Tyngre blir det inte

En av den moderna hårdrockens absoluta grundpelare vars fundament står som bas för all metal som vi känner den släppte sitt nya album nyligen. Lika oväntat som att Black Sabbath skulle ge ut en skiva med helt nyskrivet material är det faktum att 13 lätt kvalar in på toplistan över årets album så här långt.

Kvalitetsfaktorn är förvånande hög och Tony Iommi mejslar fram onda riff som om domedagen vore nära. Jag tvekar inte utnämna plattan till den bästa som bandets Ozzy-sättning gjort sedan Sabbath Bloody Sabbath, och den klår exempelvis den senare släppta Sabotage.

Den gode gamängen Ozzy Osbourne verkar ha fått ordning på såväl privatliv och stämband vilket resulterar i att sjunger bättre än på länge. Låtar som end Of The Beginning och God Is Dead kvalar lätt in som moderna klassiker och bör njutbart kunna blandas med riktiga klassiker på valfri konsertarena.

Jag håller plattorna med Ronnie James Dio oerhört högt och anser - vilket är att svära i rättrogna Sabbathfans kyrka - att Heaven And Hell och Mob Rules är två av Black Sabbaths mästerverk, men tvivelsutan är värdigheten och tyngden monumental när Ozzy är tillbaka. Synd bara att de inte gjort upp med Bill Ward, som saknas för att det ska bli en fullständig återförening. Rage Against The Machines skinnpiskare Brad Wilk gör dock jobbet med den äran.

Herrar Iommi, Butler och Osbourne verkar ha mycket torrt krut kvar. Återstår att se huruvida det här blir Black Sabbaths svanesång vilket i så fall vore tragiskt och alldeles för tidigt.

Förresten, på tal om Rage Against The Machine, det vore väl på tiden att de kom en sväng hit för lite konserter tycker jag.

Pink Floyd på Spotify

Jag har tidigare beklagat mig över att allt inte finns på Spotify. Bland annat har AC/DC, Led Zeppelin, Beatles och Pink Floyd saknats. Metallica var oerhört njugga under en lång tid men gav till slut upp sin kamp mot väderkvarnarna och de finns nu som bekant på streamingtjänsten.

Nu har också äntligen Pink Floyd hittat dit och det är helt ypperligt. Själv har jag alla relevanta plattor med bandet, men det mobila komplementet som Spotify utgör är briljant. Jag läste någonstans att Pink Floyd själva hade utfäst att då låten Wish You Were Here, som låg ute som ensamt spår, hade streamats en miljon gånger skulle hela back-katalogen släppas vilket nu skett.

Just Pink Floyds album tjänar ju förvisso på att spelas i obruten följd utan mellanrum mellan låtarna. Deras stora utgåvor Dark Side Of The Moon, Wish You Were Here och The Wall är ju sammansatta i en kontinuerlig låtföljd utan mellanrum och annat som stör, men man kan inte få allt.

Själv kommer jag att till fullo njuta ett av rockens bästa band både på skiva och på Spotify och invänta dagen när de - i mitt tycke - tre sista bastiljonerna faller. Det lär å andra sidan dröja länge än är jag rädd.

Sweden Rock Festival iakttaget

Festivalens gladaste: Bloodbounds sångare Patrik Johansson. Hela spelningen sken han ikapp med solen och verkade genuint lycklig över publikens respons och livet i allmänhet.

Festivalens dikeskörning: Amaranthes katastrofspelning på fredagen. Sällan har ett band slarvat bort en möjlighet på ett så amatörmässigt vis.

Festivalens höjdare: Måste, i konkurrens med Rush, bli Europes sagolika gig som kommer på DVD/BluRay inom kort. Det känns faktiskt nästan högtidligt att få varit med på detta unika tillfälle. Än en gång, alla som fortfarande tror att Europe är ett pudelband med smörig image måste inse att vi här har ett fullödigt hårdrocksband som sopar banan med de flesta akter just nu.

Festivalens mangel: Amon Amarth och Kreator. Utan pardon tillintetgjordes allt motstånd av en ljudmatta som dödade det lilla gräs som fortfarande var vid liv. Synd bara att inget av banden var särskilt bra. Slayer, var fanns ni!?

Festivalens trivselband: Status Quo. Alltid glada, alltid extremt medryckande. Sjuttonde gången jag såg dem var lika bra som första gången. Minst.

Festivalens malplacering: Inte särskilt schysst av arrangörerna att lägga en så högklassig akt som Paradise Lost efter huvudakten Rush spelning. Start vid midnatt i dryga tio plusgrader, dessutom på Sweden Stage som saknar storbildsskärmar och vettig belysning på området runt scenen. Dessa ruggigt bra engelsmän lyckades trots det leverera, men man måste ändå fundera på hur bra det hade blivit med rätt förutsättningar.

Festivalens överraskning: Asia som jag inte hade några förväntningar på bjöd oss på en skön avslappnad spelning som passade perfekt där man satt och myste i eftermiddagssolen. Givetvis oerhört skickliga musiker, och deras snygga låtslingor satt just där, just då som en smäck.

Festivalens AC/DC: Krokus, som ibland är ena karbonpapperet av Australiens finest. Därmed inte sagt att de inte är bra, tvärtom, schweizarna bjöd på ett riktigt bra framträdande.

Festivalens mysterium: Att ljudet oftast var sämst från paradscenen Festival Stage. Märkligt att en scen som ska vara flagskeppet ställer till mest problem för ljudteknikerna.

Festivalens mat: Tusen varianter av snabbmat, allt av skiftande kvalitet. Slutomdömet är nog ändå att lägstanivån är förhållandevis hög. Vi åt på åtskilliga ställen och allt var gott och kändes, efter omständigheterna, hyfsat nyttigt.

Festivalens fråga: Att ett tyskt band som Accept skriver om slaget vid Stalingrad hade väl knappast hänt för tjugo år sedan. Dessutom hyllar låten Shadow Soldiers enligt bandet alla våra soldater som är ute i fält och slåss för demokrati och frihet. Mig veterligen har inga tyska trupper deltagit i strider sedan WW II. Svinbra låtar är det i alla fall.

Festivalens totalomdöme: Som vanligt förstklassigt arrangerat, hög trivselfaktor, trevliga människor och många bra band. Det här måste vara en av de bästa rockfestivalerna som finns.

Sweden Rock Festival lördag

Tredje dagen inleddes med en lite udda konserupplevelse. Radiokanalen Rockklassiker hade en egen scen på festivalen där en del mindre kända band uppträdde. Nu hade man samlat ihop ett gäng musiker och annat löst folk för att lira lite schyssta covers. Kanalen har som bekant en anställd vid namn Ian Haugland så trumstolen var så att säga redan tingad. I övrigt märktes bland annat Pontus Norgren och Joakim Cans från Hammerfall, Mic Micaeli från Europe och Tone Norum. Hyfsat orepat får man verkligen säga att det var en underhållande spelning. Den gamle kioskkändisen Heavy underhöll också med roande mellansnack. Covers av bland annat Thin Lizzy och AC/DC är heller aldrig fel. Oförargligt och en roande start på dagen.

Betyg: +++

Nästa akt som skulle ses uppträdde på samma scen någon timme senare. Svenska Bloodbound var något vi sett fram mot länge, framför allt på grund av deras sångare Patrik Johansson. Denne sympatiske person besitter en röst som många större band skulle kunna döda för att ha med i sättningen. Patrik sjunger även i den högoktaniga akten Dawn Of Silence, som i mina öron är ännu bättre än Bloodbound. Jag hade äran att träffa dem för en intervju och en artikel som jag skrev för ett webzine häromåret och trevligare personer är svårt att finna.
Nåväl, melodiös hårdrock av ädelt märke stod på programmet och vi hade en trivsam stund framför Rockklassiker Stage och det var synd att inte fler var och tittade. Konkurrensen från Quireboys var måhända för stor. Efter konserten var vi framme och växlade några ord med Patrik och tog några bilder.
Betyg: +++

