Intressant om Journeys milstolpe

På SVT går en dokumentärserie som heter "Hitlåtens Historia", något som låter måttligt intressant för den som helst spisar tyngre material. Senaste episoden däremot var av hög dignitet, då man avhandlade amerikanska AOR-giganterna Journeys super-mega-jättehit "Don't stop believin'" från 1981.

Under det halvtimmeslånga programmet fick man alla bakgrundsfakta runt skapandet av brottarhiten, och det var synnerligen intressant att se hur Jonathan Cain visade hur låten växte fram från en slinga han tagit med sig till bandet till en färdig komposition.

Journey är ju förvisso stora även här i Europa och Sverige, men det är ingenting mot deras superstjärnestatus borta i Staterna. Annat var det starx innan de släppte plattan "Escape". De betraktades då som något av föredetttingar och allmänt ohippa. Tillskottet av just Cain, som kom från det havererade projektet The Babys (bandet huserade även en viss John Waite som bildade Bad English senare) blev en rejäl nystart för bandet och med "Escape" steg man till absoluta toppen. "Don't stop believin'" var dock inte förstavalet på singel, men som bekant är det ju inte alltid skivbolagens fingertoppskänsla pekar åt rätt håll.
Låtens genombrott gjorde lyckan för bandet, och i all hybris runt omkring försökte man sälja på alla vis. Ett av de mindre lyckade - men sett i backspegeln mer komiska - initiativen var att ge ut ett TV-spel med en story runt skarabén på omslaget till plattan.


Intressant också att se hur en ny generation tar till sig låten, bland annat genom att den varit tydligt inslag i filmer och TV-serier på senare år. Jag ser det själv hemma på mina barn som har mycket bra koll på denna milstolpe. Serien "Hitlåtens Historia" är förstås mer eller mindre intressant beroende på låt, men det här avsnittet var mäkta givande.

Den svenska hårdrockens historia

Dokumentären "Så Jävla Metal" som handlar om den svenska hårdrockens historia var alldeles oerhört underhållande. Yasin Hillborg, själv metaltrummis, har knåpat ihop filmen under fem år och lyckats intervjua lejonparten av svensk hårdrocksadel. Blandat med olika filmklipp från TV och gamla bandupptagningar blir det en agenäm historia, om än aningen spretig och snuttifierad.

Det börjar logiskt med hur allt startade med band som November, Neon Rose och Heavy Load. Sedan far det iväg mellan olika genrer och artister i en både underhållande och rörig blandning. Som sig bör med dokumentärer av detta snitt får man sig till livs många sköna anekdoter och mycket intressanta fakta. Sanslöst skoj blir det förstås när man än en gång får se Sievert Öholms rejäla moralkaka i "Svar Direkt" där en stackars oförberedd Anders Tengnér ska försvara den otäcka och farliga hårdrocken. Även ett underbart klipp från TV3 där samme Tengnér sitter med i en debatt där en skinntorr skollärarinna avkunnar att hårdrock faktiskt gör så att krukväxterna dör. Inte heller att förglömma Yngwie Malmsteen och hans bands totala röj i business class ombord på ett plan till Tokyo, förevigat för eftervärlden på ett kassettband av trummisen Anders Johansson. Sanslöst skoj, som sagt...

Mycket fakta också förstås, och intressant uppdatering om svensk hårdrock. Det verkar faktiskt vara så att Sverige är det land som genom åren fått fram absolut flest framgångsrika metalakter räknat per capita i hela världen. Där ser man, tänker man efter kan det helt klart stämma. Det finns ju hur många artister som helst från Sverige som skapat sig ett namn i världen. Akter som In Flames, Yngwie Malmsteen och Europe är ju bara några av en uppsjö.

Som sagt, dokumentären är lätt spretig, många av inslagen bär en risig VHS-patina över sig, men det är faktiskt bara charmerande. Filmen går inte in på djupet i detaljer eller gör uppföljande research om en del fenomen som skett genom åren, men den fungerar ändå bra. "Så Jävla Metal" är utan tvekan mycket sevärd och har man bara ett uns av intresse för hårdrock bör man se denna lilla kulturskatt.

Trenden håller i sig

Det har, som reultat av en vikande skivförsäljning, uppstått ett fenomen. Artister som har några år på nacken tittar bakåt i sin katalog och väljer ut sina guldkorn och storsäljare. Man paketerar om den på nytt, antingen i någon jubileumsutgåva eller flera skivor i en påkostad samlingsbox. AC/DC har gjort det, Bruce Springsteen likaså. Deep Purple är ett annat exempel och -för att lämna rocken en stund - Michael Jackson ytterligare ett.

