Iron Maiden till Bråvalla

 

Bomben har briserat, nyheten är släppt. Världens största hårdrocksband - Metallica och andra får ursäkta - Iron Maiden kommer till min hemstad Norrköping och Bråvallafestivalen nästa sommar och jag är lika positivt överraskad som många andra. Jag hade väl i tankarna funderat på att Scorpio kunnat säkra namn som AC/DC eller just Iron Maiden men det var i ärlighetens namn något jag egentligen inte trodde på.

Inte kunde man väl ha gissat att man skulle ha gångavstånd till en konsert med järnjungfrun, men det är bara att tacka och ta emot. Jag såg att någon magsur Stockholmare kommenterat i Sveriges största dagstidning att det var alldeles för långt att åka från huvudstaden. Jo tjenare, en och en halv timme är ju otroligt långt att resa. En viss rättvisa mot alla mer eller mindre långa resor vi utanför storstadsregionerna oftast får ägna oss åt för att se våra favoriter kan väl vara på sin plats.

Nu ska Iron Maiden återupprepa sin spelning från Friends Arena i somras. Turnén Maiden England rullar således vidare, men jag har egentligen inga problem med det. Visst kan man tycka att det blir en upprepning med samma låtlista, men till skillnad från det ohyggligt usla ljudet på Friends Arena finns ju nu chansen till betydligt bättre förhållanden. Att bandet själva ska leverera tvivlar väl ingen på, få artister har högre kvalitetsindex än Iron Maiden.

Återstår att se vad som komma skall i övrigt. Att Trivium också är klara känns förstås riktigt roligt även om digniteten inte är jämförbar. Jag kan väl egentligen bara se en nackdel med denna monumentala bokning och det är det sedvanliga problemet med biljetter. Iron Maiden säljer ju ut Ullevi ensamma på någon timme så risken är ju förstås stor att samma sak sker även nu. Att Scorpio inte valt att höja publikantalet till nästa år borgar för en dragkamp om de åtråvärda plåtarna men det är väl bara att ge sig in i striden. Konserten är med säkerhet värd att kämpa för, tro mig.

Tung akt till Skogsröjet

Trash-titanerna Megadeth är klara för nästa års Skogsröjet i lilla Rejmyre. Efter att tidigare år ha signat stora akter som Alice Cooper och Twisted Sister fortsätter den ihärdiga festivalledningen i skogen att imponera.


Att man dessutom lyckats få dit power-trallarna Gamma Ray är en stor bonus som glädjer. Senast jag såg Kai Hansen och hans gäng var på Sweden Rock anno dazumal så det känns verkligen på tiden att chansen nu ges återuppleva dem igen.

Frågan är bara vad den lynnige frontmannen i Megadeth Dave Mustaine kommer att säga när det går upp för honom storleken - eller möjligen brist på densamma - som Skogsröjet de facto har. Jag minns Dee Sniders ironiska kommentarer om scenens storlek från i somras eller hur Alice Cooper faktiskt googlade på bruksortens namn för att se om den fanns på riktigt.

Nåväl, jag tycker det är hellyckat med en såpass i dubbel bemärkelse tung bokning. Ges bara möjlighet kommer undertecknad att befinna sig på plats för att avnjuta Megadeths välplacerade trash-snytingar med välbehag.

Danko Jones på Dynamo

Glappkäftade motormunnen Danko Jones gästade Norrköping och klubben Dynamo för några dagar sedan. Självfallet var undertecknad på plats och förväntningarna efter trions överkörning på Bråvalla Festival i somras var stora. Vi hade en liten upptaktsträff hemma innan konserten där några läskande Staropramen delades mellan mig och min gode vän Staffan. Gamla minnen och anekdoter dissekerades och tiden gick så där fort som den tenderar att göra då man har trevligt. Snart var det dags att bege sig till konsertarenan tvärs över gatan.
Efter en promenad på cirka 30 sekunder var vi framme. Smidigt att bo centralt i stan ibland. Förbandet  Bombus hade hunnit fram till sina två sista låtar när vi klev in i lokalen. För min del räckte det för inte gjorde de något större intryck på mig.
Nåväl, efter en behagligt kort paus gjorde så den kanadensiska trion entré på scenen och lade plattan i mattan från första ackordet. Frontmannen och tillika bandnamnsgivaren Danko Jones är på sitt sätt ett unikum. Det är i sanning imponerande hur man kan traktera en sexträngare så intensivt samtidigt som man sjunger. Det är solo och komp på samma gång och därtill en i sammanhanget perfekt vokalinsats.

Dessutom har ju herr Jones med sig två musiker i världsklass. John Calabrese på bas och Atom Willard på trummor lirar som om deras liv hängde på det och när sedan Danko själv kryddar anrättningen med synnerligen underhållande mellansnack är åtminstone jag golvad.

Tiden gick vansinnigt fort och helt plötsligt var det slut. En total genomkörare som inte lämnade någon oberörd var över. Än en gång hade den dynamiska trion rullat ut de musikaliska bombmattorna och inte tagit några fångar. Giget på Bråvalla var möjligen strået vassare, men det är verkligen ett race in på mållinjen. Låtar som I Think Bad Thoughts, Legs, First Date och Had Enough står emot alla attacker och mycket nöjda gick vi de trettio sekunderna hem efter ett mycket lyckat konsertbesök. Nu laddar vi om för Motörhead i mars, vilket i skrivande stund är nästa konsertgig på agendan.

Sweden Rock tar form

Nästa års Sweden Rock Festival tar sakta form och fler band blir klara varje dag känns det som. Även om det finns många högoktaniga artister signade känns ändå festivalen för min personliga del lite mer ljummen än årets veritabla kanonad av världsklass och kvalitet.

Phenomena skulle absolut vara en pulshöjare, liksom Alice Cooper och kontraktshöjdaren Black Sabbath förstås. De två sistnämnda har jag sett göra superkonserter så visst hade det varit givande. Å andra sidan finns alltid en risk att ett gott intryck och fint minne naggas i kanten av ett nytt konsertbesök.

Bland de övriga artisterna är Arch Enemy, The Rods, Uriah Heep, Y & T och Magnum kanske de hetaste namnen för mig. Återstår att se huruvida det de facto blir en tripp till Blekinges kustpärla. Det är mycket parametrar som ska klaffa, men med tanke på den höga trivselfaktorn och att det säkerligen tillkommer ett antal högintressanta artister så är det väl bara att avvakta och se.

Vi har ju en festival i närområdet också, Bråvalla Festival, men de har ännu inte släppt några akter. Man får väl hoppas på att de växlar in på hårdrocksspåret minst lika mycket som i år för då kommer jag att ta mig dit utan tvekan.