Vätskepåfyllning och dags att gå in för slutspurten på en formidabel festival. Några av Thin Lizzys kvarvarande medlemmar, med gitarristen Scott Gorham i spetsen, har flackat runt under sagda namn några år och jag har tyckt att det har varit lite osmakligt. Nu när man släpper en ny platta har man insett att ett nytt namn är nödvändigt. Entré Black Star Riders. Bra mycket klädsammare, tycker jag. Deras gig på Sweden Stage var småtrevligt med en blandning av låtar från nya skivan samt ett stort antal Lizzy-låtar. Nye sångaren Ricky Warvick har en röst snarlik hädangångne Phil Lynott så det fungerar på något vis, och tvivelsutan ger Scott Gorham ett visst berättigande till bandets existens. Dock blir slutbetyget en smula ljummet för i ärlighetens namn så når det nya materialet inte halvvägs till vad maestro Lynott skapade innan sin alltför tidiga bortgång.
Betyg: ++

Innan BSR avslutat begav jag mig snabbt till Rock Stage strax bredvid för att avnjuta ett av de band jag sett fram mot mest. Tyska Accept med sin amerikanske sångare Mark Tornillo har sedan denne kommit med i bandet släppt två av sina bästa skivor i karriären. Lägg därtill den låtskatt man besitter och det faktum att Tornillo är snarlik gamle gode Udo Dirkschneider med sina taggtrådsförsedda stämband förstår ni att det var stor förväntan på deras spelning.  Och de levererade sannerligen. Från första riff tills jag kände mig tvungen att smyga bort mot Festival Stage för att komma nära scenen för Rush-konserten var det tysk precision, taktfasta körer i refrängerna och precis den blandning av nytt och gammalt jag hade önskat mig. Titelspåret Stalingrad från senaste plattan är en modern klassiker redan och ingen rättrogen metalhead kan väl motstå Fast As A Shark. Enda missen, och det var inte Accepts fel, var som sagt att vi fick smyga oss iväg någon kvart innan giget var slut för nu gällde det att komma lika nära stora scenen som vi hade gjort på KISS och Europe.
Betyg: ++++

Att klientelet på Rush är mer moget än på de andra headline-banden blev ganska tydligt då vi relativt enkelt kom långt fram några meter från där Geddy Lee skulle stå. Framför allt Europes spelning var smått kaotisk på grund av inspelningen de gjorde.
Jag har sett Rush tre gånger och varje gång blir man golvad av den perfektion och bländande fulländning som kännetecknar dessa sympatiska kanadensare. De gjorde det inte heller lätt för sig denna gång då man spelade en hel del lite mer okänt material. Bland annat bjöd man på ett koppel låtar från senaste skivan Clockwork Angels och till sin hjälp på scenen hade man då en åtta personers stråksektion. När man sedan släppte loss fullständigt i de instrumentala YYZ och 2112 var det verkligen som en demonstration till övriga musiker som uppträtt under dessa tre dagar att åka hem och öva. Helt galet och sanslöst underhållande. Bandets humor är också vida känd, vilket visade sig i de olika små filmer som spelades upp innan, under och efter konserten. Dekoren var fascinerande med fungerande popcornmaskiner och roterande dubbla trumset. Neil Peart har alltid varit min favorit bland skinnpiskare och inget ändrade på den uppfattningen en kväll som denna.
Det som gör att betyget ändå inte blir fullt är den alltför uppskruvade basen som slog igenom alldeles för mycket. Ser man till bandets prestation är det förstås full pott.
Betyg: ++++½

Det kändes som att Paradise Lost, och i viss mån Avantasia, blev inbjudna med armbågen då skulle gå på efter headlinande Rush. Avantasia fick i alla fall den stora Rock Stage medan Paradise Lost skuffades undan till Sweden Stage som ligger betydligt mer avsides och utan all den kringbelysning och kommers som finns på centrala området. Nu är ju dessa deppiga britter kanske skapta för att spela i sådana förhållanden, men jag tyckte mig ändå märka en viss irritation över situationen från Chris Holmes när han pratade mellan låtarna. Hur som helst, det här var ännu ett band jag sett fram mot mycket och de levererade de också. Gotisk tyngd kryddad med snygga melodier och ett svårmod som korsbefruktades med svart ironi och humor i Holmes olika kommentarer. Att kunna mixa ihop så svarta undergångsbetraktelser med gnistrande ackordsslingor är svårbemästrat men Paradise Lost är genrens obestridliga mästare. Att de manglade iväg min personliga favorit Forever Failure från mästerliga Draconian Times liksom nyare material som Solitary One från senaste given Tragic Idol visar bredden hos ett band som inom en snäv genre lyckats ta ut svängarna utan att tappa fokus.
Betyg: ++++

Ja, då var tre suveräna dagar över och det är bara att ladda om för tre nya på Bråvalla Festival om ett par veckor. Inte klagar jag över någon festivaldöd.