Nu släpper KISS någon gång i år sitt kanske mest ikoniska album "Destroyer" i en deluxe-utgåva. I skrivande stund är det oklart exakt vad som ska ingå i paketet, förutom en ny mix av originalproducenten Bob Ezrin och det av skivbolaget då refuserade omslaget. Känner vi affärsmännen Gene Simmons och Paul Stanley rätt så slänger de nog med lite godis till fansen som gör det hela svårt att motstå. Någon liveupptagning på DVD eller ett antal tidigare outgivna låtar eller mixar av låtar är väl ingen högoddsare.

Mer intressant för mig är de nyutgåvor som Rush släppt. Uppdelat i tre olika boxar släpper man sina femton första plattor. Boxarna är betitlade "Sector 1-3" och införskaffar man alla så får man som resultat en snygg prydnadshistoria till lämplig plats i hemmet. Varje box innehåller dessutom ett av albumen i en 5.1-version, sammanlagt sex plattor i varje enhet således.
Ja, detta är förstås helt onödigt om man, som jag, har alla skivorna redan. Det är dock lätt att falla för frestelsen, men jag väntar nog ett tag och hoppas på något rea-fynd liknande det jag gjorde med AC/DC-boxarna jag skrev om för en tid sedan.

Man kan tycka vad man vill om sådana här tilltag. Har man inte skivorna innan är det ett perfekt tillfälle att införskaffa dem. För oss som redan lagt ut slantarna en gång, kan det handla om ett rent kuriosainköp som helt enkelt är kul. För banden är det förstås ett sätt att sälja allt en gång till. De har ju drabbats hårt av den digitala revolutionen, så förutom att turnéra mera är detta ett drag.
Givetvis har skivbolagen en stor del i detta också, det gäller att casha in så mycket som möjligt på en krympande marknad. Om de nya unga konsumenterna inte vill köpa plattor i fysisk form, så får man försöka locka de gamla som har den inbyggda vanan och intresset av att äga plattorna och inte bara streama dem.

Rätt eller fel, det är väl utvecklingen helt enkelt. Om några år finns det kanske inte skivor överhuvudtaget, vilket åtminstone jag är den förste att beklaga, men det är måhända ett oundvikligt förlopp. Det återstår att se.

Brittisk boogie med taggtråd

Gjorde en skön återupptäckt via Spotify häromdagen. 1982 släppte ett genuint denimprytt band från Liverpool sin debutplatta. Spider var som en tyngre variant på landsmännen Status Quo. Det var boogierock av det mer oborstade slaget. Om man tar Quos sjuttiotalsperiod med plattor som "Piledriver" och "Quo" som måttstock och sedan adderar lite opolerad produktion samt toppar med taggtrådsbeströdda stämband så har ni Spider. Jag föll som en fura då albumet "Rock 'N' Roll Gypsies" kom ut och införskaffade mästerverket på en lokal skivmässa kort efter.

Spider hade aldrig den långlivade kvaliteten som sina förebilder Status Quo, men tvivelsutan är just debutplattan alldeles lysande. Ett sjukt smittande gung och lika smittande melodier gjorde att jag fortfarande håller detta kortlivade band högt. De hann bara göra tre skivor innan de splittrades 1986. Jag har med åren lyssnat mindre och mindre på "Rock 'N' Roll Gypsies", inte för att den har åldrats dåligt, utan helt enkelt för att så mycket annan musik pockat på uppmärksamheten.

Jag satt och slösurfade runt på Spotify då det slog mig att Spider kanske fanns att spisa. Så var det ju som sagt, och det är alltid lika givande att få återupptäcka gamla favoriter. Härligt att ett såpass smalt band får en plats i den digitala musikvärlden.
Gillar ni Status Quo, och har missat Spider, så har ni här ett gyllene tillfälle att få ett nytt - om än gammalt - favoritband.

Fallna hjältar nu igen

Onekligen är det så att åren går och alla blir äldre. Som en logisk konsekvens av detta inträffar sjukdomar och i värsta fall bortgångar för en dessvärre växande skara av de musikaliska barrikadskämparna man hyllat genom åren. Ronnie James Dios bortgång och Tony Iommis cancer är två väl omskrivna exempel. Clarence Clemons från E Street Band gick bort i en stroke och Gary Moore dog under mer oklara omständigheter, troligen drogrelaterade.

Nu är det så dags igen. Per Odeltorp, givetvis mer känd som Stig Vig i punkreggaegänget Dag Vag somnade in i sitt hem häromdagen. Ledsamt, tycker jag, även om det nu är några år sedan jag lyssnade mer aktivt på detta sympatiska band. Annat var det förr, jag minns speciellt Folkets Park i Norrköping 25 maj 1982. Dag Vag, tillsammans med Eldkvarn och Ebba Grön, genomförde en sagolik kulturafton som i kombination med lätt rusdrycksförtäring var helt magisk. Kult var ordet.

I höstas var vi och såg Hammerfall på Lisebergshallen, och en av anledningarna till att jag ville gå var att mina gamla favoriter Riot skulle vara förband. Dessa amerikaner har jag hissat och hyllat i många år för jag tycker de förtjänar en större publik. De kom tyvärr inte hit då, för sångaren Tony Moore hade insjuknat med stämbandsproblem.

Den inställda turnén gjorde att man aldrig fick se Riot. Bandets grundare och musikaliska motor Mark Reale gick bort i veckan i Chrons sjukdom, en obotlig tarmsjukdom, 56 år gammal. Jag har ytterst svårt att se att Riot fortsätter utan sin centralfigur, och för egen del tycker jag att de gör bäst i låta bandet i dess nuvarande form vila i frid.
Extra tragiskt är det ju att Riot i höstas släppte plattan "Immortal Soul" som var en angenäm skapelse, tillika bandets bästa släpp sedan man slog till med klassikern "Thundersteel" 1988. Man hade således mycket kvar att ge.

Vad kan man lära av detta då? Jo, förutom att vi alla blir äldre och skröpligare så gäller nog devisen att det gäller att passa på när ens hjältar kommer på turné. Ingen lever för evigt - till skillnad från - dessbättre - deras musik.

Undvik helst denna bok

Håller just på att läsa de sista sidorna i den amerikanske författaren Steven Rosens bok om Black Sabbath, adekvat betitlad "Black Sabbath". Jag älskar att fördjupa mig i biografier, och då kanske framför allt sådana om rockartister. Därför blev jag oerhört besviken över denna bok som jag tycker är rakt igenom usel. Egentligen vet jag inte varför jag läser ut eländet, men jag fungerar så både när det gäller film och böcker. Har jag börjat att läsa eller titta, så måste det slutföras även om det är en Golgata-vandring. Att jag desssutom plågat mig igenom den på engelska gör det hela än värre.

Förutom att boken känns ytlig och bär ett alltför stort signum av ett fan som fått chansen att skriva en bok och därför ser sig som en stor hjälte, så finns det ett par saker som gör mig irriterad. För det första har författaren en tendens att upprpea sig. Exempelvis nämner han Bill Wards olika soloprojekt hur många gånger som helst, och det är ju helt uppenbart att det är den gamle skinnplågaren som hjälpt herr Rosen med det mesta av researchmaterialet. I början av boken skriver Rosen att han fått assistans av en medlem i bandet, men han vill inte nämna vem. Inte så svårt att räkna ut, dock.
Ett annat problem är att författaren så uppenbart hyllar Ozzy-eran, och betraktar i stort sett allt annat bandet gjort som ointressant. Det allra värsta klavertrampet är när han skapar en fejkad (!) intervju med Ronnie James Dio och skriver det han anser eller tror att denne skulle svara. Givetvis framstår herr Dio som ett riktigt praktarsel i boken, vilket inte alls stämmer med verkligheten.

Nej, vill du lära dig mer om doom-mästarna så införskaffa "Doom Let Loose" av Martin Popoff, och om du samtidigt vill bli rejält underhållen så släng med "I Am Ozzy" av och med allas vår fladdermusbitare. Undvik i alla fall det här pekoralet. Varning är härmed utfärdad.

Hårdrockens historia del fyra

Del fyra av makalöst kvalitativa dokumentärserien "Metal Evolution" gick på STV igår, och inte heller denna gång blev man besviken. Fokus detta avsnitt låg på min absoluta favoritgenre inom hårdrocken, nämligen New Wave Of British Heavy Metal, förkortat och allmänt kallat NWOBHM. Detta fenomen uppstod i slutet av sjuttiotalet, i svallvågorna från punken, och hade sin storhetstid fram till mitten av åttiotalet. Själv var jag ålders- och intressemässigt i den helt perfekta målgruppen. Det vällde fram fantastiska band från de brittiska öarna under dessa gyllene år, och man kunde i stort sett gå in till sin lokala skivbutik och helt enkelt plocka en platta bara på omslaget utan att bli besviken över musiken. Det var en härlig tid, och en stor del av min skivsamling byggdes under dessa år.

