Lika bra som väntat

Nu är julen avklarad och paketen uppslitna. Som vanligt lockar de hårda klapparna mest och då framförallt de som är hårda i dubbel bemärkelse.

Jag hade önskat nya Led Zeppelin-boxen Celebration Day, och minsann så fanns den gömd innanför julpapperet på ett paket under granen. Boxen finns i många olika versioner, och den jag fick var med 2 CD + 2DVD, vilket var precis vad jag önskat.

Led Zeppelin har en närmast löjligt hög kvalitetsnivå och Celebration Day frångår inte den statistiken. Det är helt enkelt fantastiskt bra hela vägen. Ni har säkert läst recensioner både här och där så jag känner inte att jag behöver fördjupa mig mer än att helt enkelt konstatera att det här säkert är den bästa livedokumentationen som finns med dessa titaner inom den hårda rocken och antagligen en av de bästa liveupptagningarna överhuvudtaget i rockhistorien. Led Zeppelin har alltid varit måna om sitt varumärke och ett led i det förvaltandet är att inte åka runt som någon nostalgicirkus och mjölka sina fans på pengar och sig själva på respekt. Förutom ett litet gästspel på Live Aid 1985 är det här första och med stor sannolikhet enda gången bandet återförenas. Magin är vidmakthållen, och det är helt i sin ordning när man levererar så förtjänstfullt. Att London är spelplatsen känns också helt logiskt, man återvänder till fäderneslandet och hyllar sin forne skivbolagschef och vän Ahmet Ertegun helt fläckfritt.

Celebration Day är ett måste för alla som var med när det begav sig och vill återuppleva ett av de bästa banden som någonsin funnits. Celebration Day är förresten ett måste för alla med känsla för kvalitet och suverän musik. Epitetet världsklass har sällan varit mer passande än här, och det enda man kan beklaga är väl att man inte befann sig på plats i London den där magiska decemberkvällen 2007.

Sweden Rock allt intressantare

Det blir mycket Europe nu i nyhetsflödet, men ibland kan man inte styra över händelseutvecklingen. Häromdagen förkunnades det att bandet är klara som tredje headlineakt på nästa sommars Sweden Rock Festival.

  Man ska genomföra en enda spelning i Sverige nästa sommar och den blir på nämnda vördnadsfulla festival. Ett trettioårsjubilerande band som ska leverera en show utöver det vanliga och dessutom bjuda på låtar från samtliga studioalbum låter intressant. Utöver det ska en del gästartister dyka upp på giget vilket alltid är roligt.

Nästa års festival känns glödhet för tillfället. Det är hur många favoritartister som helst på plats och med en trio starka headlineband är det upplagt för tre dagars fest. Jag har skrivit om startfältet tidigare,men vill ändå, förutom de tre stora, flagga för exempelvis Accept, Avantasia, UFO, Paradise Lost, Sonata Arctica och mina ständiga favoriter Status Quo.

De sistnämnda har ju i dagarna släppt en helt suverän dokumentär-DVD som min älskade dotter köpte med sig från London när hon kom hem över jul från den brittiska huvudstaden. Perfekt att ha en hovleverantör på plats, priserna och utbudet är överlägset mot här. Jag återkommer med en fullödig recension om filmen när jag sett den, vilket lär ta en stund. Praktverket klockar nämligen in på dryga tre timmars total hänförelse och nostalgi.

Europe lever i nuet

Lördag kväll och konsert med Europe på Scandinavium. Jag hade nog inte tänkt att bevista konserten, men ett par presentkort som höll på att löpa ut avgjorde det hela och tur var det.
Lämplig tid för ankomst var lagom för att höra förbandet Mustasch avsluta sitt gig, de är ett band jag inte har så mycket intresse av så det var en avvägd entré.

Europe anno 2012 är en väloljad maskin som levererar föredömligt. De skulle kunna göra det lätt för sig och rada upp alla pudelsånger i en lång glimrande nostalgitripp och bli hyllade av många. Istället lägger man fokus på senare plattor och det är ingen slump att majoriteten av setlistan domineras av de två senaste plattorna "Last Look At Eden" och "Bag Of Bones".

Självfallet kan man inte undanhålla publiken en hel del gamla godingar heller, och såväl "Scream Of Anger" samt "Superstitious" dammas av ganska tidigt på konserten. I det akustiska setet i mitten av giget ingår "Open Your Heart" och här hörs för första gången Joeys lite turnétrötta stämband. Det är bara en sekundär skönhetsfläck för karlen har fortfarande en av hårdrockens bästa röster.

Låtarna från "Last Look At Eden" är samtliga fenomenalt bra live, och just den plattan är tvivelsutan Europes bästa efter comebacken. "Bag Of Bones" är också en bra platta, även om den inte når riktigt upp till föregångaren. Detta märks också live, då låtar som "Last Look At Eden" och Led Zeppelin-pastischen "No Stone Unturned" sopar banan med exempelvis "Demonhead" och "Doghouse".

Jag har sett Europe att antal gånger, första tillfällena var redan under storhetstiden i mitten på åttiotalet, och de har som liveband blivit bättre och bättre hela tiden. Jag har alltid hållit John Norum före Kjell Lövbom a.k.a. Kee Marcello, och han är sagolik en afton som denna. Även övriga i bandet har ökat sin förmåga som exempelvis Ian Haugland vars trumspel inte står den gode John Bonham långt efter med en remarkabel tyngd i trumstockarna. Joey Tempest är en formidabel frontman, han håller igång hela konserten och verkar vara på ett strålande humör. Att hans röst som sagt är en av de bästa i branschen är ju en extra dimension.

