Den som säger att politik och musik inte hör ihop ljuger. Det är ett faktum som även gäller politik och idrott. Inte alltid, det medges, men ganska ofta. Nu är det extra aktuellt då ett ännu ett amerikanskt presidentval står för dörren. Allas vår tungvrickande blodspottare Gene Simmons gick häromdagen ut och stödde republikanen Mitt Romney. I sann Gene-anda bredde han på med att pedofiler, knarklangare och rånare skulle avrättas medan man skulle skicka alla knarkare till Antarktis för där kunde de droga ihjäl sig utan att störa andra. Raljerande, javisst det är ju så Gene Simmons fungerar, men likväl måhända en smula magstarkt.
Bruce Springsteen å andra sidan stödjer Barack Obama. Inget nytt i sig, han var ute redan förra valet och kampanjade för demokraterna och nu ska han ut igen på vägarna i slutspurten innan valet för att få folk att rösta på dem.
The Boss har ju alltid värnat om arbetarklassen i USA. Man försöker alltid - även jag - att försöka hitta huruvida det är en image, eller inte helt äkta. I Springsteens fall känns det genuint. Även om karlen själv är mångmiljonär numera, så har han uppenbarligen kvar sitt patos för den vanlige mannen/kvinnan på gatan.
Jag märker själv när jag skriver detta att jag vinklar ämnet mot att Obama/Springsteen är att föredra framför Romney/Simmons och så är också fallet. Nu är detta ingen politisk blogg, så jag går inte mer in på det. Jag konstaterar bara att jag hoppas Obama får fortsätta fyra år till, och att både KISS och Springsteen fortsätter länge än. Mitt Romney - och hela republikanska partiet - kan däremot gärna gå i pension vad mig anbelangar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar