Nightwish i Lisebergshallen, Göteborg

Då var det dags att utnyttja de biljetter som jag gav barnen i julklapp - tillsammans med en egen dito, förstås. Nightwish intog scenen i Lisebergshallen på tisdagskvällen och förväntningarna innan var ganska dämpade. Senaste plattan är ganska svajig, och det har nu gått tre och ett halvt år sedan jag såg sem senast. Inte minst kändes då nya sångfågeln Anette Olzon ganska osäker och nervös. Frågan var hur dagsformen på bandet egentligen är.

Då detta var enda Sverige-giget på den pågående världsturnén var det lapp på luckan i Liseberghallen, vilket innebär ungefär 3000 betalande. Bandet hade antagligen kunnat fylla en något större arena, men det här formatet tycker jag passar Nightwish ganska perfekt. Konsertens första halvtimme var också av yppersta klass. Efter ett drömlikt intro med "Taikatalvi" öppnades dammluckorna och "Storytime", "Wish I Had An Angel" samt "Amaranth" avverkades i ett furiöst tempo.

Det som slog mig - oss alla tre förresten - mest var hur mycket bättre låtarna från senaste given "Imaginaerum" blev live. Hela plattan framstår nu efter konserten i en ny, bättre dager.
Ett alltför långt akustiskt parti i mitten gjorde att hela konserten tappade fart, man skulle nog tänkt på att korta ner denna passage med ett par låtar. Dessutom tycker jag det är ett självmål av sällan skådat slag att slösa bort en så pass högoktanig komposition som "Nemo" genom att framföra den i en så avskalad version. 

Den brittiska multiinstrumentalisten Troy Donockley var med under nästan hela konserten. Vet ni inte vem det är så är det helt förståeligt. Mannen var helt okänd även för mig innan gårdagen. Förutom att karln sjöng förtjänstfullt så var hans förmåga att traktera det lätt obskyra instrumentet Uilleann Pipes häpnadsväckande att skåda. Ett märkligt redskap som ljud- och spelmässigt mest är att likna vid en sofistikerad säckpipa. Många av bandets låtar har ju detta element i sig, som exempelvis "The Islander" och "Last Of The Wilds". Dessutom var det ju som hand i handske i Gary Moore-covern "Over The Hills And Far Away".



På slutet tog det sig rejält. Med alster som "Song Of Myself" och sagolikt vassa "Last Ride Of The Day" stängde Nightwish sin rockcirkus för kvällen. Betyget blir högt, jag tycker denna konsert ändå överglänser den jag såg senast med bandet. Samspelet mellan framför allt Anette Olzon och den färgstarke basisten Marco Hietala var klockrent, och även om mellansnacket från Anettes sida bitvis var lite tafatt så var det klasser bättre än för några år sedan. Arrangemangen med eld och pyroteknik var väl avvägda liksom storbildsscenerierna. Hade man bara skurit ner på sitt - förvisso vällovliga - akustiska mellanparti så hade de finska giganterna varit hemma med full pott.