medan timmarna gick och frustrationen ökade. Stapeln som visade var i kön man befann sig rörde sig ungefär lika snabbt som om man skickat en förfrågan via runskrift. Som extra bonus fick man, när stapeln äntligen efter ett par timmar nått ända upp, dessutom beskedet att kön var full och att inga bokningar kunde göras. Tack för det! Bara att börja om och försöka komma åt biljetter till andra konserten som nu lägligt kommit upp på hemsidan.

Det hela utvecklades till en principfylld kamp mot systemet. Jag bestämde mig för inte ge upp utan oförtrutet jaga de fyra biljetter jag sökte. Gång på gång på gång fick jag svaret att det inte fanns biljetter, men likväl skulle det enligt samma ställe på hemsidan finnas dylika att köpa. Det blev som ett maratonlopp utfört barfota i motvind.

Som sur grädde på det klumpiga moset så kunde jag på valfri fulsajt se hur hundratals, om inte tusentals, biljetter fanns till salu för avsevärt högre priser än de officiella. Ett fenomen som uppstod redan vid säljstart på morgonen. Så här är det alltid, jag vet , men den här gången var det så extremt meckigt att få ens en biljett via Ticnet så frustrationen över situationen var större än vanligt.

Efter sju timmars idogt klickande, med risk för avancerad musarmsfraktur, dök helt plötsligt fyra biljetter upp till lördagens konsert. Platserna var inte de bästa, vi sitter nog halvvägs till månen, men priset var schysst och här gällde det att passa på. Sagt och gjort, med känslan av att besegrat en byråkrati som skulle gjort forna Sovjetunionen grön av avund köptes fyra dyrgripar.

Jag har varit på otaliga konserter under många år, men aldrig har jag upplevt liknande hysteri och total digitalkollaps. Nu är det bara att hoppas på att själva konserten är värd allt detta besvär. Med tanke på hur suverän the Boss brukar vara live så finns alla förutsättningar för en kväll att minnas. Att jag besegrade Ticnets otillräckliga servrar gör att det hela känns ännu bättre.

In Flames regerade kvällen

In Flames på Scandinavium var en tillställning som lyste upp höstmörkret. Förväntningarna var högt ställda, och de infriades med råge.

Kvällen inleddes med att vi samlades hemma hos undertecknad för ett samkväm innehållande mat, dryck och spisande av väl utvald hårdrock. Tillställningen blev nästan för ändamålet alltför trevligt då klockan gick oerhört fort. Vi missade följaktligen alla förband, men den förlusten var lätt att bära, vi hade med all säkerhet roligare där vi var. Nåväl, till slut var det dags att ge sig av för att inte missa kvällens höjdpunkt. Det hade ju varit ett antiklimax, minst sagt. Fem minuter efter vår ankomst till arenan släcktes ljuset ner och huvudakten inledde med titelspåret från nya given "Songs From A Playground Fading". Efter det var alla spjäll på vid gavel och en minnesvärd kväll hade inletts.

Imopnerande att med såpass små medel ändå få till ett makalöst röj. En ljusshow som var snyggt regisserad och väl avvägd var egentligen de enda effekterna, förutom ett smärre pyrotekniskt inslag i avslutande "Take This Life". Tokröj på publiken och en närmast ypperlig setlist gjorde att In Flames avgick med segern utan större problem. Tonvikten låg på nya plattan, hela åtta spår hämtades därifrån, och inte mig emot. Jag håller den, tillsammans med "Come Clarity", som bandets starkaste stund. Lite extra kryddor från tidigare album fullbordade en smakfull anrättning. Sällan har knappa två timmars konsert känts så kort, makalöst var ordet.

Jag, och många andra, har tidigare framfört farhågor för vilka artister som ska kunna fylla Ullevi när de stora giganterna lagt av. Det har känts som att det inte funnits någon, men kanske att In Flames snart är uppgiften mogen. Åtminstone om de fortsätter på det inslagna spåret.

Tung återförening som glädjer

En av hårdrockens verkliga titaner har bestämt sig för ännu en återförening. Tillsammans med Deep Purple och Led Zeppelin är Black Sabbath en av hårdrockens sanna grundpelare. Efter Ozzys nesliga avslut i bandet efter "Never Say Die" har det både kastats pajer och öppnats famnar genom åren. Skillnaden denna gång är att man förutom att dryga ut sin pension med en världsturné även bestämt sig för att släppa ett nytt album.

