Festivalens dikeskörning: Amaranthes katastrofspelning på fredagen. Sällan har ett band slarvat bort en möjlighet på ett så amatörmässigt vis.
Festivalens höjdare: Måste, i konkurrens med Rush, bli Europes sagolika gig som kommer på DVD/BluRay inom kort. Det känns faktiskt nästan högtidligt att få varit med på detta unika tillfälle. Än en gång, alla som fortfarande tror att Europe är ett pudelband med smörig image måste inse att vi här har ett fullödigt hårdrocksband som sopar banan med de flesta akter just nu.
Festivalens mangel: Amon Amarth och Kreator. Utan pardon tillintetgjordes allt motstånd av en ljudmatta som dödade det lilla gräs som fortfarande var vid liv. Synd bara att inget av banden var särskilt bra. Slayer, var fanns ni!?
Festivalens trivselband: Status Quo. Alltid glada, alltid extremt medryckande. Sjuttonde gången jag såg dem var lika bra som första gången. Minst.
Festivalens malplacering: Inte särskilt schysst av arrangörerna att lägga en så högklassig akt som Paradise Lost efter huvudakten Rush spelning. Start vid midnatt i dryga tio plusgrader, dessutom på Sweden Stage som saknar storbildsskärmar och vettig belysning på området runt scenen. Dessa ruggigt bra engelsmän lyckades trots det leverera, men man måste ändå fundera på hur bra det hade blivit med rätt förutsättningar.
Festivalens överraskning: Asia som jag inte hade några förväntningar på bjöd oss på en skön avslappnad spelning som passade perfekt där man satt och myste i eftermiddagssolen. Givetvis oerhört skickliga musiker, och deras snygga låtslingor satt just där, just då som en smäck.
Festivalens AC/DC: Krokus, som ibland är ena karbonpapperet av Australiens finest. Därmed inte sagt att de inte är bra, tvärtom, schweizarna bjöd på ett riktigt bra framträdande.
Festivalens mysterium: Att ljudet oftast var sämst från paradscenen Festival Stage. Märkligt att en scen som ska vara flagskeppet ställer till mest problem för ljudteknikerna.
Festivalens mat: Tusen varianter av snabbmat, allt av skiftande kvalitet. Slutomdömet är nog ändå att lägstanivån är förhållandevis hög. Vi åt på åtskilliga ställen och allt var gott och kändes, efter omständigheterna, hyfsat nyttigt.
Festivalens fråga: Att ett tyskt band som Accept skriver om slaget vid Stalingrad hade väl knappast hänt för tjugo år sedan. Dessutom hyllar låten Shadow Soldiers enligt bandet alla våra soldater som är ute i fält och slåss för demokrati och frihet. Mig veterligen har inga tyska trupper deltagit i strider sedan WW II. Svinbra låtar är det i alla fall.
Festivalens totalomdöme: Som vanligt förstklassigt arrangerat, hög trivselfaktor, trevliga människor och många bra band. Det här måste vara en av de bästa rockfestivalerna som finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar