Långt ifrån pudelns kärna

Europe gjorde det sannerligen inte lätt för sig när man bestämde sig för en fullfjädrad comeback 2004. Man kunde ha flirtat med sitt åttiotal och vräkt ur sig pudellåtar en masse - och ingen hade förmodligen protesterat. Det hade tvivelsutan varit den enkla och i viss mån logiska vägen att ta. Inte minst ekonomiskt, förstås. Istället visade bandet prov på sällan skådad integritet genom att på återkomstalbumet "Start From The Dark" visa upp en tung bluesbaserad hårdrock relativt befriad från hitlåtar och flirtiga hooks.

Jag själv var nog ganska inställd på att Europe skulle göra comeback med en moderniserad variant av sitt patenterade sound från storhetstiden, så förvåningen var stor när det inte alls lät så.
Därmed inte sagt att det inte var bra, tvärtom. Att John Norum fått mer inflytande över låtsnickeriet stod ganska klart, och kombinerat med Joey Tempests känsla för melodier var formulan egentligen helt perfekt.

Efterföljande "Secret Society" var något svagare, tycker jag, men ändå hedervärd. Vissa låtar var riktigt vassa. Det var dock först på tredje plattan efter återföreningen som alla planeter stod rätt. "Last Look At Eden" hade måhända ett något ekivokt omslag, men musiken. Herregud. Tungt, bluesigt, tunggungande och melodiöst. Allt detta framfört med yttersta skärpa och kompetens. Plattan var absolut en av de bästa som såg dagens ljus 2009.

Nu släpper man "Bag Of Bones". Jag har ännu bara hört singeln "Not Supposed To Sing The Blues" samt ett stort antal samplingar av de andra låtarna, men banne mig om man inte överträffat sig själva. Bandet har mognat som ett fint årgångsvin, för att vara lite klyschig. Joey Tempest har fortfarande en av de absolut bästa rockrösterna i världen, och med en viss raspighet och ökat djup passar rösten ypperligt till Europes numera tungt sjuttiotalsinfluerade sound. Jag håller John Norum som en av mina personliga favoriter bland stängbändare, och visst levererar gossen även här. Övriga medlemmar har även de blivit snäppet vassare och "Bag Of Bones" har alla chanser att hamna mycket högt bland 2012 års bästa plattor.

Den som fortfarande betraktar Europe som några töntstämplade pudelfjollor som spelar schlagermetal får tänka om. Vi talar här om ett högoktanigt sammansvetsat hårdrocksband av yppersta världsklass. Om några dagar släpps "Bag Of Bones" och plattan ska dissekeras och recenseras, var så säkra. I'll be back!

Gömda hemligheter glädjer stort

Visst är det de stora kompositionerna som gör att artister blir legender. Vad vore Deep Purple utan "Smoke on the water" eller Queen utan "Bohemian Rhapsody" till exempel? Det är dessa låtar som skapar historia, och det är dessa stycken som gör sina skapare odödliga. Helt underbart, egentligen.

Ett problem med detta - och det är absolut inte musikernas fel - är att dessa magiska bitar vevas sönder i allmänhetens konsumtionskvarn. De spelas i alla reklamradiokanaler, de dyker upp på allehanda obskyra samlingsplattor och de blir till var mans egendom. På gott och ont. Visst är det kul att många upptäcker dessa guldkorn, men som "rättrogen" supporter och inbiten skivsamlare blir det lite frustrerande när ens favoriter nöts in absurdum. Den oinvigda skvalradiolyssnaren hyllar AC/DC eller Scorpions, men kan bara nämna "T.N.T." och "Still Loving you" vid en direkt fråga.

Ofta är det de okända låtarna som är de bästa. Faktiskt. Detta är inget som jag skriver för att briljera eller för att ägna mig åt snobberi. Faktum är att det dräller av mer okända låtar, av kända artister, som är helt magiska. Judas Priest, exempelvis, har sett "Breaking The Law" spelas sönder och samman, men en låt som "Jawbreaker" från "Defenders Of The Faith" eller "Between The Hammer And The Anvil" från "Painkiller"är ju något av det bästa Birmingham-sönerna skapat.

AC/DC har ju drabbats av samma öde med "T.N.T." och "You Shook Me All Night Long", båda kanonlåtar, men örhängen som "There's Gonna Be Some Rocking" från "Dirty Deeds Done Dirt Cheap" eller titellåten från underskattade albumet "Flick Of The Switch" är ju enormt bra.

 Nyss nämnda Queen har ju släppt fler okända mirakel än det går att rabbla upp här, men "Lazy On A Sunday Afternoon" från "A Night At The Opera" eller "Flick Of The Wrist" från "Sheer Heart Attack" är ett par exempel.

Status Quo må ha fått sina låtar "Rockin All Over The World" och "Whatever You Want" massakrerade av hitlåts-pöbeln, men fantomstycken som "Claudie" från "Hello" eller Slow Train" från "Quo" kommer aldrig att liras på Rix FM, vilket i och för sig kanske är lika bra.

Ja, så här kan jag ju rabbla artister och låtar tills korna kommer hem, men ni förstår säkert vad jag är ute efter. Lägg lite krut på att fördjupa er i back-katalogerna, så kommer ni att bli positivt överraskade. Den som söker han finner, som det heter. Vad väntar ni på?

Nightwish i Lisebergshallen, Göteborg

Då var det dags att utnyttja de biljetter som jag gav barnen i julklapp - tillsammans med en egen dito, förstås. Nightwish intog scenen i Lisebergshallen på tisdagskvällen och förväntningarna innan var ganska dämpade. Senaste plattan är ganska svajig, och det har nu gått tre och ett halvt år sedan jag såg sem senast. Inte minst kändes då nya sångfågeln Anette Olzon ganska osäker och nervös. Frågan var hur dagsformen på bandet egentligen är.

Då detta var enda Sverige-giget på den pågående världsturnén var det lapp på luckan i Liseberghallen, vilket innebär ungefär 3000 betalande. Bandet hade antagligen kunnat fylla en något större arena, men det här formatet tycker jag passar Nightwish ganska perfekt. Konsertens första halvtimme var också av yppersta klass. Efter ett drömlikt intro med "Taikatalvi" öppnades dammluckorna och "Storytime", "Wish I Had An Angel" samt "Amaranth" avverkades i ett furiöst tempo.

Det som slog mig - oss alla tre förresten - mest var hur mycket bättre låtarna från senaste given "Imaginaerum" blev live. Hela plattan framstår nu efter konserten i en ny, bättre dager.
Ett alltför långt akustiskt parti i mitten gjorde att hela konserten tappade fart, man skulle nog tänkt på att korta ner denna passage med ett par låtar. Dessutom tycker jag det är ett självmål av sällan skådat slag att slösa bort en så pass högoktanig komposition som "Nemo" genom att framföra den i en så avskalad version. 

Den brittiska multiinstrumentalisten Troy Donockley var med under nästan hela konserten. Vet ni inte vem det är så är det helt förståeligt. Mannen var helt okänd även för mig innan gårdagen. Förutom att karln sjöng förtjänstfullt så var hans förmåga att traktera det lätt obskyra instrumentet Uilleann Pipes häpnadsväckande att skåda. Ett märkligt redskap som ljud- och spelmässigt mest är att likna vid en sofistikerad säckpipa. Många av bandets låtar har ju detta element i sig, som exempelvis "The Islander" och "Last Of The Wilds". Dessutom var det ju som hand i handske i Gary Moore-covern "Over The Hills And Far Away".



På slutet tog det sig rejält. Med alster som "Song Of Myself" och sagolikt vassa "Last Ride Of The Day" stängde Nightwish sin rockcirkus för kvällen. Betyget blir högt, jag tycker denna konsert ändå överglänser den jag såg senast med bandet. Samspelet mellan framför allt Anette Olzon och den färgstarke basisten Marco Hietala var klockrent, och även om mellansnacket från Anettes sida bitvis var lite tafatt så var det klasser bättre än för några år sedan. Arrangemangen med eld och pyroteknik var väl avvägda liksom storbildsscenerierna. Hade man bara skurit ner på sitt - förvisso vällovliga - akustiska mellanparti så hade de finska giganterna varit hemma med full pott.

Ju äldre, desto hårdare

Det är något som inte stämmer. Med åren förändras ens musiksmak en del, det står väl ganska klart. Man håller sig förvisso oftast inom samma typ av musikgenrer, men de absoluta favoriterna byts ut eller kompletteras.

För egen del har det något märkliga inträffat att med åren så tilltalas jag mer och mer av ganska elak metal. Det får gärna vara aggressivt och tungt, det ska kännas i hela kroppen och det ska banne mig dubbeltrampas på högsta växel. Missförstå mig rätt, jag kan fortfarande - ofta - avnjuta skön AOR eller melodiös hårdrock, liksom mer lågdistade rockartister som Springsteen och Bowie. Däremot infinner sig allt oftare lusten att röja rejält och det borde kanske vara tvärtom. Growl är också helt OK, detta sätt att utrycka sig verbalt var ett rött skynke för bara tio år sedan.

Band som Slayer, Anthrax, Megadeth och Metallica ignorerade jag i stort sett helt under åttiotalet, men nu spisar jag gärna dessa fyra titaner inom trash. Jag förstår numera de så kallade rättrogna Metallica-fansen som ansåg att bandet sålde sig med det svarta albumet. De tre första plattorna är helt klart bandets bästa. Hur jag kunde tycka de var för råa i sitt sound framstår som ett mysterium idag, det är förhållandevis snällt jämfört med vad som finns numera.

Nyare band som exempelvis Trivium, In Flames, Children Of Bodom och Slipknot är återkommande gäster i mina spellistor. Jag är fullt medveten om att många kids självfallet kan rapa upp ett tjogtal band som är betydligt mer brutala än dessa, men det här är ingen tävling i att vara tuffast, utan bara ett stillsamt konstaterande att tiderna förändras i oväntade riktningar.

Jag känner flera jämnåriga vänner och kamrater som kan intyga samma utveckling. Om vi fortsätter i samma anda kommer vi att sitta på hemmet och spisa den brutalaste grindcore som skapats på denna sida sekelskiftet.
En viss kontrast mot Calle Jularbo och Hjördis Petterson som de stackars gamlingarna nu tvingas lyssna på. Jag tror att dagens åldringar också skulle föredra ett schysst gitarriff istället för en hurtig dragspelstrudelutt.

Två något bortglömda glädjespridare

Sparks är ett band som måhända fallit en del i glömska hos den stora publiken. På sjuttiotalet levererade man en hel hoper mycket aktingsvärda plattor. För egen del håller jag trion "Kimono My House", "Propaganda" och "Indiscreet" högst. Här föll allt på plats, och kombinationen av slagfärdig musik och underfundiga texter var monumental. Bröderna Mael var i sanning genier och jag tycker att de förtjänar ett bättre eftermäle i rockhistorien än det lätt försmådda som de nu har.

Med rötterna i popmusiken kryddade Sparks sin anrättning med såväl vassa gitarriff som smäktande klaviaturkompositioner. Bröderna Russel och Ron Mael bildade bandet 1970 i Los Angeles. Några år senare lämnade man USA för att bosätta sig i London och allt exploderade. "Kimono My House" släpptes 1974 och sedan låg världen för deras fötter.

Tillsammans med titaner som David Bowie, Slade, T Rex och Sweet var Sparks ett av glam-rockens absoluta flaggskepp. Kombinationen av smågalna scenframträdanden, en udda utseendegimmick, helt crazy skivomslag inte minst slagkraftig musik var under några år oemotståndlig. Jag upptäckte Sparks först med tredje given av de ovan nämnda, "Indiscreet". Låten "Get In The Swing" var med i Lasse Åbergs Trazan-program som gick på morgnarna för oss skollediga kids på sjuttiotalet. Man hade i varje program en musikvideo och vi befann oss i en mediaöken på den tiden, så varje tillfälle till lite musik på TV var välkommen. Judas Priest var också med, minns jag, med "Living After Midnight". Nåväl, Sparks var med en gång, och jag föll direkt för bandets charm och känsla för melodier. Med åren uptäckte jag även föregångarna till "Indiscreet" och numera återkommer jag ofta till bandets gamla örhängen från de gyllene åren.

Sparks kanske inte är förstavalet för en rättrogen hårdrockare, men för den som är villig att vidga sina vyer och ta till sig en portion högoktanig poppropaganda med rockiga influenser finns här mycket att upptäcka och glädjas åt.

Underworld Awakening höll måttet

Var nyligen och såg fjärde filmen i Underworld-serien. "Underworld Awakening" som titeln lyder utspelar sig ett antal år in i framtiden jämfört med de föregående delarna. I det här avseendet räknar jag bort tredje delen i serien, då den var en prequel till de två första och dessutom inte hade Kate Beckinsale med som mer passande dragplåster. På så sätt är det här tredje delen som handlar om Selene, den vampyr som Beckinsale gestaltar.

Rörigt? Nåja, för er som inte sett filmerna förstås,men ni är kanske inte intresserade ändå av det ständigt pågående kriget mellan vampyrer och varulvar. Övriga initierade har redan full koll. Själv är jag barnsligt förstjust i de här filmerna och dess sköna mix av gotisk stämning, rå action och övernaturligt tema. På något plan tilltalar dessa filmer mig och jag kan egentligen inte förklara det helt, bara konstatera att jag aldrig tröttnar på dem och slukar dem gång på gång. Att alla vampyrer dessutom talar ruggigt sofistikerad brittiska adderar förstås en hel del på pluskontot för en rättrogen anglofil som yours truly. Jag läste någonstans att Underworld-filmerna är som Twilight-filmer för vuxna. Beskrivningen stämmer rätt bra, tycker jag. Twilight-rullarna gillar jag inte.

Senaste tillskottet i Underworld-serien är mer action och mindre mystik, för att sammanfatta det hela. Från första filmrutan är det öppet spjäll ända till den sista håriga besten är dräpt av Selenes och de övriga vampyrernas tunga vapenarsenal. Ska man invända mot något är det väl just det, avsaknaden av de mer mystifierande scenerna i olika medeltidsslott som de första filmerna kombinerade actionsekvenserna med. Detta är dock inget som avgör huruvida "Underworld Awakening" är sevärd eller inte. Gillar man dessa filmer kommer även nytillskottet att passa ypperligt. Totalaction hela vägen - helt underbart. Jag är som bekant såld, och rekommenderar hela filmserien till alla och envar.