Sweden Rock Festival fredag

Vi hade tänkt se Treat som spelade vid tolv, men vi ändrade oss och infann oss istället lagom till Asias konsert tre timmar senare. Sällan har jag blivit så positivt överraskad. Asia står ju för en oerhört polerad och strömlinjeformad AOR med klistriga refränger och de kan ofta kännas lite väl tama. Nu vet jag inte om det var den härliga kombinationen av skön värme, kall öl, relaxande i gräset och hyfsat snäll musik men alla vi fem i sällskapet var närmast euforiska efteråt. Minsann kom de igång lite på slutet också, Carl Palmer gick bananas i Time And Again  - det var nästan så Neil Peart fick sig en match - och avslutande Heat Of The Moment är helt enkelt skitbra. Så är det.
Betyg: ++++

Tyska metalamazonen Doro Pesch står för klassisk refrängstark Heavy Metal och stod för en stabil och gemytlig konsert. Måhända var det också på grund av att hon fick uppträda på Festival Stage som humöret var på topp, men hon är väl aldrig på dåligt humör när hon uppträder så vitt jag vet. Musiken är inte märkvärdig men den fungerar bra. Dio-hyllningen Hero berör och klassiska låtar som I Rule The Ruins, All We Are och Für Immer är magnifika. Balladen Dancing With An Angel är en personlig favorit, men hon kanske skulle skippat covern på Judas Priests Breaking The Law.

Summa summarum en stabil konsert som gav vad man förväntade sig.
Betyg: +++

Nu var det dags för festivalens första krock. Brittiska legendarerna UFO och svenska nykomlingarna Amaranthe spelade samtidigt. Då jag sett UFO ganska nyligen och Amaranthe bara som förband följde jag med övriga till den lilla 4Sound Stage för att se de sistnämnda. Sällan har jag ångrat mig så mycket, för det här var hela helgens absoluta bottennapp.

Jag är kluven till Amaranthe som fenomen. Jag har svårt för Elize Ryds egoposerande och den schlagermetalvarning som kännetecknar Amaranthes musik. Inte desto mindre kan jag uppskatta bandet på platta, då de klistriga refrängerna är inbjudande och produktionen perfekt. Live är det en helt annan upplevelse., särskilt när allt blir så fel som denna dag. Förutom att man var försenad, vilket i festivalsammanhang är närmast en dödssynd, så strulade man med ljudet och stämde om sina gitarrer flera gånger. Mellansnacket var rent pinsamt och orutinen var påtaglig. Ett band som ändå har varit med så länge måste göra bättre än så här. Det är ju ingen skoldans man ska uppträda på utan Sweden Rock Festival och då måste man leverera.
Vi lämnade platsen mycket besvikna och helt överens om hur uselt det faktiskt var. På väg genom området stannade vi till för att se sista två låtarna på UFO och herregud vilken klasskillnad.
Betyg: -

Medan vi åt så avnjöt vi schweiziska växtförädlarna Krokus som med sin AC/DC-rock var mycket bättre än jag trodde. Jag lyssnade mycket på dem under åttiotalet och några plattor är riktigt vassa, men jag har tappat dem sedan många år. Nu är de återförenade med sin klassiska sättning och det svängde rejält. Marc Storace är närmast en klon av Bon Scott och riffen skulle lika gärna kunnat snidas av Malcolm Young själv. När de gamla örhängena som Tokyo Nights och Winning Man halades fram ur rockärmen var lyckan gjord. En av festivalens positiva överraskningar.
Betyg: +++

Innan huvudakten Europe var det så dags för brittiska Saxon. Det blir inte mer klassisk NWOBHM än så här. Tillsammans med Iron Maiden och Judas Priest har man hållit fanan - i detta fall Union Jack -högt, men stackars Saxon har med åren hamnat rejält i bakvattnet från sina gelikar när det gäller framgång. Lite orättvist tycker jag, för man har många kvaliteter och många klassiska låtar. Biff Byford har både hårfästet och stämbanden väl konserverade och jag som anglofil älskar den torra brittiska humorn i mellansnacket. Man lät publiken välja låtar och stämningen var allmänt gemytlig mitt i all tung metal. Ett extra plus är också att Saxon hela tiden släppt nya plattor som håller hög kvalitet, till skillnad från många jämnåriga kollegor, och det gör också att de klassiska låtarna som Princess Of The Night och 747 inte behöver dra allt lass själva.
Betyg: +++

Så dags för Europe. Alla som tror att de fortfarande spelar pudelrock och har midjekavajer med paljetter kan glömma det, för här har en välsmord bluestung hårdrocksmaskin som levererar förtjänstfullt och imponerande. Kvällen var speciell för det var trettioårsjubileum (herregud vad åren går) och man skulle spela sin längsta konsert någonsin. Under drygt två och en halv timme skulle låtar från samtliga plattor framföras och gästartister som Scott Gorham (Thin Lizzy) och Michael Schenker (Scorpions, UFO, MSG) medverka. Som grädde på moset skulle allt förevigas för att släppas på officiell DVD/BluRay senare i år. Här gällde det alltså att stå långt fram. Vi var långt fram på KISS dagen innan, sådär tre meter från Gene Simmons, men nu lyckade vi komma ännu närmare. Sådär två meters avstånd är hyfsat nära, får man säga. Är man linslus - och vill skryta lite - så är man.
För att ta till en klyscha, så är Europe som ett fint vin som bara blir bättre med åren.

Från inledande trion låtar från senaste given Bag Of Bones fram till den givna avslutningen med Rock The Night och The Final Countdown är det en formidabel uppvisning av ett band på toppen av sin karriär. Lite udda låtar som Paradize Bay och Let The Good Times Rock livar också upp och rör om en del i den förväntade mallen. Som liten bonus lyckades sonen med sina långa armar greppa trumstocken som Ian Haugland kastade ut till publiken efter konserten. Kvällen var fulländad.
Betyg: ++++½

Dags att sno åt sig några fattiga timmars sömn innan dag tre väntade.

Sweden Rock Festival torsdag

Vi anlände till festivalområdet strax innan allt drog igång för att hinna hämta ut våra armband. Det var sjukt varmt och vi insåg snart att våra t-shirts var för varma. Några snabba inköp senare var vi ekiperade i tjusiga bandlogolinnen. Dags att gå in således.
Jag hade sett fram mot att se brittiska NWOBHM-legenderna Demon, och minsann hann vi åtminstone se sista halvan av deras set. Kanske mer roligt än fantastiskt, men visst fungerar låtar som Don't Break The Circle och The Plague alla dagar i veckan. Egentligen såg vi väl för lite för att ge ett rättvist betyg, men Dave Hills skönt raspiga röst ger alltid ett extra plus.
Betyg: ++

Dags att se dagens första egentliga akt. Sonata Arctica, våra finska bröder, har jag aldrig sett så det skulle bli spännande. Deras spelning på Festival Stage - den största på området - led tyvärr av ett halvrisigt ljud, det svajade betänkligt och sången föll bitvis bort. Bandets kvalitet och uppenbara spelglädje vägde dock upp mycket, och man har ju också en låtskatt av dignitet. Jag menar, vem kan tycka illa om Paid In Full eller Replica, egentligen.
Ingen milstolpe i rockens värld, men klart godkänt av herr Kakko med band.
Betyg: +++

Under inmundigande av medhavd matsäck och inköpt öl slog vi oss ner på gräset för att se amerikanska AOR-gänget Survivor. För mig, och många andra, är de egentligen bara kända för Rocky-låten Eye Of The Tiger så det var väl den vi väntade på, om man ska vara ärlig.
Det var bandets första besök i Sverige någonsin och det byggde förstås upp en viss nyfikenhet.
Jag kan gilla en del AOR, som Journey och Foreigner exempelvis, men det här var mer än lovligt såsigt. Ordet gubbrock fick här sitt lätt rynkiga och trivselviktiga ansikte. Det var arenarock som kanske passar i pausen på valfri basebollmatch, men tyvärr inte mer.