Avslutningen är förstås väntad med såväl "Carrie", "Rock The Night" och "The Final Countdown" tätt efter varandra. Omistligt, men en smula förutsägbart. Visst kan de inte avstå denna treklöver, det förstår väl alla - jag vill också ha dem med i setlistan - och versionerna de framför den här gången är både tunga och pigga och då har inte jag några problem med det i alla fall. Det finns mycket liv kvar i Europe, och jag hoppas de håller på länge än. Nästa gång får de dock gärna blanda in lite fler gamla godingar - då gärna av det mer oväntade slaget -  som till exempel "The King Will Return" eller "Wasted Time".

Rush in i finrummet

Den lilla eminenta powertrion från Kanada som lystrar till namnet Rush har blivit invalda i Rock And Roll Hall Of Fame för 2013. Varje år väljs ett antal framstående artister in i detta fina sällskap och i år är det förutom Rush bland annat Heart och Albert King.

Eftersom det handlar om en amerikansk institution så är det förstås en stor övervikt för transatlantiska artister, och för egen del kan jag fundera över en del utnämningar. Tittar man igenom alla invalda som fått audiens genom åren så finns det givetvis många som med all rätta platsar, medan andra lämnar frågetecken i min bok.

Om man väljer band inom tyngre genren, så återfinns förstås brittiska giganter som Led Zeppelin och Black Sabbath vilket ter sig tämligen självklart. Däremot kan man fundera över var Deep Purple tagit vägen. De var nominerade i år, men fick tydligen inte tillräckligt många röster. En förklaring kan förstås vara att Deep Purple inte slagit i USA lika bra som sina båda medkombattanter. Hade instiftelsen varit europeisk så hade Deep Purple varit med för länge sedan.


Nåväl, oavsett detta, alla gratulationer till Rush. Trion är värda all respekt och alla utmärkelser de kan få.

London världens coolaste stad

Åkte på en spontanresa till London nu i helgen. Det är en stad jag varit i otaliga gånger, men aldrig tröttnar på. Bara nu i höst har jag varit över ett par gånger till min favoritstad i världen.
Anledningen denna gång var framför allt att min älskade dotter jobbar som au pair där och då måste man förstås ta chansen att besöka henne. Det blev fem hektiska dagar, som det oftast tenderar att bli i London. Det är så mycket man vill hinna se och göra, och tiden springer iväg som Usain Bolt på rekordjakt.

Bland höjdpunkterna fanns förstås en fotbollsmatch. Det brukar gärna bli en sådan om tillfälle ges. Arsenal hemma på mäktiga Emirates Stadium var en fantastisk upplevelse - även om Swansea tog med sig alla tre poängen hem till Wales - och man inser, liksom varje gång man går på match här, att fotboll på den här nivån inte befinner sig på samma planet som vår korpartade allsvenska. Jag har sett hemmamatcher med West Ham, Tottenham, Fulham och Arsenal (både på Highbury och Emirates) och det är imponerande vilken organisation och vilken industri fotboll är i England.

Nåväl, nu är det här i första hand en musikblogg så ett svep om detta nu. HMV - förkortning av His Master's Voice - är en relik som lever kvar trots skivbutikernas sotdöd. Nu har även de minskat i omfång och mångfald, men några riktigt bra butiker har de kvar ännu. Annat var det förr när man åkte till London och det fanns skivbutiker överallt, allt från de stora drakarna i flera våningar till entusiastbutikerna med saggig inredning och dedikerad personal.
Jag gjorde det enkelt för mig den här gången och besökte HMV på Oxford Street. Man kan nog inhandla hur mycket som helst egentligen, men jag begränsade mig en hel del. Ett par gamla sköna Queen-plattor blev det. "A Night At The Opera" och "Sheer Heart Attack" fick jag för £ 5 styck. Dessa godingar hade jag bara på vinyl och nedladdade ful-filer (läs Pirate Bay) innan. Dessutom kom jag ut därifrån med senaste Aerosmith-given "Music From Another Dimension" och Nya KISS-plattan "Monster" för £ 7 pund styck. Mycket bra pris för helt nya skivsläpp.

Som lök på laxen slängde jag med industrikungarna Rammsteins "Liebe Ist Für Alle Da" och en samling med mangelmästarna Slipknot betitlad "Antennas To Hell", man måste ha lite brutalmangel att avreagera sig med ibland.

Det hände förstås oändligt mycket mer dessa dagar i underbara London, men jag nöjer mig med dessa små betraktelser. Fotboll, musikinköp, trivsamma människor och förstås en hel del pubar. Livet är gott ibland.

Ullevi är snart glömt

Jag har en känsla av att Ullevi som konsertarena håller på att tyna bort, om något så fysiskt stort kan tyna bort förstås.

Orsakerna är främst dessa:

För det första så är byggandet av ett antal nya arenor ett stort hot mot Ullevi. Friends Arena i Solna följs snart av ännu ett jättebygge i Stockholm. Malmö har nya platser för spelningar och listan kan byggas på ytterligare. Framför allt Friends Arena kommer att ta många konsertarrangemang. Nästa sommar kommer såväl Iron Maiden och Bruce Springsteen att uppträda där, två akter som valde Ullevi förra gången de var här. KISS kommer också till nämnda arena, och de valde ju faktiskt redan förra turnén att avstå från Göteborg till förmån för Stockholm och Malmö. Även Ozzy Osbourne kom ju till Stockholm och Malmö medan Göteborg blev utan ett besök, något som förmodligen upprepas i och med den nya nationalarenan. En stor fördel Friends Arena har är förstås taket, som möjliggör en fullgod upplevelse oavsett väder.