Jag såg originaluppsättningen av Sabbath på Globen för några år sedan och det var en överraskande vital och njutbar spelning, så visst finns det alla möjligheter att det kan bli något som faktiskt känns relevant.
Annars är ju risken ofta stor att det blir en ganska pinsam historia där man har de förlåtande skygglapparna på och minns hur ens idoler såg ut i sina krafts dagar trots att alla fakta påvisar att många år gått.
Deep Purples återförening 1984 fungerade ju faktiskt riktigt bra, till stor del tack vare ett starkt comebackalbum. Aerosmiths återförening var ju också, i alla fall initialt, helt fantastisk.
Det finns dessvärre alltför många bevis på motsatsen, och jag hoppas verkligen att Black Sabbath lyckas frälsa sin svältande publik. Ozzy har ju levererat hela tiden, tycker jag, och även huvudbandet i dess olika skepnader har presterat med hög kvalitet. Således finns det alla förutsättningar för att det kan lyckas.

Själv ska jag till Stockholms Stadion 25 maj och där förhoppningsvis avnjuta en minnesvärd kväll i sällskap med en av hårdrockens verkliga giganter.

Nightwish på gång igen

Tuomas Holopainen är en man som skyndar långsamt. Det är nu fyra år sedan förra given "Dark Passion Play", men nu börjar det röra på sig i det finska lägret. Ny platta släpps sista november och sedan väntar en världsturné. "Imaginaerum", som skivan heter, har mycket att leva upp till.

Within Temptation har ju som bekant drämt till med storsläggan tidigare i år med sin "The Unforgiven" och dessa båda band har ju till stor del samma målgrupp. På detta kommer att "Dark Passion Play" också var riktigt bra, och kräver att Holopainen och hans gelikar värker fram något högoktanigt.

En parallell till kan dras till Within Temptation. Holländarna har ju släppt nya given som ett koncept med tillhörande serietidning och filmsekvenser. Nu ska även "Imaginaerum" kunna avnjutas i filmiskt format. Jag vet inte formerna eller omfattningen, men onekligen verkar det vara ett stort projekt. Återstår att se hur det lyckas.

10/4 står i alla fall Nightwish på Lisebergshallens scen, enligt som det heter säkra källor. Biljetter är släppta, så det är väl bara att öppna plånboken igen, för detta vill jag inte missa. Jag såg bandet på Arenan i Stockholm 2007 och det var helt lysande. Nu när Anette Olzon dessutom hunnit växa in i rollen som frontfigur och skuggan av Tarja Turunen bleknar, så kan det bli ännu bättre. I väntan på en förhoppningsvis bra konsert, så får väl nya skivan utvisa om Nightwish är redo att ta upp kampen med Within Temptation. Eller hela övriga hårdrocksvärlden förresten.

Ett stycke brittisk musikhistoria

Som bekant var jag i London igen för några veckor sedan. I min eufori över att få hålla Gene Simmons bas inne på Hard Rock Café, som jag plågade er med i ett tidigare inlägg, glömde jag nämna en annan stor upplevelse med musikanknytning.

Battersea Power Station är från början ett kolkraftverk i London. Det konverterades till fjärrvärmeanläggning med åren och drevs mellan 1939 och 1983. Hur intressant denna historielektion än kan tyckas, så undrar vän av ordning förstås var kopplingen till musik kommer. Initierade själar har ju förstås redan koll på att det var just Battersea Power Station som prydde omslaget på Pink Floyds album "Animals".

Vi var nere i Wimbledon en sväng, och skulle tillbaka mot Earls Court på District Line. Den var avstängd, vilket vi visste då vi hade fått skumpa på lokalbussen ner till tennisens mecka. Nåväl, nu fick vi tipset av serviceinriktade järnvägstjänstemän att ta pendeltåget via Clapham Junction upp till Victoria för vidare färd mot Earls Court. Sagt och gjort, vi klev upp på tåget.

Jag står och funderar på om inte Battersea Power Station borde ligga här någonstans. Vid tidigare besök i London har jag sett det över Themsen från Westminster-hållet. Just då tittar jag ut genom sidorutan och finner att jag stirrar rätt in i tegelväggen på kraftverket. Jösses, nu blev det bråttom att få fram kameran. Jag ber dottern att ta några bilder, tyvärr har jag inte tillgång till dem just nu för publicering här, innan kraftverket försvinner bakom oss.