Saxon, Tygers Of Pan Tang, Def Leppard och Motörhead är bara några exempel på band sprungna ur NWOBHM. Genren växte sig så stor att flera band som varit med lite längre skärpte till sig och släppte några av sina kanske bästa alster. AC/DC drämde till med "Back In Black" och Judas Priest gick en ny vår till mötes med "British Steel" och "Screaming For Vengeance", för att nämna några.
De odiskutabla giganterna i genren är dock - förstås - Iron Maiden. Detta fenomen till band fick en stor del av rampljuset i programmet, med all rätt. Ynglingarna från norra London skapade sig tidigt ett namn med sina första plattor och många välbesökta konserter. Efter bytet av sångare från Paul Di Anno till Bruce Dickinson ökade möjligheterna till musikalisk utveckling och när "The Number Of The Beast" slog hårdrocksvärlden med lycklig häpnad nådde NWOBHM sin absoluta peak.

Efter detta började såväl glam- och trash metal från framför allt USA nästla sig in i brittiska hårdrocksdominansen, och om detta ska de två nästföljande avsnitten handla. Upplagt för fortsatt intressanta avsnitt, således. Jag längtar redan till nästa vecka.

Amerikanskt sämre än svenskt

Var nyligen och såg den amerikanska nyinspelningen av "Män Som Hatar Kvinnor" för en tid sedan. Jag gillade den svenska förlagan mycket, och fann  - som så många andra - Noomi Rapace närmast perfekt i rollen som Lisbeth Salander. Det var således spännande att se huruvida Rooney Mara skulle fixa att gestalta rollen.

Jag kan inte förstå varför jänkarna alltid envisas med att spela in sina egna versioner av filmer. Det är långt ifrån alltid det blir lyckat. Jag vet att de vill ha sina egna stjärnor, och att de av någon anledning verkar har oerhört svårt att läsa textremsor på filmduken. Nåväl, den här gången hade regissören David Fincher och filmbolaget i alla fall den goda smaken att inte flytta hela historien till något lämpligt amerikanskt samhälle utan faktiskt välja att spela in filmen i Sverige.

Resultatet blev absolut bra och sevärt, men helt klart är svenska versionen att föredra. Noomi Rapace är överlägsen Rooney Mara - som ändå inte är dålig -  i sin gestaltning, och då "The Girl With The Dragon Tattoo" inte tillför någon extra dimension till filmen eller boken förstår jag inte varför man spelade in en ny version.

Introt till filmen är dock suugestivt och stiligt. Snygg grafik ackompanjerat av en stilig version av Led Zeppelins "Immigrant Song" signerad Trent Reznor från Nine Inch Nails. Jag antar att de valt den låten mycket på grund av texten. "We come from the land of the ice and snow..."

Summa summarum, en sämre version än originalet, men absolut sevärd. Daniel Craig och Stellan Skarsgård är som vanligt kompetenta, och filmen fungerar som en hygglig thriller. Vänta dock till DVD-släppet, tycker jag.

Hårdrockens historia del tre

Ja, då var del tre av det eminenta dokumentärmonumentet "Hårdrockens Historia" ute i etern. Som sann anglofil kunde jag under programmets dryga fyrtio minuter njuta av dess fokus på brittisk metal. Då vi fortfarande är i seriens linda så var det förstås 70-talets stora elefanter som främst dissekerades. Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple - den heliga treenigheten från good old Britain.

Givetvis lyckades inte ens de ihärdiga och oerhört kompetenta programmakarna Dunn och McFadyen få till intervjuer med  någon i Led Zeppelin, de har en oerhörd integritet på alla plan. Inte heller min absoluta favorit bland strängbändare, den mytomspunne och nyskapande Ritchie Blackmore, intervjuades - och ingen är förvånad. Han är lika skicklig på gitarr som knepig i lynnet. Nu gör inte detta så mycket då övriga musiker i såväl dessa band som många andra glatt ställde upp och levererade många sköna anekdoter och intressanta fakta. Exempel på sympatiska stjärnor denna gång var David Coverdale, Rob Halford, Jon Lord och Ronnie James Dio.

 I avsnittet som avhandlade Ritchies "sidoprojekt" Rainbow var det lika värmande att se en genomtrevlig Dio som det var smärtsamt att beskåda en av droger fullständigt havererad Jimmy Bain. Mitt absolut första favoritband Sweet dök också upp som några välsminkade rock-dockor och jag kastades i minnet snabbt tillbaka till 1975 då jag inhandlade mitt första vax med bandet, "Strung Up".