För det andra är antalet artister som de facto fyller arenor av sådan här storlek inte så många.
Dessutom har de flesta uppnått en aktningsvärd ålder och återväxten är klen. Rolling Stones, Bruce Springsteen, U2, KISS, Iron Maiden, Metallica, Roger Waters och AC/DC är väl de namn som kommer i åtanke när det gäller rock och av dessa är de yngsta i femtioårsåldern. Madonna lyckades ju inte fylla Ullevi i somras och frågan är om Robbie Williams är den stora räddningen för en arena som känns bedagad som en dinosaurie. Dessutom har ju Ullevi nyligen blivit ombyggd för att ta emot mer publik. Den tajmingen känns synnerligen fel med tanke på hur det ser ut med framtida konsertbesök till västkusten.

Progressiv metal på Trädgårn

Jänkegänget Kamelot var på besök i stan i fredags. Ett band jag inte följt minituöst men som givetvis renderade ett intresse ändå.

Vi startade med en skön upptakt hemma med mat och dryck innan vi begav oss till arenan. Eftersom förband är en styggelse hade vi hållit oss på hemmaplan en bra stund efter utsatt konsertstart. Det visade sig vara ett smart drag, för lagom då jackor var avhängda och vi var på plats så startade huvudakten sitt gig.

Numerären inne i lokalen var förvånande liten. Det kan inte ha varit mer än ca femhundra personer där inne, vilket skapade ett lätt ödsligt intryck. Själv är jag dessutom ingen inbiten anhängare av Kamelot och jag hade svårt att få till rätt stämningskänsla denna afton. Bandet uppträdde habilt och ljudnivån var förnämligt behaglig, men jag fann det hela tämligen ljumt.

Nye svenske sångaren Tommy Karevik är en lika bra stämbandsvirtuos som sin föregångare Roy Khan, därom råder ingen tvekan, men som frontfigur för ett hårdrocksband är han alldeles för snäll och timid. En sångare och frontman ska komma in och äga scenen. Goda exempel är Freddie Mercury och Ozzy Osbourne. Nu lirar inte Kamelot i den divisionen, men kombinationen blyg sångare och undermålig ljustekniker gjorde inte jobbet lättare.

Hade jag varit stort fan av Kamelot hade jag säkerligen varit nöjd med spelningen, det förstod jag av mitt konsertsällskap och jag ska väl egentligen inte anmärka på ett band som jag inte följer minituöst. Kvällen var trevlig och en konsert är ju aldrig fel. Gott så.

Fler band till festivalerna

Snart börjar det nog bli dags att köpa biljetter till sommarens festivaler. I mörkaste november känns det förstås ganska abstrakt att planera kommande sommars begivenheter, men biljettantalet är ju begränsat och ju fler artister som tillkommer, desto mer ökar intresset.

Sweden Rock Festival drämde ju till med KISS som torsdagens headline för en tid sedan och bland de senaste tillskotten är bland annat brittiska deppmetallarna Paradise Lost en personlig favorit. Lägg därtill alla tidigare bokningar med Status Quo, Demon, UFO och Rush för att nämna några så börjar nästa års festival utkristallisera sig som en av de mer intressanta på flera år.

Min hemstad Norrköpings blivande megafestival på Bråvalla spretar förvisso friskt, med artister som spänner över allt från DJ-artister till tung metall, men åtminstone torsdagen börjar bli högintressant. Sedan tidigare klara Rammstein får nu sällskap denna dag av In Flames och onekligen blir en semestertripp hem till Norrköping nu högaktuell.

Som sagt, dags att öppna plåboken snart och investera i något som kan bli en sommar att minnas. Överflödets förbannelse kan tyckas, men värre problem än så finns ju onekligen.

Otäck realism i fotbollsmiljö

Såg en fantastiskt bra film idag. "Green Street Hooligans" utspelar sig i London och visar på ett oerhört realistiskt och våldsamt sätt hur de brittiska fotbollslagens firmor fungerar.

Journaliststuderanden Matt Buckner blir relegerad från Harvard två månader innan examen för en förseelse han inte gjort. Han flyr till London där hans syster numera bor tillsammans med sin familj. Systerns svåger Pete är ledaren för West Hams firma och Matt sugs in i gemenskapen som består av fotboll, våld och obändig lojalitet. Han känner för första gången i sitt liv att han har vänner och att han ingår i en sluten krets som är beredda att dö för varandra.

Detta är bokstavligen vad som sker också. Uppgörelserna med arvfienden Millwalls firma skildras på ett ruggigt realistiskt vis och avskräcker den mest härdade att befinna sig på fel gator vid fel tillfälle.
Elijah Wood i huvudrollen som Matt kan tyckas något malplacerad vid första anblicken - hans babyansikte och oskyldigt blå ögon lurar betraktaren - men det fungerar faktiskt alldeles utmärkt. Skådespelarinsatserna är bra överlag, och filmen är typiskt brittisk. Sjaskiga miljöer, dyster stämning och högklassigt skådespeleri.

Jag fann "Green Street Hooligans" mycket givande och realistisk. Britterna har ju fått bukt med mycket av läktarvåldet - till skillnad från flatheten vi lider av här i Sverige - men firmor av det här slaget är förstås svåra att komma åt då de ofta gör upp på bestämda platser långt från arenorna. Se filmen om ni inte gjort det, den är mycket sevärd.

Två giganter släpper nytt

Två av den hårda rockens stora giganter släpper varsitt nytt livedokument. Det handlar om AC/DC som har förevigat ett gig i Argentinas huvudstad Buenos Aires. Inför sammanlagt 200 000 personer under tre kvällar satte man River Plate-stadion i gungning, och ställningen som en av de absolut bästa liveakterna står intakt. Själv kan jag tycka att Brian Johnsons röst ibland är nära gränsen till kollaps, men det tryck och det totalröj dessa gubbar uppnår dräper allt motstånd. Mäktigt var ordet.

Kolossen Led Zeppelin har varit ytterst sparsamma med återföreningar sedan John Bonham överdoserade på screwdrivers 1980. Live Aid 1985 var enda tillfället  - och då gjorde man bara tre låtar - fram till man återförenades på O2 Arena i London i december 2007. Orsaken var att hedra sin gode vän och skivbolagsmogul Ahmet Ertegun som nyligen avlidit. 20 miljoner människor försökte få biljett, 18 000 lyckades. Tuff konkurrens, milt uttryckt. Förväntningarna var förstås enorma, men som man levererade. Hårdrockens kanske största titaner klarade av den enorma pressen och visade varför Led Zeppelin uppnått legendstatus.

Båda dessa liveutgåvor kommer förstås i ett otal olika versioner. Det är CD, CD/DVD, 2CD/2DVD, vinyl och så vidare i all oändlighet. Vad som är gemensamt för dessa båda giganter är ju oviljan att släppa sitt material i de nya mediakanalerna, vilket jag kan förstå men tycka är lite synd. Risken är stor - om inte överhängande - att man helt missar nästa generation. Det förhåller sig ju så, att hur bra produkten än är så kan man inte stoppa utvecklingen och kidsen kommer inte att börja köpa plattor bara för att de släpps i sjutton olika versioner.

 Nåväl, jag tillhör den generation som köper plattor, om än i mindre skala än förr, så det här är två givna inköp. Man kan ju förstås önska sig dem i julklapp också...

En oerhört sympatisk basvirtuos

Var igår uppe på Tjörn för en kulturell begivenhet. Min kusin driver ett ypperligt litet kafé  - Cop Cup - i Skärhamn. Detta ställe är en sann pärla och ni får inte missa det om ni har vägarna förbi. Fantastisk mat och suveränt fikabröd kombinerat med glad personal och ypperlig service. Nåväl, hon känner Hammerfalls förre basist Magnus Rosén och de båda hade denna kväll sytt ihop ett evenemang. Magnus uppträdde gratis efter kaféets stängning på kvällen för inbjudna gäster och det var sannerligen magiskt.

Ja, jag vet att många rättrogna musikkännare anser att Hammerfall är lite blöjaktig hårdrock, en smula simpel helt enkelt. Inte desto mindre har de turnérat jorden runt och sålt ansenliga mängder plattor. Till saken hör att Magnus själv lämnade bandet just av den anledningen att han kände sig begränsad och ville utvecklas som musiker. Visst var det kul att leva rocklivet, men som basist och musiker stod han still. Nu har han otaliga projekt på gång samtidigt. Förutom att uppträda ihop med symfoniorkestrar har han spelat med jazzlegender, uppträtt på bluesfestivaler i Himalaya och bildat hårdrocksband ihop med bland annat gamla Black Sabbath-medlemmar. Han har ett popgäng som kallas Glam och dessutom skriver han avancerade stycken för elbas som soloinstrument, något han släppt på platta också. Han är välrenommerad i hela världen och det med rätta. Det han uppvisade denna afton var i yppersta världsklass.

Vi fick en timmes lång föreställning där Magnus berättade anekdoter från sitt liv och framförde stycken med makalös precision och fingerfärdighet. Det är ingen slump att Ronnie James Dio kallade herr Rosén för "magnificent", för det här var magiskt. Att dessutom sitta i en såpass liten lokal som ett kafé är, med kanske trettio personer på plats skapade en intim känsla.

 

Jag tog chansen att prata med Magnus Rosén en hel del, vi stod säkert och pratade en halvtimme sammanlagt. Förutom hans pågående projekt diskuterade vi hans favoritbasister inom hårdrocken och jag lyckades också få lite turnéberättelser till livs. Han har ju träffat många av hårdrockens stora genom de tio år han spelade i Hammerfall. Just att lämna ett liv i rampljuset med turnéer, fans, utsålda arenor och stora lönecheckar till att förverkliga sina drömmar i så mycket mindre format är fascinerande och något inte många gör. Magnus var oerhört sympatisk och trevlig, nästan försynt, och väldigt lätt att prata med. Jag hade gärna sett att kvällen varat längre, men man kan inte få allt. Tack Magnus - och tack till min kusin förstås- för en mycket lyckad kväll!

Ingen dans på rosor

Triviums skinnplågare Nick Augusto uppvisade sina slitna händer för världspressen nyligen. Det kan måhända vara av sekundärt intresse för gemene man, men som gammal trumslagare minns jag själv hur massakrerade fingrar och handflator kunde vara efter intensivt skinnpiskande. Ofta använde jag tunna handskar med avklippta fingrar för att skona händerna. En viss känsla gick kanske förlorad, men å andra sidan kunde man använda händerna till annat efter att man lagt trumstockarna på hyllan för dagen.

Just trash-trummisar har det extra slitigt förstås. Det gäller ju att ösa på för allt vad tygeln håller, och dessutom smiska materialet i ett hänsynslöst tempo. På en turné - som i Nick Augustos fall - så kan konsekvenserna bli smärtsamma. Tivium-trummisens goda råd till hugade spekulanter är att aldrig börja pilla på de blåsor som uppstår på framför allt tummarna. Då kan det bli som på bilden. Aj, aj.

Det gäller förstås gitarrister och basister också. Innan man bygger upp rejäla valkar så kostar det på att snida fram riff och solon. Själv har jag bara fuskat lite lätt på sexsträngat, och aldrig byggt upp några förhårdnader så det gör alltid ont när jag ska försöka lira. Detta i kombination med en bristfällig talang på instrumentet gör att jag håller mig till trummor i den mån jag spelar något. Med handskar.

