Två något bortglömda glädjespridare

Sparks är ett band som måhända fallit en del i glömska hos den stora publiken. På sjuttiotalet levererade man en hel hoper mycket aktingsvärda plattor. För egen del håller jag trion "Kimono My House", "Propaganda" och "Indiscreet" högst. Här föll allt på plats, och kombinationen av slagfärdig musik och underfundiga texter var monumental. Bröderna Mael var i sanning genier och jag tycker att de förtjänar ett bättre eftermäle i rockhistorien än det lätt försmådda som de nu har.

Med rötterna i popmusiken kryddade Sparks sin anrättning med såväl vassa gitarriff som smäktande klaviaturkompositioner. Bröderna Russel och Ron Mael bildade bandet 1970 i Los Angeles. Några år senare lämnade man USA för att bosätta sig i London och allt exploderade. "Kimono My House" släpptes 1974 och sedan låg världen för deras fötter.

Tillsammans med titaner som David Bowie, Slade, T Rex och Sweet var Sparks ett av glam-rockens absoluta flaggskepp. Kombinationen av smågalna scenframträdanden, en udda utseendegimmick, helt crazy skivomslag inte minst slagkraftig musik var under några år oemotståndlig. Jag upptäckte Sparks först med tredje given av de ovan nämnda, "Indiscreet". Låten "Get In The Swing" var med i Lasse Åbergs Trazan-program som gick på morgnarna för oss skollediga kids på sjuttiotalet. Man hade i varje program en musikvideo och vi befann oss i en mediaöken på den tiden, så varje tillfälle till lite musik på TV var välkommen. Judas Priest var också med, minns jag, med "Living After Midnight". Nåväl, Sparks var med en gång, och jag föll direkt för bandets charm och känsla för melodier. Med åren uptäckte jag även föregångarna till "Indiscreet" och numera återkommer jag ofta till bandets gamla örhängen från de gyllene åren.

Sparks kanske inte är förstavalet för en rättrogen hårdrockare, men för den som är villig att vidga sina vyer och ta till sig en portion högoktanig poppropaganda med rockiga influenser finns här mycket att upptäcka och glädjas åt.