Män Som Hatar Kvinnor

Läste en intervju med pudelrussinet David Coverdale i Sweden Rock Magazine där han, förutom att prata för Whitesnakes nya platta, hyllade filmtrilogin baserad på Stieg Larssons filmer. Mannen sitter tydligen med i brittiska motsvarigheten till Oscars-juryn, och han var med och prisnominerade första filmen. Som den gamle snuskräv han är passade han på att, skämtsamt ska sägas, i intervjun flirta med Noomi Rapace som han med all rätta hyllade för sin insats.

På frågan om vad han trodde om Hollywoods nyinspelning fnös silvermanen föraktfullt och undrade vad meningen med detta var när originalet redan var så perfekt.

Att David Coverdale verkar vara en sann brittisk gentleman har jag förstått tidigare, men det här var ännu ett sympatiskt drag att lägga till hans karaktär. För övrigt kan tilläggas att nya given med Whitesnake är riktigt bra, och värd en närmare koll. Som tidigare sagts, det är kul med veteraner som inte bara cashar in, utan faktiskt anstränger sig för att leverera kvalitet med existensberättigande.

Snygg kulturgärning

Västsvenska raggarmetallarna Mustasch har med sitt nya släpp "The new sound of the true best" stått för årets kulturgärning. De har bestämt att plattan inte får kosta över 99 spänn i handeln, vilket är ett genidrag i mina ögon. Visst, det är ett sätt för bandet att kanske slippa en del illegala nedladdningar, men också en markering att musik går att sälja i större kvantiteter om priset är rimligt.

Jag kan bara dra en parallell till min nyligen genomförda Londonresa. Tack vare ett snyggt pris på knappa hundralappen så hamnade nya Within Temptation-given i min varukorg på HMV. Jag hade åtminstone tvekat betydligt mer om priset legat på närmare det dubbla, vilket är kutym.

Hoppas nu att folk visar sin uppskattning till Mustasch och de facto inhandlar alstret, för man kan ju bara starta, inte skapa en trend utan att någon följer med.

Lite sällskap till frukosten

Dagens frukost blev något annorlunda. En liten zappning på TV:n gjorde att jag hamnade framför KISS konsert på Rock Am Ring förra sommaren. Den har vevats på MTV HD några gånger nu, men att kunna sitta avnjutandes såväl en frukost som en mycket kvalitativ konsert på hög volym gav en skön känsla av livskvalitet. Snabbt kastades jag tillbaka till en skön sommarkväll i Malmö förra året, då jag och barnen samt några polare såg en sminkad kvartett göra ett mycket potent framträdande. Ja, det var några tusen till på plats...

Klart det kan bli trist att vara själv en hel helg, men det lättar upp att hitta sådana här ljusglimtar. Jag har sett KISS några gånger live och trots att de inte tillhör mina absoluta husgudar, så har de alltid funnits där under hela mitt liv och gjort mycket bra musik. Det är dessutom få band som ger så mycket valuta för entréslanten som KISS. Det sparas inte på vare sig krut eller effekter, och tillsammans med AC/DC, Iron Maiden, Metallica och U2 framstår KISS som en av de de sista bastionerna att kunna fylla de stora arenorna på egen hand. Vad händer om några år?? Det är många konsertarrangörer som oroligt funderar på detta.

En ikon i dess rätta bemärkelse

Avnjöt min relativt nyinköpta DVD "Lemmy The Movie" i min ensamhet igår kväll. Mina höga förväntningar infriades med råge, för den här lilla filmen är sannerligen en höjdare. Med all önskvärd tydlighet framstår Lemmy som den ultimata rockern på alla plan, en sann överlevare. Att se artister som Metallica nästan kissa på sig av upphetsning av att få lira ihop med sin idol inger respekt. Hyllningar till mannen, myten, legenden staplas på rad genom hela filmen, men det blir aldrig fånigt eller jobbigt. Ozzy berättar om hur mycket Lemmys text till "Mama, I'm coming home" betyder för honom och drösvis med andra artister bedyrar sin fascination för fenomenet Lemmy och Motörhead.

Objektet själv har en skön distans till sig själv och den myt han skapat. Han är i sanning ett unikum som saknar motstycke och den dagen han till slut tar av sig sina boots för sista gången blir han oerhört saknad.
Se filmen snarast, det är en direkt order!!

Status Quo

Satt och slösurfade på Ginza, och hittade ett riktigt fynd. En DVD-utgåva med mitt ultimata favoritgäng Status Quo som slumpades bort. Just Doin' It Live är en upptagning från gubbarnas "stamställe" NEC i Birmingham 2006, första turnén efter att Rick Parfitt blivit frisk från sin cancer.
 Boxen jag snubblade över innehåller, förutom DVD:n med konserten även CD:n med densamma samt massor med onödigt godis som bara nördar som undertecknad kan uppskatta. Klistermärken, poster, en tjock bok med snygga bilder samt ett rasande grannt informationsblad om evenemanget var bara några av attiraljerna som medföljde. Allt detta till det facila priset av 99 kronor. Tack, Ginza!!

Av bara farten beställde jag en DVD till med boogie-kungarna. Från i rocksammanhang inte helt okända Montreaux (Smoke On the Water, någon??) finns en suverän upptagning från 2009 där Quo visar att gammal är äldst. Klass och kvalitet. En 2DVD-combo med medföljande CD slank ner i varukorgen.

Kul att få "återupptäcka" Quo ännu en gång, ett band som jag följt sedan jag var tio år, och som jag sett ett femtontal gånger. Personliga samlingen med plattor och VHS/DVD uppgår till dryga hundratalet i skrivande stund. Jag vet, de har tenderat till att bli den brittiska varianten av Sven Ingvars stundtals på senare år, men live levererar de fortfarande och låtskatten från framför allt sjuttiotalet går inte att snacka bort. Då hade Status Quo både tyngsta gunget och längsta håret, samt ett knippe odödliga låtar framförda med obändig attityd.

Underbara London

Nyligen hemkommen från en - som vanligt - underbar långhelg i London. Trots att jag varit den brittiska huvudstaden, samt övriga delar av landet förresten, otaliga gånger så tröttnar jag aldrig. Kul också att barnen ärvt min anglofilska fäbless. Nu ska jag inte leverera ett fullödigt resereportage, även om jag skulle kunna skriva oändligt mycket, utan jag nöjer med att konstatera att jag än en gång kommer hem full av lycka samt en direkt längtan tillbaka.


Nåväl, jag hamnade bland annat på musiktemplet HMV på Oxford Street och dess systerbutik vid Picadilly Circus för lite inköp. HMV har även de känt av skivbranschens kris, och är inte vad det en gång varit, men när man hittar dokumentären om Anvil för £5 samt helt nya plattan med Within Temptation för £9 måste man ändå vara nöjd.

Utöver detta var det bland annat ånyo dags att avnjuta musikalen We Will Rock You. Låt vara att det var tredje gången jag såg den, varav andra i London, men Queens musik och den underhållande dialogen är väl sevärd. Prislappen på dryga 200 kronor är ju också helt OK för en musikal i West End. Jag är inte mycket för musikaler annars, men just denna har fastnat.
Imperial War Museum var fantastiskt intressant och givande. Engelsmännen har ju en historia med många krigsinsatser, och de visar gärna upp det. Inte mig emot, när det är såpass professionellt och snyggt presenterat. Där kan man gå hela dagen och kolla på utställningar om Förintelsen, eller studera nedskjutna Luftwaffe-plan m.m. Oerhört givande - och gratis!!

Någon fotboll blev det inte, tyvärr, då vår match elakt flyttades en dag. Detta gör förstås att man direkt hittade en anledning till att snart återvända till ljuvliga London. Ja, det och pubarna förstås, och atmosfären, och stämningen, och folket med sin underbara dialekt, och...