Danko Jones och Motorhead

Fast man nu flyttat hem till Norrköping från Göteborg finns ändå ett konsertutbud. Då menar jag inte bara den korta resan vi har upp till huvudstaden med dess utbud utan det som de facto erbjuds i närområdet. Förutom tidigare nämnda gig med Pretty Maids i grannkommunen vankas det nu storfrämmande tvärs över gatan - faktiskt - från min centralt belägna lägenhet. Kanadensiska krutdurken Danko Jones gästar rockklubben Dynamo som har sina lokaler rakt över gatan från mig. En promenad på trettio sekunder och vi är där. Recension kommer givetvis, chanserna till en fantastisk kväll är goda då konserten på Bråvalla var enorm.

Motörhead med förbandet Saxon var klara för Linköping i December. Enda Sverigespelningen hade man givetvis biljetter till, men då Lemmy fortfarande inte återhämtat sig från vad det nu var som egentligen drabbade honom sköts konserten upp. Nu är nytt datum spikat till åttonde mars och köpta biljetter gäller. Bara att ladda om således, en dubbeluppsättning med dessa två urbrittiska - ja, jag vet att Mikkey Dee är svensk - vapendragare måste ju bevistas och den som väntar på något gott...

En dubbelcombo med klass

Var i grannstaden Linköping häromveckan och avnjöt danska Pretty Maids när de intog scenen hos den nystartade rockklubben Hell Yeah Rock Club.

Förbandet var denna kväll lika viktigt för oss. Finspångsbördiga Dawn Of Silence må vara ett av hårdrocks-Sveriges bäst bevarade hemlighet, och jag vet nästan inget band som är värt ett genombrott mer än dem. Frontade av gudomliga sångaren Patrik Johansson - även vokalist i Bloodbound - levererar bandet en klanderfri hårdrock nedärvd från klassiskt åttiotal med giganter som Judas Priest och kanske främsta influensen Iron Maiden. Jag har träffat och intervjuat grabbarna och mer jordnära och trevliga rockers är svårt att finna. Enda bakslaget var måhända att konserten var något kort, den klockade in på knappa fyrtio minuter vilket kändes snålt även för ett förband.

Pretty Maids såg vi senast på Skogsröjet i somras och de kan med sin rutin och högoktaniga back-katalog konsten att leverera en show. Scenen var så liten att när basisten tog två steg till vänster klev han in i trumsetet och backdropen visandes bandets senaste giv var beskuren till knappt halv storlek. All heder åt bandet som röjde och såg ut att må gott. Ronnie Atkins röst är fortfarande en av hårdrockens mest skönt raspiga och med en ny skiva som kan vara deras bästa sedan mitten på åttiotalet har man många år kvar i branschen får man hoppas. En kväll att minnas och på pendeltåget hem till Norrköping så kunde vi se tillbaka på en trivsam afton med gediget bra hårdrock utförd på bästa tänkbara vis.

Bästa bandet just då

Var som vanligt ute och luftade min medelålderskropp häromdagen. Jag försöker löpträna varje dag och det är en härlig avkoppling.
Just denna dag sken solen, löpträningen gick bra - jag hade till och med ett schysst löpsteg - och i min musikspelare som förstås är lika omistlig som löparskorna fanns denna dag Within Temptation. Närmare bestämt senaste plattan The Unforgiving.

Jag vet inte vad det är, men ibland är allt bara så perfekt. Nästa gång kan det vara Iron Maiden eller Megadeth. Det kan vara Status Quo eller Slipknot. Just denna dag, när planeterna stod rätt, allt kändes lätt och kilometerna försvann under fötterna, just denna dag var just Within Temptation bästa bandet i världen. Just där, just då var The Unforgiving världens bästa platta. Ville bara delge er en ögonblicksskildring från min verklighet.

Skönsjungande damer som imponerar

Har nyligen upptäckt det eminenta bandet Halestorm. Frontade av en kvinna med stor karisma och en sångröst som knäcker det mesta uppbackad av tre musikaliskt kompetenta herrar är detta amerikanska band fullständigt briljanta.

Med en skön blandning av klassisk hårdrock nedplöjd i fåran av amerikansk åttiotals-AOR och ett stänk country därtill så har man mejslat in en nisch som tilltalar mig mycket.
Den gamla ikonen Pat Benatar kommer fram i tankarna när man ser och hör sångerskan Lizzy Hale och jag kan bara varmt rekommendera ett besök på exempelvis Spotify och där avnjuta spår som I Miss The Misery och Here's To Us.

Det något snåriga namnet Orianthi bärs av en annan nyupptäckt favorit. Jag såg henne första gången på Skogsröjet i Rejmyre förra året, då som gitarrist i Alice Coopers band. Med sin totala scennärvaro imponerade hon med ett klanderfritt och suveränt strängbändande. Med ett förflutet hos nämnda Alice Cooper men också inhopp tillsammans med giganter som Carlos Santana, ZZ Top, Prince och Steve Vai inser man potentialen hos denna australiensiska. Hon var engagerad i de femtio konserterna Michael Jackson skulle uppföra på O2 Arena i London, så visst är hon ett eftertraktat namn inom branschen.

Nu har jag, åter via Spotify, upptäckt hennes soloverk och de imponerar också. Med en dragning mot skate-hållet, liknande Avril Lavigne fast med lite mer metalliska undertoner, fastnar musiken i mitt medvetande och jag finner mig själv trummande mot bordsskivan i takt med musiken. Tjejen kan både lira gitarr som en hel karl - ursäkta genusperspektivet - och sjunga med den äran. Rekommenderas förstås varmt av yours truly.

Lemmys dilemma

Hårdrocken har haft många ikoner genom åren. Ritchie Blackmore, Ozzy Osbourne, Robert Plant och Alice Cooper för att nämna några från den äldre generationen. Dit hör också Ronnie James Dio samt den vandrande whiskeyflaskan Lemmy Kilminster.

Förvånansvärt många har lyckats överleva genom en lång och händelserik karriär, ofta kantad av frekventa intag av diverse drycker och medikamenter. Hur till exempel nämnda herrar Osbourne och Cooper överlevt är ett fall för vetenskapen, men musikvärlden är ju bara att gratulera.

Jag tänkte alltid att så länge Dio levde så fanns det hopp för alla övriga i branschen. Därför var förlusten desto större när den lille mannen med den stora rösten dukade under för cancern och lämnade en hel hårdrocksvärld i stor saknad. Nu känns det som att marken gungar rejält under nästa stora ikon, nämligen Motörheads oefterhärmelige frontman Lemmy Kilminster.

 

Bandet ställde in i stort sett hela sommarturnén, och nu senast kom det obehagliga uppgifter om man avbrutit sin konsert på Wacken i Tyskland 45 minuter innan stipulerad sluttid. Orsaken är höljd i dunkel, liksom orsaken till tidigare inställda turné. Att det handlar om Lemmys hälsa står klart, mer osäkert är detaljerna. Man kan bara hoppas på att problemen är av övergående art för onekligen vore hårdrocken, och hela musikvärlden, rejält mycket fattigare och tråkigare utan mannen med den coolaste attityden och raspigaste rösten på den här sidan Hedenhös. 

Stone Sour

Är för närvarande helt insnöad på Iowa-gänget Stone Sour. Fäblessen började när jag såg dem på Bråvalla Festival och sedan dess har jag pluggat deras hårda men melodiska metal med stor iver och frenesi.

Sångaren Corey Taylor och hans mannar har nu släppt fem plattor vilka alla håller mycket hög klass. Frågan är dock om inte formkurvan nått som högst just nu. Bandets två senaste album, som egentligen är ett dubbelalbum uppdelat på två givar, är rakt igenom njutbara. House Of Gold And Bones Part 1 och Part 2 innehåller starka spår som inte lämnar lyssnaren oberörd en sekund.

Kombinerat med de bästa låtarna från de tidiga alstren, exempelvis Bother från debutplattan eller Through Glass från Come (What)ever May för att nämna ett par höjdare, skapas storverk i musikspelaren och jag häpnar över hur hög standard bandet de facto hållit genom hela karriären.

Av bara farten har jag också mer och mer börjat spisa Taylors och gitarristen James Roots huvudband - om det nu är det längre egentligen - Slipknot vars musik är mer aggressiv men ändå bitvis mycket njutbar. Den briljanta kombinationen av aggression och råbarkade melodier framfört med klanderfri precision är svår att motstå. Jag minns hur svårt jag hade för Slipknots musik och image när de först dök upp, och kan numera inte förstå varför. Det är en krävande form av metal, men den som ger sig hän blir mångfalt belönad.

Skogsröjet i Rejmyre lördag

Vi var kanske en smula festivaltrötta, sonen och jag, efter Sweden Rock och Bråvalla samt halva Skogsröjet för vi bestämde oss för att skippa lejonparten av dag två och fokusera på de tre sista banden för kvällen. Därför anlände vi inte till festivalområdet förrän efter åtta på kvällen, lagom för att se Dark Tranquillity mangla igång sina första riff.

Göteborgarna stod för Skogsröjets största positiva överraskning. Jag visste att de var bra, men den här nivån hade jag väl inte räknat med. En monumental uppvisning i Göteborgs-döds som kommer att leva kvar i medvetandet länge. Genuint tacksamma och glada över publikresponsen kändes det som att bandet gav lite extra. Uppskattande kommentarer om Skogsröjet höjde också upplevelsen och bidrog till trivseln. Musikaliskt är Dark Tranquillitys musik oerhört tilltalande. En variant av In Flames, men med lite mer komplexitet. det In Flames har i tyngd och ilska tar Dark Tranquillity igen i mångfacetterat sound och variabla melodier. Ett nytt favoritband för oss båda. Betyg: ++++

Gamla favoriterna Pretty Maids såg jag senast 1988 på Monsters Of Rock i Oslo då de uppträdde innan Status Quo och Deep Purple. Jag tycker att de alltid varit riktigt bra, och Pretty Maids är ett av få band som kan stoltsera med en ny platta som är minst lika bra som de klassiker de släppte på åttiotalet. Kvällens konsert var inriktad på nostalgi, det nämndes tydligt i Ronnie Atkins första mellansnack, men det nyare materialet skämdes verkligen inte i sällskapet. Att man spontanspelade  Red, Hot and Heavy samt Back To Back var ju monumentalt i nostalgisyfte liksom mäktiga Future World och Rodeo. Kryddat med nya låtar som Mother Of All Lies och Little Drops Of Heaven blev det ett kärt återseende med den danska dynamiten. Betyg: ++++

Twisted Sister är ännu ett band jag lyckats missa i alla år. Inga favoriter så men visst har de en del bra låtar och visst har man en relation till bandet på något vis. Kul då att de dök upp i lilla Rejmyre, och just storleken på festivalen, och scenen, var förstås inte motormunnen Dee Snider sen att kommentera. Karln är ju dessutom ett unikum i underhållningsbranschen. Sanslöst roande i sitt mellansnack och en euforisk energispruta vars vältränade lekamen inte var stilla en sekund. Även Jay Jay French hade ett underhållande mellansnack om det tragiska med Idol och hur patetisk musikbranschen blivit med snabba framgångskrav och ytliga kändisskap. Utöver det var basisten Mark Mendoza en syn för gudar när han trakterade sin bas på ett något omilt vis.
Twisted Sister överraskade med att inte bara vara underhållande utan också riktigt bra musikaliskt och de förtjände tvivelsutan sin plats som headlineakt. Betyg: ++++

Skogsröjet i Rejmyre fredag

Ånyo dags för den lilla trivsamma festivalen långt ute i obygden. Skogsröjet i Rejmyre har som bekant en annan approach än de stora tillställningarna. Man vill hålla en familjär stämning med den småskaliga känslan, och man lyckas alldeles förträffligt. Att arrangörerna ändå lyckas locka stora artister är i sanning imponerande. Förra året var exempelvis Alice Cooper och Doro på plats och detta år innehöll setlistan namn som Helloween och Twisted Sister.

Vi var på plats lagom till forna pudelrockarna Treat äntrade scenen. En gång i tiden var de konkurrenter till Europe, men en viss hitlåt gjorde att de senare ryckte ifrån. Nu är Treat i alla fall ute på en avskedsturné, efter trettio år ska trummor packas ihop och gitarrer hängas undan är det sagt. Om så nu är fallet så tycker jag att de slutar om inte på topp så i alla fall med hedern i behåll. De har ju trots allt ett antal kända låtar och bandet verkade trivas på scenen.En habil insats som renderar ett habilt omdöme. Betyg: +++

Tillfälligt återförenade Shotgun - tidigare Shotgun Messiah - var ute och celebrerade sin storhetstid, plattan Welcome To Bop City som gav bandet många fans i Storbritannien och USA. Tjugofem år har gått efter släppet och det var med tyngdpunkt på den skivan konserten genomfördes. Möjligen berodde det på att vi satt i gräset och åt langos, men konserten lyfte aldrig vilket var synd för jag har sett Zinny Zan med sitt Zan Clan tidigare och vet potentialen. Betyg: ++

Totalt monumentalt uselt är väl det snällaste man kan säga om Lordi. Hur man kan boka denna ruskigt dåliga ursäkt till band är en gåta. Jag orkar inte ens motivera mitt betyg utan konstaterar bara att utan Eurovision Song Contest hade världen varit ett skitband fattigare och en bättre plats att leva på. Betyg: -

Gilby Clarke, tidigare gitarrist i Guns 'N' Roses, var för mig däremot en positiv överraskning. Trots ett svalt publikmottagande levererade han tillsammans med sitt band en kvalitativ spelning. Givetvis kryddades giget med lite låtar från forna huvudbandet - något annat vore väl tjänstefel - men hans eget material tillsammans med ett säkert framförande står gott på egna ben. Betyg: +++

Festivalens enda trashband var Kreator. De spelade även på Sweden Rock Festival men då lyckades jag undvika dem så nu var det läge att reparera skadan. Hårdast och högst utan tvekan, och en välbehövlig genomkörning av systemet fick man av de tyska mangelkungarna. Jag fann det hela befriande och välkommet även om jag inte är helt uppdaterad på bandets diskografi. En bonus var att de kallade Skogsröjet för Forest Riot. Lite kul ändå. Betyg: +++

Lita Ford gjorde tydligen en usel spelning på Sweden Rock Festival häromåret så förväntningarna var måttliga. Nyfikenheten var ändå stor och jag såg fram mot spelningen. Dagsformen var uppenbarligen bättre nu och efter en lite såsig start kom Runaways-ikonen igång ordentligt. På slutet dök till och med ett par Runaways-låtar upp, bland annat Cherry Bomb innan det var dags för det stora dragplåstret. Close My Eyes Forever är och förblir Lita Fords stora hit och även om Ozzy Osbourne givetvis inte var med i Rejmyre så är låten oerhört stark och den räddar upp konserten ett snäpp. Betyg: +++

 

Mitt i Lita Fords stora stund började tyska Helloween sin konsert. Festivalen låg närmare trekvart efter schemat så det var förståeligt om än lite synd i just den låten. Helloween är ett band jag lyckats missa i alla år. Jag har lyssnat på dem sedan Keeper-plattorna på åttiotalet, men aldrig sett dem. Utan tvekan var kvällens headliner också kvällens höjdpunkt. Stabilt, kompetent, underhållande och välförtjänt uppskattat. Måhända låg tyngdpunkten lite väl mycket på nytt material, just festivalspelningar mår bäst av nostalgi och greatest hits-uppträdanden men tillräckligt mycket godis från forna dagar fanns med för att tillfredsställa i alla fall mig. Kul att äntligen ha sett ett av power metals stora grundare och flaggskepp. Betyg: ++++

Dags för Skogsröjet igen

Om ett par veckor är det så dags för den lilla gemytliga festivalen Skogsröjet igen. Förra året briljerade man med bland annat Alice Cooper och Anvil, och även om uppsättningen är något svagare i år så ska det bli kul att se bland annat Helloween och Twisted Sister. De sistnämnda är måhända lika mycket nostalgikick som egentligen kvalitetsunikum, men jag har lyckats missa dem i alla år så det är sannerligen på tiden. Dessutom är Dee Snider en entertainer av bästa märke. Tyska pumpagubbarna har jag också på något vis missat, så det ser jag fram emot med förväntan.

Andra förväntade höjdpunkter är Pretty Maids och Lita Ford bland annat. Danskarna har jag inte sett sedan Monsters Of Rock på Valle Hovin i Oslo 1988 och med senaste två starka plattorna i bagaget borgar det för en bra spelning. forne Runaways-gitarristen hoppas jag har skärpt till sig sedan debaclet på Sweden Rock Festival häromåret, för mycket bra låtmaterial finns det tvivelsutan.

Man kan tycka att en hårdrocksfestival ute på landet i en genuin bondhåla är sekundär och fånig, men jag måste säga att trivselfaktorn i kombination med att den lilla lokala musikföreningen de facto lyckas landa många kända akter gör Skogsröjet till en angelägenhet. Att prisnivån är ovanligt human är förstås ett extra plus. Enda minusposten är att man tidigt var ute och annonserade med Arch Enemy, men att de ställt in alla årets festivalgig. Mycket tråkigt då jag gärna sett dem, men inte festivalens fel.

Det har blivit många konserter i sommar, varav tre festivaler och monumentala Iron Maiden, så det är måhända lite tur för plånbok och trumhinnor att det inte är några för mig kända och intressanta evenemang på gång efter Skogsröjet. I skrivande stund bör tilläggas, för något säger mig att det bara är en tillfällig paus innan höstens turnéer drar igång.

Järnjungfrun intog Friends Arena

De gånger jag har sett Iron Maiden, sju sammanlagt hittills, har varit höjdpunkter bland de otaliga konserter som bevistats genom åren. Nu nä de brittiska giganterna dammade av sin gamla Maiden England-turnén från 1988 var det förstås ett måste att vara på plats. Baserat på Seventh Son Of A Seventh Son-plattan var setlisten rejält nostalgisk. Nyaste låtar var två från Fear Of The Dark-albumet 1992 så succén var liksom given på förhand. Jag älskar förvisso alla plattor man gjort sedan Bruce Dickinson lämnade sin självvalda exil och återvände till moderbandet, men nostalgi är en stark faktor som aldrig ska underskattas.

Medan de andra i sällskapet gick in dröjde sonen och jag oss kvar ute i den behagliga sommarkvällen fram till strax innan nio, då vi med erfarenhet från förr visste att bandet nog vevade igång introlåten Doctor, Doctor vid klockan nio. Visst stämde det, och med första låten Moonchild var det plattan i mattan i närmare två timmar. Iron Maiden är alltid klanderfria i sitt agerande och konserterna känns alltid korta då de är konstant underhållande och tiden går så fort. För egen del var de för livekonserter ovanliga valen The Prisoner och Afraid Too Shoot Strangers två av kvällens absoluta höjdpunkter tillsammans med Phantom Of The Opera och en för kvällen ovanligt inspirerad The Trooper. Jag undrar bara var Hallowed Be Thy Name tog vägen, avsakanden av denna ska ju enligt mannens egen utsago betyda hans avhopp från bandet, något ingen förstås tror på egentligen.