Förutom Burning Heart  - som också är ett soundtrack till en Rockyfilm, i detta fall den vämjeliga Rocky IV - och Eye Of The Tiger är Survivor lika utspädda som amerikansk öl. Kompetensen räddar upp betyget något.
Betyg: +

Det finns gubbar och så finns det gubbar. Status Quo är nog ungefär jämnåriga med Survivor men befinner sig inte på samma planet. Det här var sjuttonde gången jag såg dem och de öser alltid på lika mycket utan några ålderskrämpor. Man vet vad man får, och man får det man vill. Nittio minuter boogierock av bästa märke, och det är omöjligt att stå still. det rycker i benen och drar i luftgitarrarmen. Visst, har man sett dem så mycket som jag trots allt har (nej, jag vill inte glänsa, det kanske snarare är ett bevis på osund fanatism) så känner man igen mycket av setlisten. Caroline, Roll Over Lay Down, In The Army Now - check. Beginning Of The End, What Your'e Proposing, Bye Bye Johnny - check. Inte för att det gör någonting, tvärtom. Oemotståndlig musik och skön brittisk humor. Jag lämnade en Quo-konsert som vanligt mycket nöjd.
Betyg: ++++

Då min käre son gärna ville se Five Finger Death Punch var jag inte sen att hänga på. Övriga sällskapet roade sig på annat håll, för det här är inte var mans musik. Amerikansk aggressiv skatemetal med en vansinnigt intensiv trummis som lade ljudmattor av betong stod på menyn. Det började lite tveksamt, men efterhand blev det klart bättre. Man rycktes med och några låtar var riktigt vassa. Bandet har också en skön attityd och har bland annat spelat in anti-mobbingfilmer. Här bjöd man upp ett par familjer på scenen, som fick stå med flera låtar, och barnen som inte var gamla fick tveklöst ett minne för livet. Aggression och sympati i skön symbios.
Betyg: ++

När Amon Amarth, näst sist för dagen, till slut lyckats förinta allt motstånd var det dags för festivalens första huvudakt. KISS hade tagit sin gigantiska show till lilla Norje, och de brukar alltid vara sevärda. Fjärde gången för yours truly blev dock tyvärr inte den bästa. Visst, det var förstås eld, blod, pyroteknik och klassiska låtar, men man hade ett stort problem denna kväll. Jag hade läst innan att Paul Stanley hade problem med rösten och det visade sig stämma alltför väl. Han kunde i stort inte ta ton alls utan att det sprack och blev olyssningsbart. Om det var stämbandsproblem eller något annat vet jag inte, men illa lät det - mycket illa. Det var nästan smärtsamt att se Paul Stanley kämpa med rösten. Han såg uppriktigt ledsen ut, skakade på huvudet och rörde sig bara en bråkdel av hur han brukar fara runt på scenen. De kastade till och med hastigt om i låtlistan och bytte ut Stanleys Heavens On Fire mot Simmons Dr Love, allt för att spara rösten.

Tur då i alla fall att de andra tre levererade, och då framför allt Gene Simmons. I God Of Thunder tuggades det på blodkapslar och stänktes på publiken, han spottade eld och han for vajerförsedd upp i taket ovanpå den omtalade spindeln för sjunga. Hela tiden triggade han publiken och tungan var nog längre än någonsin. Man kan säga mycket om Gene Simmons - och det görs också - men en showman är han, ända från platådojorna till pudeltofsen på huvudet.
Jag tänker inte racka ner på Paul Stanleys sånginsats som så många andra gjort, det var bara tråkigt på en annars lyckad show, men visst drar det ner helhetsintrycket när den som annars sjunger bäst i bandet inte kan leverera.
Betyg: +++

Redan vid fyra på natten, eller morgonen, kom vi i säng. Dags att ladda för nästa dag.