Det kan tyckas en smula nördigt och kulturellt inskränkt att fästa så stor vikt vid ett bedagat kraftverk, men alla som kan sin musikhistoria förstås känslan av att befinna sig så nära en i det avseendet historisk plats. Lite samma känsla som när jag gick över Abbey Roads övergångsställe i våras, även om det förstås var en ännu större upplevelse.

Battersea Power Station har dessutom använts av såväl Alfred Hitchcock i filmen "Sabotage" och inspelningen av den underbara fisksketchen i Monty Pythons "The Meaning Of Life" gjordes här. Även filmer som The Whos "Quadrophenia" och Batman-rullen "The Dark Knight" har haft kraftverket som inspelningsplats. Så kom inte och säg att det inte är en historisk plats, nördigt eller inte.

Kultafton på Trädgårn väntar

Ja, nu är biljetten till årets kanske största kultafton inköpt. NWOBHM-giganterna Saxon ska hissa den brittiska fanan på Trädgårn, och självfallet ska yours truly infinna sig. Få band kan så stolt se tillbaka på en karriär där man hållit fast vid sina ideal. Ja, de hade en kort kort period där de försökte flirta med motsträviga jänkare, men man kom snabbt på bättre tankar.

Saxon är också ett av ytterst få band från åttiotalet som fortfarande släpper högst relevanta plattor. Faktum är de senaste givarna varit oerhört vitala och högkvalitativa. Det är nästan bara Motörhead och Iron Maiden från den tidseran som kan stoltsera med liknande utveckling.

Förbandet är inte mindre intressant det. Kanadensiska kultgänget Anvil ska öppna kvällen, och det ska bli minst lika roligt att se Lips och hans kompisar. Även Anvil har ju gått en ny vår till mötes, inte minst genom den sagolika dokumentären som väl ingen med normalt intresse för hårdrock missat. Dessutom är nya plattan "Juggernaut Of Justice" kanske deras bästa någonsin, i alla fall sedan "Metal On Metal" såg dagens ljus 1982.

Som sagt, Saxon är ju onekligen ett mycket bättre band rent musikaliskt i mitt tycke, med många makalösa album under bältet. Anvil å andra sidan har ju en kultstämpel som är enorm och att få se dem ska bli oerhört skoj. Det har alla förutsättningar att bli en kväll att minnas, hoppas bara att verkligheten lever upp till förväntningarna.

Världsrekord i total hybris

Metallica och Lou Reeds projekt Lulu måste betraktas som en total musikalisk härdsmälta.

Bägge artister har tidigare stått för stordåd. Alla Metallica-plattor från debuten "Kill Em All" fram till och med "The Black Album" är oantastliga och Lou Reed har ju också en hel del bra på sitt samvete. Velvet Underground gjorde mycket högoktanigt, "Walk On The Wild Side", förstås, är en klassiker och mannens liveplatta "Rock ´N´ Roll Animal" är ju sinnesjukt bra.

Metallica-fans skyller allt på Lou Reed, vilket är mer än lovligt fånigt. Det är som när fotbollslag skyller förluster på domaren, eller som när grekerna gnäller på EU för att deras ekonomi är skjuten i sank. Metallica är ju inte helt oskyldiga själva till detta haveri, tvärtom.
Synd, då jag tycker att "Death Magnetic" faktiskt var ett steg i rätt riktning. "Lulu" är en språngmarsch åt helt fel håll och rätt ner över en avgrund. Man undrar hur de tänkte egentligen. "Hmmm, nu ska vi se om vi kan hitta på något alldeles olyssningsbart och se om vi kan sälja det till de idioter som fortfarande köper all skit vi ger ut".

Metallica har ju som bekant kämpat med alla tänkbara medel för att förhindra nedladdning. I detta fall kan de lugnt släppa eländet till Pirate Bay. Det blir ingen försäljningsförlust, då det inte lär krängas många exemplar av detta pekoral. Å andra sidan lär ingen ladda ner skräpet heller. En enig hårdrocksvärld inser att detta är bortom all vett och sans.

Vissa, ytterst få förvisso, skribenter försöker hylla Lulu som ett modigt försök till konst eller något liknande. Skit är skit oavsett avsändare, säger jag. Bara för att man är en etablerad världsartist ska man inte komma undan med att förolämpa sin publik. Tvivelsutan är det så att om någon okänd, eller mindre stor, artist ville göra detta skulle varje normal skivbolagsguru kölhala vederbörande på plats, alternativt surra fast människan i en stol och tvinga denne att lyssna på Barry Manilov på högsta volym tills han dog.