Fear Of The Dark avslutade i alla fall första delen av konserten, innan bandet lämnade scenen för en säkerligen välbehövlig andhämtning och vätskepåfyllning. Extranumren inleddes med magiska och klassiska Churchills Speech. Efterföljande treklövern Aces High, The Evil That Men Do och Running Free blev så att säga grädden på moset och en närmast perfekt avslutning på ännu en briljant insats från ett av de mest kompletta hårdrocksbanden världen sett. Stora ord, men i mitt tycke helt sanna.

Man måste dock göra något åt det erbarmeliga ljudet inne på Friends Arena. Nu har man byggt en sagolik byggnad som imponerar på många sätt, men om den nu är till stor del konstruerad med tanke på konserter som det är sagt, så duger inte detta. Synd på en annars briljant och felfri konsert från ett band som alltid levererar och imponerar.

Iakttaget på Bråvalla Festival

Festivalens gladaste: Sångaren i Airbourne. Inte bara visuellt lik en viss Lips i Anvil, utan minst lika glad som honom över sakers tillstånd. Oerhört publikfrieri och remarkabel spelglädje som smittade av sig som den intensivaste influensa. Ett nytt favoritband utan tvekan.

Festivalens trummis: Daniel Svensson i In Flames. Att samtidigt så fullständigt gå lös på trummorna och se närmast oberörd ut är en stor bedrift. Dubbeltramp och cool attityd i skön symbios.

Festivalens gitarrsound: utan tvekan Rammstein. Här kan man verkligen prata om Wall Of Sound, oerhört mäktig ljudvägg som möter lyssnaren. Industriellt mangel som tar andan ur alla närvarande.

Festivalens överraskning: Danko Jones. Publikfriande och medryckande. Enda bristen - vilket inte är Danko Jones fel - var att arrangören inte placerat bandet på en större scen, vilket herr Jones inte var sen att påpeka i ett av sina mycket underhållande tal till en extatisk publik.

Festivalens antiklimax: Mando Diao. Ett så fantastiskt liveband får inte slösa bort ett festivalgig såhär även om intentionerna var goda. De borde inte kört sitt Fröding-koncept just på en festival. Det visade sig inte minst då man frångick detta på slutet och körde Dance With Somebody med tillbörligt publikjubel.

Festivalens hårdaste: Parkway Drive. Sannerligen inte var mans metal. Hårt, kompromisslöst med sett aggressivt growlande. Att gossarna ser ut som snälla surfar-dudes förvirrar men skenet bedrar. Överkörningen är total.

Festivalens höjdpunkt: Rammstein, i viss konkurrens med Danko Jones. Det går inte att komma ifrån hur tyskarna imponerar och dominerar med sin eldfängda bombastiska show som är vältajmad och perfekt regisserad. Just nu är Tyskland bäst i både fotboll och metal.

Festivalens totalomdöme: Vädret rår de ju inte för, men visst drog det ner helhetsintrycket något. Potentialen är däremot enorm. Området är gigantiskt så man kan växa hur mycket som helst egentligen. Geografiskt ligger Norrköping - faktiskt - helt rätt till med behaglig närhet till halva Sveriges befolkning, något som också bidragit till att Scorpio valt att lägga festivalen just här. Viss logistikproblem, men det blir säkert bättre nästa år. Att man landat så många stora akter redan permiäråret borgar för att man kan signa många stora namn framöver. En bra festival som redan är Sveriges största kommer att bli både bättre och större vilket känns mycket spännande.

Bråvalla Festival tredje dagen

Dagen startade i härligt solsken med en veritabel överkörning. Parkway Drive från Australien må se ut som surfare från Bondi Beach men de stod för festivalens tyngsta och hårdaste inslag. Rent brutala riff och ett ondsint growlande framfört på en botten av hysteriskt dubbeltramp var receptet. Sångaren Winston McCall uppmanar på skön aussie-dialekt till en gigantisk round-pit och uppmaningen följs av fanatiska fans framför scenen. Själv tittar jag roat på när karusellen börjar. Musiken må vara svårsmält för den genomsnittlige lyssnaren, men jag är såld på konceptet. Att betyget inte blir högre beror blott och bart på min kunskapslucka i deras back-katalog. Betyg: +++

Lite festivaltrötta tredje dagen flanerade vi mellan scenerna och tittade lite på de olika akterna. A Day To Remember kändes lite ointressanta så jag drog mig bort till Green Stage för att se  The Sounds. Maja Ivarsson och hennes band var väl samspelta och vid gott mod. Jag kan dock känna att det var lite väl lättviktigt, men det beror väl mer på deras musikaliska stil än något annat. Living In America drog ju förstås ner största jublet och även låtar som seven Days A Week fungerar ypperligt. Maja Ivarsson är givetvis den stora behållningen och den givne domptören som drar ett stort lass för the Sounds. Betyg: +++

Den lätt planlösa vandringen genom området fortsatte efter detta. Regnet kom och gick medan vi medvetet struntade i de ointressanta Takida och kort stannade vid ett för dagen stentrist Mando Diao. Nästa stora giv var Volbeat som däremot levererade stort och imponerande. Jag som tidigare tyckt att danskarna är överskattade får nu omvärdera detta. Möjligen är tillskottet av forne Anthrax-gitarristen Rob Caggiano det bandet behövde för nu kryddar man sin rockabilly-metal med rena trash-influenser.
Sångaren Michael Poulsen är på strålande humör och de klämmer in en Johhny Cash-låt mitt i allt och de roar sig med köra snuttifierade covers av såväl Rammstein, Judas Priest och Slayer. De trivs så bra på scen att den stipulerade tiden överskrids med närmare en kvart vilket egentligen är en dödssynd i festivalsammanhang, men jag klagar inte. Lördagens bästa spelning utan tvekan. Betyg: ++++

Thåström var på tur sedan. Jag blev positivt överraskad då mina förväntningarna inte var direkt skyhöga. Jag gillar ju egentligen Ebba Grön och Imperiet men har ingen direkt koll på denne konstnärs solokarriär. Det var dock bitvis riktigt underhållande, trots regnet, och när mannen ändå avslutar med en akustisk version av Ebba Gröns Die Mauer känns det som att det var värt att utstå vädrets makter. Dessutom är ju numera Thåström ganska sällan ute och spelar så valet var egentligen självklart. Betyg: +++

Avicii är ett fenomen i vissa kretsar, företrädelsvis generationen yngre än mig själv, och han fick äran att avsluta festivalen. Då jag de facto inte tillhör målgrupp eller intressesfär väljer att avstå från någon recension. Kidsen som stapplade ut från området efteråt var däremot lyriska och visst kan jag rent objektivt inse att det var en mäktig visuell show, men någon konsert i rätt bemärkelse var det inte i min bok.
Med detta var festivalen till ända, och jag ser redan fram mot nästa år.