Ja, till alla hugade personer som tänker starta en karriär inom rockmusiken. Kontakta ett lokalt skyddsombud innan, för risken för kroppsskada är avsevärd. Om du nu inte väljer att spela syntmusik förstås. Då är nog problemet mer på det mentala stadiet.

Rockmusik och amerikanskt presidentval

Jag gillar både KISS och Bruce Springsteen. Olika musik, men jag är i alla fall inte så enkelspårig att bare det ena fungerar. Nu är det inte bara musiken som skiljer dessa båda åt, utan även politisk inriktning.

Den som säger att politik och musik inte hör ihop ljuger. Det är ett faktum som även gäller politik och idrott. Inte alltid, det medges, men ganska ofta. Nu är det extra aktuellt då ett ännu ett amerikanskt presidentval står för dörren. Allas vår tungvrickande blodspottare Gene Simmons gick häromdagen ut och stödde republikanen Mitt Romney. I sann Gene-anda bredde han på med att pedofiler, knarklangare och rånare skulle avrättas medan man skulle skicka alla knarkare till Antarktis för där kunde de droga ihjäl sig utan att störa andra. Raljerande, javisst det är ju så Gene Simmons fungerar, men likväl måhända en smula magstarkt.

Bruce Springsteen å andra sidan stödjer Barack Obama. Inget nytt i sig, han var ute redan förra valet och kampanjade för demokraterna och nu ska han ut igen på vägarna i slutspurten innan valet för att få folk att rösta på dem.
The Boss har ju alltid värnat om arbetarklassen i USA. Man försöker alltid - även jag - att försöka hitta huruvida det är en image, eller inte helt äkta. I Springsteens fall känns det genuint. Även om karlen själv är mångmiljonär numera, så har han uppenbarligen kvar sitt patos för den vanlige mannen/kvinnan på gatan.

Jag märker själv när jag skriver detta att jag vinklar ämnet mot att Obama/Springsteen är att föredra framför Romney/Simmons och så är också fallet. Nu är detta ingen politisk blogg, så jag går inte mer in på det. Jag konstaterar bara att jag hoppas Obama får fortsätta fyra år till, och att både KISS och Springsteen fortsätter länge än. Mitt Romney - och hela republikanska partiet - kan däremot gärna gå i pension vad mig anbelangar.

Gotisk atmosfär och svulstighet

Goth Metal är ett begrepp bland många inom den hårdare delen av musikpaletten. Otaliga är de band som genom åren poppat upp inom genren. Störst i nuläget är väl Nightwish och Within Temptation, men de är långt ifrån ensamma.

Gotisk hårdrock - som det väl skulle heta på svennespråk - har lika många anhängare som belackare. Det storslagna och svulstiga apellerar till somliga, medan andra får en lätt kräkreflex över de pampiga arrangemangen. Själv är jag en anhängare av musikstilen, men visst blir det en viss inflation av akter som låter i stort sett likadant.

Formulan skrivs ofta enligt mallen tung musik, blyriff kombinerat med pampiga keyboardsfanfarer, och snygga arrangemang. Vokalmässigt kombinerar man med fördel en growlande herre och en makalöst skönsjungande vokalissa. I sina bästa stunder är det oemotståndligt, i sina värsta moment närmast vämjeligt.

Det finns en uppsjö band inom genren. Nyss nämnda Nightwish och Within Temptation håller jag mycket högt. men även konstellationer som Lacuna Coil och After Forever är av hög klass. Sedan svämmar det nästan över och att rabbla upp alla blir bara någon form av koketteri. Man kan bara konstatera att Europa verkar ha en god mylla för gotiska band. Förutom nyss nämnda akter så härstammar exempelvis Epica, The Gathering, Edenbridge, Sirenia, Leave's Eye och Tristania från vår del av världen. De flesta av dessa är riktigt bra.

Man ska inte direkt avfärda genren som överarbetad och fånig, vilket är lätt hänt. Det finns mycket kvalitativ hårdrock att finna här och den musikaliska kompetensen är svår att förbise. Ge det gärna en chans om du inte redan gjort det. 

Vilken bok blir bäst

Gitarrvirtuosen Yngwie Malmsteen är på många vis underhållande. I min bok är han en av de bästa metal-gitarristerna, jag ignorerar bestämt alla belackare som bara pratar smörja om snabbhet. Utöver det så är han alltid rolig att höra i intervjuer och han verkar vara en ganska rolig snubbe, helt enkelt. Det skulle varit kul att vara en fluga på väggen när han och bröderna Johansson röjde runt under turnéerna på åttiotalet.

Hittills har det inte funnits någon litteratur om vår svenske gitarrgud, men nu är det helt plötsligt två på gång. Den välkände rockjournalisten Anders Tengner släpper nu sin bok "Såsom i himmelen, så ock på jorden", en utgåva som inte är väl sedd hos huvudpersonen själv. Yngwie vägrar själv att vara med i boken, och han avrådde så många han kunde från att bli intervjuade. Inte desto mindre tror jag att boken är läsvärd. Inte för att herr Tengner är en fantastisk författare, för det är han sannerligen inte, utan för att historien om Malmsteen är intressant.

Yngwie själv kommer med sin officiella bok inom kort. Nu kan man förledas att tro att han på något vis ska hämnas genom att släppa en biografi så snart, men faktum är att Yngwie jobbat med boken i flera år.

Båda böckerna ska införskaffas, avnjutas och jämföras. Vi får se vilken som är mest underhållande. Den helt riktiga sanningen kanske vi inte får fram ändå, men det blir säkert givande läsning únder de mörka kvällar som väntar oss. 

En uppryckning värd namnet

Sweden Rock Festival hade något av ett mellanår, tycker jag. Denna min favoritfestival har alltid radat upp mästerliga bokningar, och den familjära stämningen på området är suverän. Nu är det ett tag sedan jag var där, beroende på jobb och andra omständigheter. Ofta har jag förbannat min olycka när jag av olika orsaker inte kommit iväg. I somras kände jag inte så. Givetvis var det många bra band där, men headlina med Twisted Sister, Motley Crüe och Soundgarden kändes ljumt. Motörhead, Blue Öyster Cult och Fish hade varit kul bland annat, men det kändes ändå OK att vara hemma i år.

Nästa år verkar det bli en uppryckning att imponeras av. Inte nog med att man redan signat Status Quo, UFO, Krokus och Demon. Två headliners är klara, och det är inte vilka som helst. Att Rush kommer har ju varit känt länge, och det har jag skrivit om här tidigare. Nu är dessutom gossarna som använder mer make-up än en hel cheerleadinggrupp klara. KISS kommer till Sweden Rock, och det känns faktiskt oerhört kul och förvånansvärt fräscht.

Jag såg dem senast i Malmö 2010, och jämfört med de andra gångerna jag bevistat en KISS-konsert var det giget fantastiskt vitalt och piggt. Thommy Thayer och Eric Singer må vara inhoppare och avlönade anställda, men deras kompetens och spelskicklighet överstiger herrar Frehley och Criss med hästlängder - åtminstone om man jämför med hur dessa båda lät på slutet.

Som sagt, Sweden Rock festival ser ut att bli riktigt, riktigt bra nästa år. Återstår att se om man fortsätter i den här goda stilen med resten av bokningarna.

Lika skojigt som oväntat

Jag har hört rykten länge nu. I många år har det pratats om att en tysk arrangör i kolossalformat planerar att arrangera en musikfestival i samma kolossalformat i min gamla kära hemstad Norrköping. Nu är det bekräftat. 27-29/6 slås portarna upp till Bråvalla Festival på numera nedlagda flygflottiljen F13:s gamla område.

FKP Scorpio, som arrangören heter, är som sagt en tysk promotor som arrangerar konserter och festivaler över hela Europa. Det här ger logistik- och samordningsfördelar förstås, och man kan boka stora srtister på flera ställen samtidigt. Att man valt Norrköping beror, förutom på det exceptionellt perfekta festivalområdet, på att man har halva Sveriges befolkning inom bekvämt avstånd. Att Norrköpings kommun sponsrar med en slant hjälper säkert också till en del.

Första året ska man ta in ungefär 40.000 personer, är det tänkt. Detta ska öka till 80.000 året därpå, och målet är 100.000 besökare inom några år. Man satsar brett också. Klara så här långt är manglarna Rammstein och publikfriarna Green Day tillsammans med - för mig - obskyra kepssnubben Avicii. Dessbättre har man det tunga artilleriet på torsdag, light-punkarna på fredagen och pubertal-DJ:n på lördagen. På så vis kan man få rätt publik till rätt dag, särskilt som man säljer endagsbiljetter.

Det här är förstås hur kul som helst. Svinskoj att Norrköping får äran att arrangera vad som kan bli Sveriges största festival. Peace and Love uppe i Borlänge är väl desto mer deppiga, då dessa båda arrangemang krockar med varandra. De har ju en del problem redan innan, har man förstått.
Nåväl, hoppas man bokar fler vassa akter till Bråvalla Festival. Jag ser ju gärna fler metalband och hårda rockare, men den som lever får se.

Iron Maiden åter här

Evighetsmaskinen Iron Maiden är nu ånyo på gång med en världsturné. För att vara exakt så håller man ju egentligen på i skrivande stund, då bandet varit i USA och turnérat. I sommar kommer man till Sverige, närmare bestämt 13/7 på Friends Arena i Solna.

Givetvis måste man försöka ta sig dit, och första steget i en sådan procedur är att införskaffa biljetter. Själv befann jag mig i London på dagen för biljettsläppet, men som tur är så har jag pålitliga vänner - tack, Janne - som fixade inköpen, så nu återstår bara att hoppas på att allt klaffar och man kommer iväg.

Än en gång så kommer järnjungfrun att turnéra i nostalgins tecken, har jag förstått. För några år sedan gjorde ju bandet en revival på Powerslave-turnén, och nu har turen kommit till Seventh Son Of A Seventh Son-ditot. Klart att nostalgifaktorn blir blir hög som en rastafari på reggaefestival när man går under flaggen "Maiden England".

För min del är glädjen total när Iron Maiden vältrar sig i nostalgi. Jag tillhör dem som håller deras senaste plattor från "Brave New World" fram till "The Final Frontier" oerhört högt. Det är total världsklass rakt igenom, men nostalgi och tillbakablickar är ändå något speciellt. Det känns som att det kan bli en riktigt högoktanig afton i sällskap av gamla favoriter framförda med högsta möjliga kvalitet.

En legend har talat

I min mission att avhandla otaliga rockbiografier har nu turen kommit legenden Eric Clapton. Hans självbiografi är, som så många andra, oerhört läsvärd. Skillnaden frånen hel del andra är den närmast totala avsaknaden av skandaler. Här ligger fokus på musiken och skapandet av rockkultur. Detta är faktiskt ganska skönt, då jag vid det här laget plöjt metervis med text sprängfull av sex, droger och skandaljagande.

Clapton har ju varit med länge nu, och de artister han träffat eller spelat med är otaliga. Fascinerande läsning med beskrivningar från sextiotalets London bland annat, med berättelser om hur han spelade med Beatles och Rolling Stones samt umgicks med Jimi Hendrix och Bob Dylan.

Sjuttiotalet med drogmissbruk, för visst finns det en del av den varan här också, avhandlas med osminkad realism. Clapton skryter inte med sina förehavanden, utan konstaterar helt enkelt hur det var. Det här är något som genomsyrar hela boken på ett befriande vis. Man behöver inte chocka läsaren i varje kapitel, en karriär som Claptons är nog så intressant för sig själv.

Förlusten av då fyraårige sonen Conor 1991 var förstås oerhört tragisk och det kapitlet i boken är gripande. Clapton tog sig vidare genom sitt musikskapande och låten "Tears In Heaven" är ju tillsammans med exempelvis "Layla" något av det bästa han gjort.

Alla musikintresserade bör givetvis läsa den här boken. Sakligt och informativt guidar denne legendar läsaren genom sitt liv och sin karriär. Mycket läsvärt och intressant från en av de stora rockmusikerna.

Nördigt intressant och upplysande

Såg dokumentären om Pink Floyds suveräna album "Wish You Were Here" härförleden, jag fullkomligt älskar program eller filmer av det här slaget. Onekligen är målgruppen nördar som jag själv, då det handlar om fördjupning och oftast kräver en viss förhandskunskap.

Nämnda platta håller jag högt i Pink Floyds diskografi. Som efterföljare till monstret "Dark Side Of The Moon" hade man mycket att leva upp till, men som man levererade. Inledande hyllningen till grundaren och forne frontfiguren Syd Barrett "Shine On You Crazy Diamond" är tvivelsutan bland det allra bästa man gjort tillsammans med titelspåret "Wish You Were Here".

Jag har läst biografier om bandet, och har mer och mer insett hur mycket just Syd Barrett betytt för Pink Floyd genom åren. Trots att han bara är med bandets debutalbum "The Piper At The Gates of Dawn" så är hans inflytande fortfarande monumentalt. Jag tycker att Pink Floyds musik rent krasst är ganska utflippad och väl flummig fram till "Meddle" eller möjligen "Atom Heart Mother", men jag har full respekt för att man aldrig hade blivit de giganter som man blev utan den sinnesvide Barrett.

Droger i ohälsosamma mängder, som dessutom orsakade en mental sjukdom gjorde Barrett omöjlig, men medförde att Pink Floyd rent musikaliskt - i min värld - blev oerhört mycket bättre.
Man pratar mycket om Syd Barrett i dokumentären, och historien om när han helt plötsligt stod inne i Abbey Road-studion - mitt under brinnande skivinspelning - är både tragisk och omskakande.

Nåväl, dokumentären är högklassig, precis som plattan den handlar om, så det är bara att försöka de den om ni inte gjort det. Underbar musikhistoria för nördar.

Brittisk hysteri i överljudsfart

Att lyssna på brittiska Dragonforce är som att sätta sig i en vindtunnel utan någon som helst möjlighet att komma undan i lä. Det är plattan i mattan i hundraåttio från första sekund utan andhämtning. Nu handlar det inte om något dödsmangel med stenkrossarambitioner utan om en variant av power metal uppvriden till ett hysteriskt tempo. Melodiöst så det förslår, trots hastigheten. Jag älskar det.

Nya plattan "The Power Within" är inget undantag från formeln. Man har bytt ut sångaren ZP Theart mot Oxfords-bördiga mistluren Marc Hudson och det var i sanning inget nerköp. Även om föregångaren var riktigt vass, så är nog nuvarande stämbandsbändaren snäppet bättre.

Förutom det oklanderliga låtskrivandet så imponeras åtminstone jag mest av hur i hela friden gossarna klarar av att hantera sina instrument i det tempot och i såpass långa låtar som Dragonforce ofta har. Det är inte helt ovanligt att kompositionerna klockar in på mellan sju och tio minuter. Herman Li och Sam Totman måste ha någon gen som gör att de kan plocka runt fingrarna längs gitarrhalsen i ett så furiöst tempo, och som den trummis jag själv är så begriper inte jag hur Dave Mackintosh kan spela så snabbt utan att kroppsdelarna helt sonika lossnar från sina fästen.

Nu är jag den förste att medge att det också gäller att ha känsla och inte bara vara snabb, det är ju en debatt som en viss Yngwie Malmsteen ständigt får utkämpa, men även i det här fallet kombineras de båda kompetenserna ypperligt. Kvalitet är ordet för dagen.

Pretty Maids kämpar på

Jag upptäckte Pretty Maids i mitten av åttiotalet. Först såg jag dem som förband till Black Sabbath 1983 på Hovet i Stockholm och då var de tämligen slätstrukna. Sedan släppte de plattan "Red, Hot And Heavy" som bakom sitt ohemult vidrigt fula omslag innehöll en klockren klassiker med låtar som än i dag alla avnjuts med stor behållning. Otaliga är de fester då luftgitarren vevats till plattan från start till mål, om än för ganska många år sedan nu.

Efter det gav man ut en hel rad med habila album som höll hög klass, och nästa gång jag såg dem på Monsters Of Rock i Oslo 1987 var de en gedigen liveakt.

Åren har gått och jag har haft dem med i periferin hela tiden utan att aktivt lyssna in på alla plattor. Av en slump började jag häromdagen spisa senaste studiogiven "Pandemonium" och sannerligen om bandet går en ny vår till mötes, för skivan är högklassig. Ronnie Atkins raspiga röst är fortfarande intakt, och trots ett antal medlemsbyten är fortfarande spelmotorn Ken Hammer med vilket borgar för kvalitet.

Tvivelsutan är det här bästa plattan Pretty Maids släppt på många år och den ger goda vibrationer inför bandets framtida karriär.

Uncensored Life In Rock

Avnjuter just nu (ja, just nu sitter jag förstås och skriver detta, men ni fattar) till fullo Sammy Hagars självbiografi "Red - my uncensored life in rock". Den forne frontmannen i såväl Montrose som Van Halen har tillsammans med Joel Selvin knåpat ihop en magisk bok.

I dessa tidevarv när alla artister, kanske framför allt rock- och metaldito, ska fläka ut och in på sig själva i bokform gäller det att sålla mellan utgåvorna. Det svajar nämligen betänkligt i kvalitet beroende på vems livshistoria som dissekeras. Vissa böcker ska till varje pris klämma in så mycket dekadens som möjligt, vissa blir onödigt detaljerade och tungrodda på bekostnad av läsglädje. Somliga är å andra sidan för ytliga, medan en del helt enkelt är för dåligt skrivna.

Jag älskar biografier och plöjer så många jag hittar och hinner. Exempel på böcker som jag blivit besviken på är - faktiskt - Keith Richards "Livet" som var väldigt välskriven och gedigen men allt gnäll på Mick Jagger och all romantisering av knark blev väl magstarkt i mitt tycke. Inte heller Kee Marcellos bok "Rockstjärnan Gud glömde" levde upp till förväntningarna riktigt. Oerhört lättläst och bitvis roande, men inte så skickligt skriven och den tappade lite fart efter att Europe-eran upphörde. Steven Rosens "Black Sabbath" och Joe Shoomans "Bruce Dickinson" är också umbärliga lättviktare i genren.

Bland mina favoriter finns - förstås - glamrockens biografibibel "The Dirt" om och av Motley Crüe, samt Ozzy Osbournes "I am Ozzy". Fantastiska böcker, och nämnas bör också "White Line Fever" av allas vår favoritvårta Lemmy samt Engleheart/Durieuxs bok om AC/DC "Maximal Rock 'n' roll". Samtliga dessa uppvisar respekt för både läsare och artist och är dessutom förbannat underhållande att läsa.

"Red" är absolut en av de absolut bästa rock-biografierna jag läst. Allt från Hagars verkligt torftiga uppväxt via Montrose till infernot Van Halen är välstrukturerat framfört och oerhört fascinerande. Att jag dessutom läser boken på engelska gör att man får med alla nyanser i språket som kan gå förlorade vid en översättning.

Boken är ingen tegelsten, utan behagliga 240 sidor vilket i sammanhanget känns ganska perfekt. Jag har inte varit Sammy Hagars största fan - jag är det inte nu heller - men all respekt till en synnerligen vettig rockstjärna och visst har han varit med och skapat mycket odödlig rock också.

Kulturkrock i suverän TV-serie

Hoppas att ni inte missat "Lilyhammer" som går på SVT just nu. Den handlar om maffioson Frank Tagliano - eminent gestaltad av en viss Steven Van Zandt - som efter att ha vittnat mot sin boss erhåller FBI:s vittnesskydd.
Frank väljer att bosätta sig i Lillehammer eftersom han blev så förtjust i TV-sändningarna från OS 1994. Under sitt nya namn Giovanni Henriksen anländer han till ett vinterlandskap och en kulturkrock som får oanande konsekvenser.

Karaktären Giovanni Henriksen är givetvis oerhört porträttlik den färgstarke Silvio Dante i "Sopranos" och det är förstås ingen slump. Serierna har naturligtvis skillnader, och den största är att medan "Sopranos" var en hårdkokt maffiaserie så är "Lilyhammer" en komedi. Dessutom en otroligt lyckad sådan.

Steven Van Zandt är ypperlig och fantastiskt underhållande i rollen som en totalt felplacerad maffioso från New York som hamnat i något som kan liknas vid världens ände uppe i ett svinkallt Norge. Han tar till sina beprövade metoder vilket ställer till en del i det lilla samhället och allt är hela tiden skitkul, helt enkelt. Scenen när han skickar ner en gangsterknutte utför backhoppningsbacken (ja, det heter faktiskt så) för att lösa ett affärsproblem de har sinsemellan är sanslös, liksom metoden han tar till för att få sin nattklubbslicens. För att ta två exempel.

Som sagt, hoppas ni inte missat detta guldkorn till TV-serie. Underhållningsvärdet är mycket högt.

Vital trash som imponerar

Ett av banden som uppträdde på Skogsröjet i somras var trash-veteranerna Testament. Jag nämnde dem som hastigast i min resumé från festivalen där de skoninglöst mejade ner allt motstånd i ett inferno av taggtrådsriff och volymmattor.

Dessa amerikanska veteraner har inte tidigare fångat mitt intresse i någon större omfattning. Visst, de har funnits där i periferin bakom de stora elefanterna i genren men aldrig fått det stora genombrottet.

Nu har man släppt plattan "Dark roots of earth" och kanske, kanske är det nu dags för en revansch. Vad vi talar om här är nämligen en vital spark rätt upp i de bakre regionerna på herrar Hetfield och Ulrich liksom en käftsmäll till övriga i den så kallade trash-eliten. Skivan är i sanning monumentalt stark och helt klart Testaments finaste stund hittills. Eniga skribenter hyllar skivan och vem är jag att tala emot? Årets trash-platta utan tvekan och absolut en av de bästa släppen i år över huvudtaget.

Kul att bli såpass överraskad av ett band som ju i logikens namn borde ha sin kreativa formtopp långt bakom sig. Glädjande också med tanke på det cancer-elände som bandet genomled för några år sedan. Just nu regerar Testament den klassiska trash-scenen tillsammans med ett återuppväckt Megadeth. Så tycker i alla fall jag. Metallica, någon?