Minnen från min hemstad

Traditionsenligt var det ännu en gång dags att se Norrköpingssönerna Eldkvarn på Lorensbergsteatern. Det var nu tredje året i rad vi var på plats för att se dessa popgiganter på deras julturné. För min del är det förstås en extra krydda med den gemensamma kopplingen till vår hemstad, jag har sett Eldkvarn flera gånger , inte minst på hemmaplan i Norrköping, och hyllar Pluras oförtröttliga lyrik om sin uppväxt i Sveriges Manchester.

Det är de facto på det viset att jag i övrigt har en relativt njugg inställning till svensk gitarrpop och dito poetrock. Exempelvis har jag svårt för artister som Lars Winnerbäck, Peter LeMarc och Ulf Lundell. Jag har heller ingen förståelse alls för de som ser storheten hos Håkan Hellström, det är en artist jag faktiskt aktivt undviker att lyssna på. Så därför kan det ses en smula komplext att just Eldkvarn är ett favoritband, men tvivelsutan är det geografiska arvet från Sveriges Peking en del av svaret. Lokalpatriotismen avtar inte för att man flyttar från sin hemstad om ni trodde det. Faktum är att det faktiskt är precis tvärtom, även om jag trivs bra i nuvarande hemstaden Göteborg.

Nåväl, efter att sedvanligt träffats över en bit mat med tillhörande läskeblask innan så var det så dags att bege sig till Lorensbergteatern. Eldkvarn har ju som bekant kanske aldrig varit större, inte minst sedan Pluras magdans framför TV-kamerorna hemma i köket, och följaktligen var stället utsålt.

Det är alltid en bitterljuv upplevelse för mig att se Eldkvarn annorstädes än i Norrköping. Jag njuter i fulla drag av ett band som följt mig genom livet, samtidigt som jag plågas av hemlängtan. När "Fulla För Kärlekens Skull" avhandlas känns det extra mycket och denna afton drämmer man till med ännu en snyting för en Peking-bo i exil. Plura berättar ingående och hjärtligt om den bronsplakett Norrköping förärat bandet och monterat mellan Café Broadway och Tony Thoréns bostad där allt började 1971, innan de river av "Kungarna Från Broadway".

I övrigt var det en helt OK spelning man genomförde. Jag har sett dem bättre, men även sämre. Det blandades mellan låtar från nya given "De Berömdas Aveny" och gammalt godis som "Ta Min Hand" och "Kärlekens Tunga". Varje gång hoppas jag på "3:ans Spårvagn Genom Ljuva Livet", men det var länge sedan jag fick se den live. Kanske tur förresten, för då hade väl hemlängtan blivit övermäktig.

Jag går hem ensam i natten med mina tankar. Ikväll ska jag inte bli full för kärleks skull, inte full alls förresten. Däremot vill jag hylla ett band som så genomärligt och opretentiöst äntligen nått den stjärnstatus de förtjänar. Tack Eldkvarn för att ni finns, tack Plura för din outtröttliga kulturgärning att ständigt återkomma till vår gemensamma nämnare - staden vid strömmen.