Bråvalla Festival andra dagen

Vi tog en kort dag och anlände först till Stone Sours spelning vid sex-tiden på kvällen. Slipknots Corey Taylors sidekick har faktiskt varit igång sedan 1992, men jag har inte sett dem tidigare. Efter en lite trög inledning släpper man tyglarna fritt en bit in i giget och spelningen utvecklar sig till en riktigt trivsam stund. Taylor ordförråd består visserligen mest av ordet fuck, men det må vara hänt. Han verkar genuint lycklig och i den akustiska delen med låtarna Bother och Through The Glass är trivselfaktorn på topp. Även rökaren Get Inside mottas med jubel och allsång. Att man sedan också väljer att avstå lite av sitt sparsamma spelutrymme till att hylla Black Sabbath med deras Children Of The Grave känns både snyggt och passande. Betyg: ++++

Danko Jones i det lilla tältet betecknat Red Stage var tillsammans med Rammstein festivalens höjdare. Redan innan första ackordet dragits är det fullt ställ i publiken och bandet startar på topp för att aldrig vika ner sig. Danko Jones själv är en showman av stora mått och hans mellansnack är ständigt underhållande. Att man skuffar undan denna eminenta trio till en såpass liten scen är närmast att betrakta som tjänstefel från arrangören. Danko Jones är värda en större scen nästa gång, något herr Jones själv inte var sen att rätteligen påpeka. Festivalens största svettfaktor och tillika största röj renderar i trivselfaktor utöver det vanliga, och hur tre personer kan framkalla sådant sanslöst gung är häpnadsväckande. Tältet svajar fortfarande. Betyg: ++++

Green Day var dagens headline och förväntningarna var ganska höga. Efter att ha precis innan ha manglats av Danko Jones så kändes dock pop-punkarnas musik lite mellanmjölk. Visst har man en låtskatt med fler hits än man faktiskt tror, men man har ett problem. En speltid på två och en halv timme är för långt och det blir ganska uppenbart när man förlänger varje låt med olika tricks. Inte desto mindre imponerar sångaren Billie Joe Armstrong med en frenesi och en publikkontakt som är klanderfri. Det räcker långt och tillsammans med sina mest kända låtar som exempelvis Boulevard Of Broken Dreams och Basketcase når man en bit men inte ända fram. Jag är måhända lite njugg för de i min bekantskapkrets som är mer inne på Green Day var närmast lyriska. Själv tycker jag att det var bra, men egentligen inte mer. Betyg: +++

Bråvalla Festival första dagen

Vi anlände lagom till att hemmasönerna Eldkvarn invigde hela festivalen, som sig bör. Plura och de andra blir aldrig tråkiga och de gjorde en habil spelning även om jag sett dem i bättre form. De tog inte riktigt vara på chansen att inleda en så historisk musikhändelse på sin hemmaplan, men visst var det underhållande med en hel del anekdoter från Norrköping som värmer ett lokalpatriotiskt hjärta. Låtar som exempelvis Fulla För Kärlekens Skull och Kungarna Från Broadway är klanderfria och när Carla går loss i Mina stjärnor Har Slocknat är det fullt ös in i mål via obligatoriska Pojkar, Pojkar, Pojkar. Betyg: +++

Vi släntrade snabbt över till stora scenen där sjuttiotalsrockarna Rival Sons invigde Bråvallas huvudscen, vilket också sångaren Jay Buchanan lyckligt förkunnade. Bandets tunga bluesfärgade hårda rock var tilltalande och Buchanan - som påminde om en ung Steven Tyler - har lika mycket rockattityd som fabulös rockröst. Möjligen var tidpunkten på dagen lite för tidig vilket inte spelade bandet i händerna men tvivelsutan gjorde man sitt absolut bästa efter förutsättningarna. Betyg: +++

Nu började tyvärr regnet strila över området, och utan regnkläder blev man snabbt ganska blöt. det hindrade dock inte vitaminpillret Joel O'Keefe i australiensiska Airbourne att gå all-in. Han var sanslöst energiladdad och publikfriande. Förutom ett intensivt hetsande av publiken och ett frenetiskt vevande på guran så sprang karln till säkerhetsvakternas förtvivlan runt bland publiken medan han spelade hysteriska solon på gitarren. Kollegorna David Roads och Justin Strees öste på för allt vad tyglarna höll medan broder O'Keefe på trummor stod för en habil insats. Visst kan man ha invändningar mot bandets brist på originalitet - man är närmast en karbonkopia av Bon Scott-erans AC/DC - men det gör inget i min bok. Jag, och säkert många andra, fick ett nytt favortiband denna dag. Betyg: ++++

Total kontrast då när östgötasönerna Ghost återvände till sina hemtrakter efter bland annat en stor USA-resa. Bandets Nameless Ghouls, som de kallar sig, kliver iklädda mörka munkrockar sakta in på scenen utan ett ljud och sångaren Papa Emeritus II skrider runt och bedriver sin mörka mässa med små rörelser och minimalt mellansnack. Man kan tro att ska bli spekulativt och fånigt, men det fungerar faktiskt och känslan är mäktig. Att man får spela i fullt dagsljus är förstås ett stort avbräck då sataniska mässor är gjorda för dunkla miljöer. Ghosts musik och det konsekventa framförandet imponerar dock och väger upp för det opassande ljuset. Betyg: +++

Efter en viss återhämtning var det då dags att gå in på upploppet på festivalens första - och bästa - dag. In Flames gör sällan någon besviken, så inte heller denna dag. Med tonvikt på senaste given Songs From A Playground Fading levererar bandet en genuin spelning full av spelglädje och tajt samspel. Man flirtar även med lite tidigt material från nittiotalet vilket i och för sig inte tilltalar mig fullt ut. Jag som föredrar bandets material från Clayman och framåt får dock min beskärda dos och vi som befann oss nära scenen var positivt mörbultade efter ännu ett stabilt framträdande från ett av Sveriges bästa band. Betyg: ++++

Äntligen skulle jag få se Rammstein live, något jag hittills missat. Förväntningarna var skyhöga och som de infriades. Jösses, det känns som om ord inte räcker till för att fullt ut beskriva den tyska uppvisningen. Man måste nog ha sett bandet själv för att förstå storheten i deras show. Allt är minituöst planerat, vilket förstås är ett måste med all pyroteknik och eldfängdhet som präglar konserten. Ett felsteg kan ju faktiskt bli helt ödesdigert. Man kan måhända ha lite invändningar mot det lätt läderperversa inslaget mot slutet i Bück Dich och Pussy vilket drar ner betyget ett snäpp, men jag lämnar festivalområdet lyckligt omtumlad. Betyg: ++++

Tyngre blir det inte

En av den moderna hårdrockens absoluta grundpelare vars fundament står som bas för all metal som vi känner den släppte sitt nya album nyligen. Lika oväntat som att Black Sabbath skulle ge ut en skiva med helt nyskrivet material är det faktum att 13 lätt kvalar in på toplistan över årets album så här långt.

