Svårt att lägga av

Gamla sauerkraut-rockarna Scorpions annonserade ju som bekant att man skulle stränga av gitarrerna och demontera skinnen från trummorna för att lägga ner verksamheten efter en sista gigantisk världsturné. Detta tillkännagivande kom 2010, och nu i nådens år 2013 har man helt svängt om.

Jag kan inte säga annat än att jag förstår tyskarna. Det är en sak att säga att man ska lägga av, en helt annan sak att faktiskt göra det. Mina husgudar Status Quo gick ut med ett liknande uttalande 1984 och begav sig ut på en sista världsturné. Nu nästan trettio år senare håller man fortfarande på och levererar förtjänstfullt.

Scorpions har ju devalverat sitt varumärke med tiden, men man får inte glömma all suverän musik de faktiskt skapat genom åren. Live har de också alltid varit en pålitlig väloljad maskin. Därför tycker jag det är kul att man inte packar ihop och sätter sig under valfri korkek för att lukta på blommorna.

Det är ju också så att hur gamla artisterna blir och hur länge man än hållit på så kokar allt ner till en sak. Det är ju det här de kan, och vad ska de göra annars. Välkomna tillbaka, eller hur man nu ska säga til ett gammalt favoritband som faktiskt aldrig hann lägga av.

Tungt och helt oemotståndligt

Har till slut på allvar börjat lyssna in mig på Paradise Losts senaste giv Tragic Idol. Äntligen har man hittat tillbaka till sitt patenterade tunga malande som förfinades allra bäst på monsterplattan Draconian Times som såg dagens ljus 1995. Förvisso har man släppt mycket kvalitativt sedan dess även om man ibland valt att experimentera en smula med digitala influenser och tagit det en aning för långt.

Skivor som Symbols Of Life samt Paradise Lost höll stilen gott medan alster som Host och Believe In Nothing fallit i välförtjänt glömska hos mig i alla fall.

Nåväl, nu är britterna tillbaka starkare än någonsin och det är en fröjd. Tillbaka är de blytunga riffen och den dystopiska stämningen. Tillbaka är vemodet och melankoliken som i kombination med högklassig metal skapar en oemotståndlig kompott.

Tragic Idol har fått utmärkelser som 2012 års bästa platta och det är absolut inte fel. Det kom en del andra skivor som är lika mycket värdiga en dylik trofé men Tragic Idol är i sanning en monumental återkomst av ett fint brittiskt band som uppenbarligen har mycket kvar att ge.

Nu är biljetterna köpta

Äntligen gjorde jag slag i saken och införskaffade tre biljetter till Sweden Rock. Anledningen till att jag väntat är flera, men nu kände jag att de faktiskt börjar att ta slut. Så för att undvika nesan att behöva köpa skitdyra andrahandsbiljetter var det dags att öppna lädret och införskaffa dyrgriparna.

Tredagarsbiljetten som nun är inköpt känns som ett bra alternativ. Onsdagen är tämligen ljum, så det blir perfekt att ansluta lagom till kick off på torsdagen. Nu är det ganska många år sedan jag nere senast, närmare bestämt 2002 då bland annat Halford, Gamma Ray, Status Quo och Motörhead förgyllde tillvaron för alla tillresta metalheads. Således är det hög tid igen och att få dela upplevelsen med sina barn- förutom ca 35 000 till - blir riktigt roligt.

Utöver de tre huvudakterna KISS, Europe och Rush ser jag extra mycket fram mot att få se brittiska tunggotharna Paradise Lost. De har jag än så länge inte sett live men under många år har de varit ett favoritband som förtjänar all respekt. Deras blytunga kombination av depression och tunga riff är smärtsamt vacker. Utöver ovan nämnda akter dräller det ju förstås av sevärda band och artister så det är bara att hoppas på en lyckad helg i Norje.

Att Europe ska spela in konserten till ett framtida DVD-släpp känns förstås extra kul. Sedan tidigare medverkar yours truly på Deep Purples live-album Nobody's Perfect men det här väger också tungt.
Summa summarum så finns i alla fall alla förutsättningar för tre suveräna dagar fyllda med roligt samkväm och fantastisk musik.

Ett stycke klassisk musikhistoria

Som ni kanske läst tidigare så skrev jag om den senaste DVD-utgåvan med Status Quo för en tid sedan. Bland annat fascinerades jag av tillfälligt återförenade sättningen Rossi/Parfitt/Lancaster/Coghlan som jammade loss på slutet av dokumentären.  Det är ju den klassiska konstellationen som många - inklusive jag - håller som den absolut bästa och den rätta. Det var då man hade håret, attityden, jeansen och framför allt låtarna.

Nu har detta lett vidare till en liten miniturné på nio spelningar.  Givetvis sker alla dessa på hemmaplan i Storbritannien och konstigt vore det nog annars. Synd bara för oss andra runt klotet som gärna hade sett dem. Visst kunde man åkt till England och sett dem, men det är tyvärr försent nu då spelningarna äger rum i skrivande stund.

Dessbättre kommer det att ges ut en DVD framåt hösten från giget på Wembley som går av stapeln 17:e mars. Det får absolut duga som surrogat för ett riktigt konsertbesök. Synd att man inte fortsatte hela turnén med den här sättningen för Status Quo kommer ju faktiskt till Sweden Rock i sommar.

För egen del har jag ju till min stora lycka som ung entusiast sett sättningen med Rossi/Parfitt/Lancaster/Coghlan så jag klarar mig ju visserligen. Hovet i Stockholm 4:e april 1981 är ett datum som står ristat för alltid i min memorabilia.
Bandet är fortfarande riktigt, riktigt bra live och helt OK på platta men magin är ju borta. Precis som när Ritchie Blackmore till slut bråkade sig ut ur Deep Purple. Steve Morse må vara minst lika skicklig men den magiska auran är för alltid bruten.