Faktum kvarstår. Metallica har inte gjort något relevant på platta sedan 1991. Tur då att de gamla plattorna finns, och att bandet fortfarande är grymma live, för som låtskrivare verkar de numera vara fullständigt slut.

Boken Access All Areas

Jag håller just nu på och plöjer boken "Access All Areas" av Anders Tengnér vilket är ett tveeggat svärd. Å ena sidan är boken precis så frustande underhållande som jag hoppats på, full av anekdoter och värdelöst vetande som nördar som jag bara älskar att få ta del av. Mycket av det som Tengnér skriver om kommer jag ihåg från hans jobb på OKEJ och Rocket samt de TV-program han ledde.

Många av intervjuerna han refererar till har jag sett i hans program från åttiotalet. Helt underbara samtal och filmklipp med många av de stora hjältarna. Jag kommer exempelvis ihåg programmet Metalljournalen där Anders hoppar fram framför kameran och säger ungefär så här: "Nu alla barn blir det riktigt läskigt, för här kommer WASP med I Wanna Be Somebody". Stor humor för oss som var med.

Å andra sidan är boken rent journalistiskt på OKEJ-nivå. Enkelt skrivet, lite hafsigt rentav, och man får känslan av att i sin iver att få berätta om alla sina möten med hårdrockens stora så missar Tengnér många förjupande detaljer. Synd, men vem är jag att klaga egentligen? Jag får ju chansen att via boken återuppleva det årtionde som betytt mest rent musikaliskt, och det decennium som präglat mig mest.

Läs boken om du vill bli underhållen och minnas tillbaka, men förvänta dig inga djupa analyser och människoporträtt. Ibland räcker det förstnämnda dock långt.

En kulturgärning är utförd

På det glada åttiotalet var skivinköpen på topp, och ordet kris fanns inte på skivbolagens agenda. Det var länge vinyl som införskaffades innan CD:n tog över. Många, de flesta rentav, plattor som utgavs på vinyl har  gått att få tag på i det digitala formatet senare. Dock inte alla, och därför är det extra skoj när plattor man tror är borta för alltid faktiskt dyker upp som CD. Ja, jag vet att det finns Spotify och nedladdning, men ibland står inte plattorna att finna där heller.

Fortune, ett oerhört tidstypiskt AOR-gäng från åttiotalet, släppte en för genren sanslöst bra platta 1985. En kompis köpte den på import från USA och betalade ohemula summor, minns jag, men musiken var värd det.
Jag spelade in alstret på kassett - det här var alltså före digitala åldern, kids - och har sedan dess längtat efter att få tag på skivan själv.

AOR Heaven, ett tyskt bolag, har nu återutgett kultskivan, och när jag av en slump fick se den på Ginza för det facila priset av 99:- var valet enkelt. Ofta bedagas musik och film med åren och återupptäckandet av sina gamla favoriter kan bli jobbigt. Så inte i detta fallet. När man lyssnar på plattan ser man hockeyfrillor, midjekavajer, skinnslipsar och pudelkrull framför sig. Musiken är oerhört tidstypisk och AOR-klichéerna är många, mycket stråkar i balladerna och en tillrättalagd produktion. Jag älskar det. Kalla mig tönt eller nörd, jag bryr mig inte. Jag låter mig svepas med i en smörkantad våg av minnen och lättrallade refränger.

Ibland behöver man lite annat än taggtrådsriff och growlande ilskenhet. Tack AOR Heaven och tack Fortune, det gjorde ni bra.

Let The Hammer Fall

Ibland är det tätt på given. Endast två dagar efter Within Temptations kanongig på Trägårn var det dags igen. Hammerfall skulle inta Lisebergshallen tillsammans med några andra konstellationer.

Själv hade jag hade sett fram mot att få se New Yorks fantomer Riot som förband, men de ställde tyvärr in några dagar innan konsertdags. Ja, det var väl för bra för att vara sant, antar jag.
På grund av detta så åkte vi inte till stan förrän lite senare, och det var nog tur. Vi slapp helt att se den för oss ointressanta mangelhistorien Death Destruction och behövde bara höra ett par låtar med tillika ointressanta stenkrossaktiga Vicious Rumours.

Amaranthe, det tredje förbandet, var en blandning av Nightwish, E-Type och Melodifestivalen. Bitvis bra, bitvis påträngande glättigt. Att bandet frontades av en tjej som uppenbarligen ansåg sig vara Guds gåva till mannen gjorde det hela närmast pinsamt. Hon har mycket att lära av Sharon Del Aden i Within Temptation när det gäller ödmjukhet.

Hammerfall då? Jo, de bjöd på ett schysst gig trots en halvfull Lisebergshall. Joakim är ju en driven frontman numera och kryddar sitt mellansnack med skön humor. De jobbar mycket med sin koreografi och är numera slipade veteraner. Det var långt ifrån någon perfekt spelning, det fanns lite övrigt att önska beträffande ljudet till exempel, men på det stora hela kunde vi gå hemåt nöjda med aftonens begivenhet.

Holländsk Klass På Trägårn

En konsert jag sett fram mot länge var den med holländska goth-metalcombon Within Temptation på Trägårn. Jag och min gode vän Gary, som rest ända från Blekinge tillsammans med sin son för detta event, laddade upp på eftermiddagen med några väl valda musik-DVD och tillika väl valda drycker.
Vi var fyra stycken som skulle bevista det hela, förutom nämnda tre även Michaela som ännu en gång tog rygg på farsan för ett konsertbesök.

Förbandet Fingertrigger var i sanning en positiv överraskning. Vår skepsis var stor då tre äldre gentlemän iklädda kostym och slips äntrade den minimala scenen, men herrejösses vilket röj de skapade. Denna trio är väl värd att kolla, jag lovar. De finns på Spotify för övrigt för hugade intressenter.

Nåväl, det var ju huvudbandet som vi var där för och som de levererade. Ett fullsatt Trägårn bjöds på ett visuellt och musikaliskt kraftprov, och den klart lysande stjärnan Sharon Den Adel dominerade föreställningen som sig bör. Tonvikten låg på senaste given, den eminenta "The Unforgiving", och inte mig emot då den plattan är riktigt skarp.

Befrieande också med artister som inte tar sin publik för given, utan verkar genuint tacksamma för stödet och utan divalater genomför en närmast komplett spelning. Vi som var där kan bara tacka och bocka.

Jag vet att många anser att dessa flamländare är pretentiösa och pompösa, men det är deras förlust. Visst, det är polerat och kliniskt utfört, men jag ser inte det som något negativt. Samma förståsigpåare kan ju i nästa andetag hylla band som Genesis och Pink Floyd - som jag också älskar - och de står ju också för perfektionism. Resonemanget haltar en smula. Jag hade i alla fall en lyckad kväll och ser gärna att Within Temptation åter kommer hit.

Yngwie Malmsteen Goes Knätofs

Moraeus Med Mera är inget program jag följt slaviskt, tvärtom, jag har inte sett något avsnitt alls. Häromkvällen var det dock dags för ett undantag. Allas vår gitarronanist Yngwie Malmsteen var på besök i de fagra miljöerna runt Siljan och det var en kulturkrock man inte fick missa. Den gode Yngwie är en av mina husgudar och framför allt på åttiotalet när hans band innehöll de mycket underhållande bröderna Johansson gjorde den lätt självcentrerade gitarristen några riktigt vassa plattor.

Malmsteen är ständigt en källa till underhållande intervjucitat och även denna gång var han mycket kul att lyssna på. Samtalen mellan honom Moraeus var skojiga och Yngwie var förstås fullbelamrad med guldkedjor och annat glitter, samt givetvis iklädd sina Ray Ban pilot med mörka glas. Att han fortfarande iklär sig spandexbrallor är något bara han kommer undan med numera. Helt fantastiskt i min bok.
Jag har sett Yngwie live ett par gånger och han levererar alltid en högklassig show. Nu var han ensam på plats och framträdde till bandad musik, men lik förbannat öste han på som om han stod på Budokans scen med full besättning. Respekt.
Han avslutade sin enlåts-show med att hiva sin Stratocaster rätt över Marshallstacken så att den landade med ett gigantiskt brak i periferin. Yngwies förklaring att det brukar stå en roddare och ta emot guran är ju faktiskt hejdlöst underhållande.

Tack Kalle Moraeus för att du bistod Sverige med denna kulturgärning.