Kvalitetsfaktorn är förvånande hög och Tony Iommi mejslar fram onda riff som om domedagen vore nära. Jag tvekar inte utnämna plattan till den bästa som bandets Ozzy-sättning gjort sedan Sabbath Bloody Sabbath, och den klår exempelvis den senare släppta Sabotage.

Den gode gamängen Ozzy Osbourne verkar ha fått ordning på såväl privatliv och stämband vilket resulterar i att sjunger bättre än på länge. Låtar som end Of The Beginning och God Is Dead kvalar lätt in som moderna klassiker och bör njutbart kunna blandas med riktiga klassiker på valfri konsertarena.

Jag håller plattorna med Ronnie James Dio oerhört högt och anser - vilket är att svära i rättrogna Sabbathfans kyrka - att Heaven And Hell och Mob Rules är två av Black Sabbaths mästerverk, men tvivelsutan är värdigheten och tyngden monumental när Ozzy är tillbaka. Synd bara att de inte gjort upp med Bill Ward, som saknas för att det ska bli en fullständig återförening. Rage Against The Machines skinnpiskare Brad Wilk gör dock jobbet med den äran.

Herrar Iommi, Butler och Osbourne verkar ha mycket torrt krut kvar. Återstår att se huruvida det här blir Black Sabbaths svanesång vilket i så fall vore tragiskt och alldeles för tidigt.

Förresten, på tal om Rage Against The Machine, det vore väl på tiden att de kom en sväng hit för lite konserter tycker jag.

Pink Floyd på Spotify

Jag har tidigare beklagat mig över att allt inte finns på Spotify. Bland annat har AC/DC, Led Zeppelin, Beatles och Pink Floyd saknats. Metallica var oerhört njugga under en lång tid men gav till slut upp sin kamp mot väderkvarnarna och de finns nu som bekant på streamingtjänsten.

Nu har också äntligen Pink Floyd hittat dit och det är helt ypperligt. Själv har jag alla relevanta plattor med bandet, men det mobila komplementet som Spotify utgör är briljant. Jag läste någonstans att Pink Floyd själva hade utfäst att då låten Wish You Were Here, som låg ute som ensamt spår, hade streamats en miljon gånger skulle hela back-katalogen släppas vilket nu skett.

Just Pink Floyds album tjänar ju förvisso på att spelas i obruten följd utan mellanrum mellan låtarna. Deras stora utgåvor Dark Side Of The Moon, Wish You Were Here och The Wall är ju sammansatta i en kontinuerlig låtföljd utan mellanrum och annat som stör, men man kan inte få allt.

Själv kommer jag att till fullo njuta ett av rockens bästa band både på skiva och på Spotify och invänta dagen när de - i mitt tycke - tre sista bastiljonerna faller. Det lär å andra sidan dröja länge än är jag rädd.

Sweden Rock Festival iakttaget

Festivalens gladaste: Bloodbounds sångare Patrik Johansson. Hela spelningen sken han ikapp med solen och verkade genuint lycklig över publikens respons och livet i allmänhet.

Festivalens dikeskörning: Amaranthes katastrofspelning på fredagen. Sällan har ett band slarvat bort en möjlighet på ett så amatörmässigt vis.

Festivalens höjdare: Måste, i konkurrens med Rush, bli Europes sagolika gig som kommer på DVD/BluRay inom kort. Det känns faktiskt nästan högtidligt att få varit med på detta unika tillfälle. Än en gång, alla som fortfarande tror att Europe är ett pudelband med smörig image måste inse att vi här har ett fullödigt hårdrocksband som sopar banan med de flesta akter just nu.

Festivalens mangel: Amon Amarth och Kreator. Utan pardon tillintetgjordes allt motstånd av en ljudmatta som dödade det lilla gräs som fortfarande var vid liv. Synd bara att inget av banden var särskilt bra. Slayer, var fanns ni!?

Festivalens trivselband: Status Quo. Alltid glada, alltid extremt medryckande. Sjuttonde gången jag såg dem var lika bra som första gången. Minst.

Festivalens malplacering: Inte särskilt schysst av arrangörerna att lägga en så högklassig akt som Paradise Lost efter huvudakten Rush spelning. Start vid midnatt i dryga tio plusgrader, dessutom på Sweden Stage som saknar storbildsskärmar och vettig belysning på området runt scenen. Dessa ruggigt bra engelsmän lyckades trots det leverera, men man måste ändå fundera på hur bra det hade blivit med rätt förutsättningar.

Festivalens överraskning: Asia som jag inte hade några förväntningar på bjöd oss på en skön avslappnad spelning som passade perfekt där man satt och myste i eftermiddagssolen. Givetvis oerhört skickliga musiker, och deras snygga låtslingor satt just där, just då som en smäck.

Festivalens AC/DC: Krokus, som ibland är ena karbonpapperet av Australiens finest. Därmed inte sagt att de inte är bra, tvärtom, schweizarna bjöd på ett riktigt bra framträdande.

Festivalens mysterium: Att ljudet oftast var sämst från paradscenen Festival Stage. Märkligt att en scen som ska vara flagskeppet ställer till mest problem för ljudteknikerna.

Festivalens mat: Tusen varianter av snabbmat, allt av skiftande kvalitet. Slutomdömet är nog ändå att lägstanivån är förhållandevis hög. Vi åt på åtskilliga ställen och allt var gott och kändes, efter omständigheterna, hyfsat nyttigt.

Festivalens fråga: Att ett tyskt band som Accept skriver om slaget vid Stalingrad hade väl knappast hänt för tjugo år sedan. Dessutom hyllar låten Shadow Soldiers enligt bandet alla våra soldater som är ute i fält och slåss för demokrati och frihet. Mig veterligen har inga tyska trupper deltagit i strider sedan WW II. Svinbra låtar är det i alla fall.

Festivalens totalomdöme: Som vanligt förstklassigt arrangerat, hög trivselfaktor, trevliga människor och många bra band. Det här måste vara en av de bästa rockfestivalerna som finns.

