Europe på Shepherds Bush

En punkt på min bucket list är nu avprickad. Jag har som bekant gått på ohälsosamt många konserter i mitt liv, inklusive en i Norge och en i New York men jag har hela tiden drömt om att kombinera mitt favoritresmål London med en konsert.

När jag nu fyllde halvsekel skulle detta firas i London förstås, och när jag slumpmässigt sitter och söker på aktiviteter när vi är där får jag se att gamla fina Europe ska uppträda på gamla fina Shepherds Bush på min födelsedag. Sagt och gjort, tre minuter och några musklick senare är två biljetter inköpta.

Konserten var magnifik. Europe är inget husband för mig, men blandningen av nostalgi, kompetenta musiker, ruskig sångare och ett nytt riktigt bra album gjorde kvällen minnesvärd. Black Star Riders spelade innan och gjorde det bra, men jag är lite för dåligt uppdaterad på dem för att fullt uppskatta deras gig. Det var likadant på Sweden Rock häromåret. Den stora behållningen blir ändå den handfull Thin Lizzy-låtar de framförde. Inte bandets fel att jag inte läst på mer för giget var egentligen ganska bra.

Nåväl, Europe blandade en del nytt material med gamla klassiker från det fluffiga åttiotalets hårspraymoln. Faktiskt så körde de lite fler av de gamla låtarna än vanligt.  Till exempel luftas inte Cherokee varje dag. Efter den givna avslutningen med Final Countdown kunde sonen och jag inteckna en lyckad konsert som gav mersmak. Kul att se ett svenskt band och lite svenska flaggor i publiken när man är på helig konsertmark i London. Kvällens överraskning: Vilken ny klassiker Joey och co fått fram på nya plattan med låten Days Of Rock 'n'Roll. Smittande refräng och en oförglömlig låt.

Torsdagen bra på Bråvalla

Bråvalla Festival känns för ett metalhead lite ljummet i nuläget. Undantaget stavas torsdag, den nu av tradition mest hårdrocksinfluerade dagen av de tre.

Med akter som A Day To Remember, Parkway Drive, Danko Jones, Arch Enemy, Lamb Of God och In Flames är ju garantin för en bra dag i det hårda alfabetets register garanterad. Av ovanstående artister har jag lyckats missa Arch Enemy och Lamb Of God tidigare så det blir något att se fram emot. Tråkigt bara att Rise Against och Backyard Babies lirar på lördagen. De två ihop räcker inte riktigt för att motivera en dagsbiljett, liksom inte heller Faith No More och Muse får mig att slanta upp närmare en tusenlapp för fredagsbiljett.

Visst, det är kul att mingla runt på festivalen också men med tanke på att jag har planer på att gå både på Skogsröjet i Rejmyre och AC/DC på Friends Arena och jag bara är vanlig knegare så får det bli enbart torsdagen, precis som förra året.

Förhoppningarna kvarstår dock om en bra headline. som det ser ut nu kan det bli In Flames, men trots att de är stora och välrenommerade känns det inte riktigt som en akt att avsluta kvällen med. Rykten går att KISS kan vara på gång, de är i Europa vid den tidpunkten och även om jag sett dem några gånger kan vi verkligen snacka om en huvudakt värd namnet och något jag skulle välkomna med öppna armar.

The War Of Kings

På åttiotalet hotade de ozonskiktet med all hårspray. Nu är de ett tungt sjuttiotalsinfluerat hårdrocksband. Europe har sedan comebacken gått från klarhet till klarhet. förra plattan Last Look At Eden var den bästa sedan återföreningen men jag håller nya given War Of Kings minst lika högt.

Med ett rejält kliv ner i myllan där giganter som Deep Purple, Led Zeppelin och Black Sabbath frodas finner Europe nu sina influenser. Det är tungt, svängigt, mörkt men ändå väldigt melodiöst.John Norum måste trivas som den berömda fisken i vattnet men den stora vinnaren är nog ändå Mic Micaeli. Han har fört en lite tynande tillvaro på de andra albumen sedan man gjorde sin comeback men här får han briljera som en Jon Lord light.

Joey Tempests röst har blivit mer fyllig och mogen. Han har lite skrovligare stämband men fortfarande samma register. Tillsammans med Bruce Dickinson och Biff Byford är han den av de gamla åttiotalsikonerna som bäst behållit rösten.

Ni som tror att Europe låter som 1986 lär bli förvånade. Nej, nu finner ni ett fullblodsband som utvecklats i en riktning de själva valt och jag tycker det är bra. Hade blivit lite fånigt att försöka återskapa Final Countdown en gång till. En sådan milstolpe gör man bara en gång.

Lugn stämning men bra

Norum X 2 på Skandiateatern i Norrköping var en trivsam upplevelse. Vi anlände tidigt för att äta maten vi förbeställt. Kan väl tycka att priset var väl i överkant plus moms men gott var det. När vi satt där och åt kliver kvällens halvhemliga gäst Ian Haughland in i lokalen, ditskjutsad i limousin. en snabb öl i baren och sedan försvann han in bakom kulisserna.

Nåväl, efter en stunds väntan och hårt hållande i ett par bra platser vi erövrat så klev de upp på scenen ändå. Jag hade väl inte förväntat mig någon hårdrockskonsert och så blev det inte heller. Med en salig blandning från syskonens karriärer blev kvällen trivsam och avslappnad. Inget från John Norums alla soloalbum framfördes vilket åtminstone jag saknade, men man kan inte få allt.

Att få se en såpass skicklig gitarrist som John Norum lira semiakustiskt är en fröjd och jag är nog benägen att hålla med Yngwie Malmsteen som för ett antal år sedan sa något i stil med att "grabben börjar bli ganska bra nu".

Man lyckades till och med att få till en softare version av "Final Countdown" vilket, trots allt, var en smula oväntat. Utan tvekan var det en bra kväll och det är ett gott initiativ som de nya ägarna till Skandiateatern påbörjat. Kvällens stora fråga var dock: Hur mycket betalt fick Ian Haughland för att sitta på en låda och förstrött klappa takten och skramla med en tamburin? Jag hade gjort det för ett par öl.

Syskonen Norum lirar akustiskt

Den siste januari ska min flickvän och jag på en konsert som verkligen kan bli något speciellt och minnesvärt. John Norum kommer tillsammans med sin syster Tone till Skandiateatern här i Norrköping för en spelning som går i akustiskt förtecken.

Även Ian Haugland är med som gäst bland annat. Det ska blandas från syskonenens musikaliska repertoar med låtar från Europe, John och Tone Norums respektive solokarriärer och en hel del covers från artister som påverkat dem i deras gärning.
Thin Lizzy och Fleetwood Mac lär vara två influenser som dyker upp i covertappning får man anta.

Jag tycker det är roligt att Norrköping börjar profilera sig som en riktig musikstad. Med eldsjälarna som driver Hallarna, nya festivalen Where The Music Is, flaggskeppet Bråvalla Festival och nu detta har man mutat in en nisch som ger eko på många håll. Ett sådant kulturintresse som de nya ägarna för Skandiateatern uppvisar måste man ju också förstås stödja och vi kommer att gå dit med stor förväntan.

Kvällen inleds med en middag innan vi bekvämt kan avnjuta något gott i baren i väntan på första ackordet. Känns som det kan bli hur trevligt och sevärt som helst.

Gammal är ändå äldst

OK, jag erkänner, jag är ibland en nostalgisk bakåtsträvare. Personligen anser jag att Bon Scott är AC/DC:s rätte sångare. Jag tycker de malt lite på tomgång sedan "Flick Of The Switch" kom 1983. Visst har varje skiva innehållit bra låtar och jag har plikttroget inhandlat och spelat plattorna efter det hur mycket som helst men det har känts som de bränt sitt bästa krut. Live har de däremot hela tiden varit fenomenala och felfria.

Med nya given "Rock Or Bust" är man dock tillbaka på allvar. Med en föredömlig spellängd på ca en halvtimme håller man intresset vid liv ända in i kaklet och plattan är föredömligt fri från utfyllnad. Det har ju varit ett av problemen på de närmast föregående albumen "Stiff Upper Lip" och "Black Ice". Många bra låtar, men alltför många anonyma spår på skivor som varit timmen långa.

Problemen med bandets hjärna och fundament Malcolm Youngs demens och rättegången mot trummisen Phil Rudd har förstås stört en hel del, framför allt är det djupt tragiskt att Malcolm aldrig mer kommer att vara en aktiv del av AC/DC.
Inte desto mindre känns man ännu mer målinriktade och hungriga att bevisa att gammal är äldst och fortsätter bandet så här har de oerhört mycket kvar att ge. Det finns tydligen material till flera plattor till som Malcolm lämnat efter sig enligt brodern Angus och det bådar gott.

Med monumentala skivsläpp från gamla rockrävar som Accept och AC/DC, samt med fortsatt virila band som Iron Maiden och Judas Priest känner man att tiden på något sätt stått stilla. Det finns många nya högoktaniga akter som för arvet vidare men det är skönt att även gudfäderna fortsatt kan leverera och erhålla berättigad uppskattning.

Pretty Maids levererade igen

Strax innan jul var jag och flickvännen i Linköping och såg danska dynamitgubbarna Pretty Maids som gjorde en pubspelning på nattklubben Doom. Det var andra året i rad som bandet kom till Östergötland på sin julturné och den traditionen får de gärna upprätthålla.

På plats lyckades vi på något mirakulöst vis sno åt oss ett par bekväma fåtöljer som var placerade på en ramp strax bakom och en bit ovanför själva bardisken. Rakt framför oss låg scenen på bekvämt avstånd så det var lite VIP-känsla att sitta på första parkett när bandet släntrade in på den lilla scenen.

Det är verkligen inspirerande och fascinerande att se hur ett band som hållit på såpass länge och utan att nå det stora genombrottet ändå har gnistan och entusiasmen i behåll. Humöret var på topp ända från inledande guldkornet "Mother Of Of All Lies" fram till obligatoriska avslutningen med Gasolin-covern "Det Bedste Til Mig Og Mine Venner". Ronnie Atkins må ha något stelare stämband än på det glittriga åttiotalet men han kämpar storartat med de resurser han besitter och hans med åren allt strävare stämma håller fortfarande. Den lilla, för att inte säga minimala, scenen tillät inga större åthävor men det glada humöret, goda stämningen, bra ljudet och givetvis omistliga låtskatten gjorde att vi båda två bekvämt placerade i varsin fåtölj njöt av konserten i fulla drag.

Pretty Maids må ha haft sin storhetstid ett bra antal år bakåt, men jag tycker att de håller minst lika hög klass i dessa dagar. De senaste plattorna har hållit mycket hög nivå med låtar som "Little Drops Of Heaven", "I See Ghosts", "Wasted" och inte minst "Bullet For You". När de förtjänstfullt blandar upp sina nya favoriter med klassiker som "Red Hot And Heavy" och "Rodeo" från åttiotalet så är kvällen på många vis fulländad. Vi lämnade stället mycket nöjda med ännu en solid insats från ett band som är värda en större publik än vad som var på plats denna afton. Ni som inte var där, skyll er själva.