Sweden Rock Festival lördag

Tredje dagen inleddes med en lite udda konserupplevelse. Radiokanalen Rockklassiker hade en egen scen på festivalen där en del mindre kända band uppträdde. Nu hade man samlat ihop ett gäng musiker och annat löst folk för att lira lite schyssta covers. Kanalen har som bekant en anställd vid namn Ian Haugland så trumstolen var så att säga redan tingad. I övrigt märktes bland annat Pontus Norgren och Joakim Cans från Hammerfall, Mic Micaeli från Europe och Tone Norum. Hyfsat orepat får man verkligen säga att det var en underhållande spelning. Den gamle kioskkändisen Heavy underhöll också med roande mellansnack. Covers av bland annat Thin Lizzy och AC/DC är heller aldrig fel. Oförargligt och en roande start på dagen.

Betyg: +++

Nästa akt som skulle ses uppträdde på samma scen någon timme senare. Svenska Bloodbound var något vi sett fram mot länge, framför allt på grund av deras sångare Patrik Johansson. Denne sympatiske person besitter en röst som många större band skulle kunna döda för att ha med i sättningen. Patrik sjunger även i den högoktaniga akten Dawn Of Silence, som i mina öron är ännu bättre än Bloodbound. Jag hade äran att träffa dem för en intervju och en artikel som jag skrev för ett webzine häromåret och trevligare personer är svårt att finna.
Nåväl, melodiös hårdrock av ädelt märke stod på programmet och vi hade en trivsam stund framför Rockklassiker Stage och det var synd att inte fler var och tittade. Konkurrensen från Quireboys var måhända för stor. Efter konserten var vi framme och växlade några ord med Patrik och tog några bilder.
Betyg: +++

Vätskepåfyllning och dags att gå in för slutspurten på en formidabel festival. Några av Thin Lizzys kvarvarande medlemmar, med gitarristen Scott Gorham i spetsen, har flackat runt under sagda namn några år och jag har tyckt att det har varit lite osmakligt. Nu när man släpper en ny platta har man insett att ett nytt namn är nödvändigt. Entré Black Star Riders. Bra mycket klädsammare, tycker jag. Deras gig på Sweden Stage var småtrevligt med en blandning av låtar från nya skivan samt ett stort antal Lizzy-låtar. Nye sångaren Ricky Warvick har en röst snarlik hädangångne Phil Lynott så det fungerar på något vis, och tvivelsutan ger Scott Gorham ett visst berättigande till bandets existens. Dock blir slutbetyget en smula ljummet för i ärlighetens namn så når det nya materialet inte halvvägs till vad maestro Lynott skapade innan sin alltför tidiga bortgång.
Betyg: ++

Innan BSR avslutat begav jag mig snabbt till Rock Stage strax bredvid för att avnjuta ett av de band jag sett fram mot mest. Tyska Accept med sin amerikanske sångare Mark Tornillo har sedan denne kommit med i bandet släppt två av sina bästa skivor i karriären. Lägg därtill den låtskatt man besitter och det faktum att Tornillo är snarlik gamle gode Udo Dirkschneider med sina taggtrådsförsedda stämband förstår ni att det var stor förväntan på deras spelning.  Och de levererade sannerligen. Från första riff tills jag kände mig tvungen att smyga bort mot Festival Stage för att komma nära scenen för Rush-konserten var det tysk precision, taktfasta körer i refrängerna och precis den blandning av nytt och gammalt jag hade önskat mig. Titelspåret Stalingrad från senaste plattan är en modern klassiker redan och ingen rättrogen metalhead kan väl motstå Fast As A Shark. Enda missen, och det var inte Accepts fel, var som sagt att vi fick smyga oss iväg någon kvart innan giget var slut för nu gällde det att komma lika nära stora scenen som vi hade gjort på KISS och Europe.
Betyg: ++++

Att klientelet på Rush är mer moget än på de andra headline-banden blev ganska tydligt då vi relativt enkelt kom långt fram några meter från där Geddy Lee skulle stå. Framför allt Europes spelning var smått kaotisk på grund av inspelningen de gjorde.
Jag har sett Rush tre gånger och varje gång blir man golvad av den perfektion och bländande fulländning som kännetecknar dessa sympatiska kanadensare. De gjorde det inte heller lätt för sig denna gång då man spelade en hel del lite mer okänt material. Bland annat bjöd man på ett koppel låtar från senaste skivan Clockwork Angels och till sin hjälp på scenen hade man då en åtta personers stråksektion. När man sedan släppte loss fullständigt i de instrumentala YYZ och 2112 var det verkligen som en demonstration till övriga musiker som uppträtt under dessa tre dagar att åka hem och öva. Helt galet och sanslöst underhållande. Bandets humor är också vida känd, vilket visade sig i de olika små filmer som spelades upp innan, under och efter konserten. Dekoren var fascinerande med fungerande popcornmaskiner och roterande dubbla trumset. Neil Peart har alltid varit min favorit bland skinnpiskare och inget ändrade på den uppfattningen en kväll som denna.
Det som gör att betyget ändå inte blir fullt är den alltför uppskruvade basen som slog igenom alldeles för mycket. Ser man till bandets prestation är det förstås full pott.
Betyg: ++++½

Det kändes som att Paradise Lost, och i viss mån Avantasia, blev inbjudna med armbågen då skulle gå på efter headlinande Rush. Avantasia fick i alla fall den stora Rock Stage medan Paradise Lost skuffades undan till Sweden Stage som ligger betydligt mer avsides och utan all den kringbelysning och kommers som finns på centrala området. Nu är ju dessa deppiga britter kanske skapta för att spela i sådana förhållanden, men jag tyckte mig ändå märka en viss irritation över situationen från Chris Holmes när han pratade mellan låtarna. Hur som helst, det här var ännu ett band jag sett fram mot mycket och de levererade de också. Gotisk tyngd kryddad med snygga melodier och ett svårmod som korsbefruktades med svart ironi och humor i Holmes olika kommentarer. Att kunna mixa ihop så svarta undergångsbetraktelser med gnistrande ackordsslingor är svårbemästrat men Paradise Lost är genrens obestridliga mästare. Att de manglade iväg min personliga favorit Forever Failure från mästerliga Draconian Times liksom nyare material som Solitary One från senaste given Tragic Idol visar bredden hos ett band som inom en snäv genre lyckats ta ut svängarna utan att tappa fokus.
Betyg: ++++

Ja, då var tre suveräna dagar över och det är bara att ladda om för tre nya på Bråvalla Festival om ett par veckor. Inte klagar jag över någon festivaldöd.