Gitarristen Andy Scott hade samma frisyr nu som då, men jag har en smärre misstanke att allt hår inte är äkta nuförtiden. Jag satt förresten under pogrammet och funderade på just detta - irrelevanta, jag vet - fenomen. Rockmusiker i allmänhet och metallister i synnerhet lyckas på något vis oftast ha en imponerande hårman kvar högt upp i åren. Fascinerande, och säkert ibland med hjälp på olika sätt. En del har längden kvar, men med en betydande stripighet.
Rob Halford å sin sida har fattat läget med att bli äldre och helt sonika skippat allt behov av kammar och borstar. Rent hus.

Nu är det bara att invänta nästa avsnitt om en vecka. Den här dokumentärserien är, i alla fall för mig, vinterns höjdare när det gäller TV-produktioner. Sagolikt njutbart, helt enkelt.

Dystopiskt och ljuvligt smärtsamt

Ibland känner man ett kall att pusha för musik som förtjänar att upptäckas av ny publik eller för den delen återupptäckas av redan frälsta. Betänk dock alltid att det här är en subjektiv åsikt, och ingen allenarådande lag.

Mitt i den fasansfulla grungevågens storhetstid drämde engelska Paradise Lost till med en käftsmäll som skakade om alla deppiga koftklädda Kurt Cobain-wannabees och visade att skåpet ska stå på brittisk mark och inte i Seattle.

"Draconian Times" från 1995 är en tidlös klassiker som alla anhängare av tyngre tongångar bör uppskatta. Bandet har gjort bra plattor både före och efter,men på något vis föll alla bitar på plats just här. Plattan är på samma gång blytung och smärtsamt vacker i en ljuvlig symbios. Produktionen är krispigt klar och låtmaterialet är solitt som Fort Knox. Det kan absolut ta ett par varv innan musiken fastnar, för det är en inte helt okomplicerad samling låtar som bandet visar upp, men den som har en smula tålamod belönas rikligt. "Forever Failure" är kanske plattans höjdarspår, där ett inledande suggestivt ljudklipp med Charles Manson lägger en särskild stämning innan bandet släpper loss alla tyglar. Andra juveler är "Hallowed Land", "Enchantment" och "Once Solemn". För att nämna några. 

Om Nightwish och liknande band står för den kommersiella och insmickrande varianten av goth-metal, så visar Paradise Lost tvivelsutan upp genrens mörka och dystopiska sida. Den här plattan stryker inte någon medhårs - den utmanar och kräver. Bitterljuv och tidlös fascination.

Till avdelningen tveksamma återföreningar

På sjuttio- och åttiotalet, och för all del en bit in på nittiotalet var Van Halen ett band att räkna med. Originalsättningen med David Lee Roth på sång var en urkraft som stod emot det mesta, och jag håller deras fyra första plattor mycket högt. Eddie Van Halens nyskapande och innovativa meckande med gitarren är oantastligt och hela deras sound var fräscht och spännande.

Två egon i ett band är ett för mycket, det kan flera akter intyga. Även Van Halen drabbades av detta, och Roth fick silkessnöret 1985. De två första skivorna med ersättaren Sammy Hagar är också de av mycket hög dignitet, och de efterföljande tre hade åtminstone några schyssta spår vilket räddade upp totalbilden.

Med åren har mer och mer besynnerligheter läckt ut rörande framför allt Eddie Van Halens drogintag och diverse later. Jag har ännu inte läst Sammy Hagars bok "Red" men den lär vara mycket informativ. Man ska inte snaska i skvaller, men man har hört alltför mycket från alltför många håll för att kunna avfärda snacket som just snack.

Intresset för bandet som sådant har också svalnat med åren. När Hagar fick lämna och Gary Cherone från Extreme dök upp bakom sångmiken kändes det iskallt. Bråken fortsatte, Van Halen-grabbarna är uppenbarligen nyckfulla och tyvärr otrevliga  - förmodligen beroende på allt knaprande - och långvarige basisten och originalmedlemmen Michael Anthony har också fått lämna, för att ersättas av - trumvirvel -Eddies son Wolfgang. Man retuscherade snabbt bort Anthonys bild från alla omslag på de plattor han medverkat på. Efter alltför stort rabalder bland fans fick man backa från detta horribla beslut.

Nu har väl pengarna börjat sina kanske, för det är dags för en återförening med David Lee Roth. I mammons namn kan det väl bli en kassako, men singeln som släppts som en försmak till fullängdaren är förvånansvärt intetsägande. "Tattoo" heter eländet, och om inte resten av albumet är betydligt bättre lär sötebrödsdagarna vara fortsatt förbi. Visst, man kan veva en världsturné eller två - och det lär väl ske, antar jag - men det verkar som att låtskrivarådran är samma åder som använts för drogintag. Enligt uppgift är alla drogfria nu, så jag ska inte vältra mig i det mera, utan bara kontatera att det var så mycket bättre förr.

Det är verkligen tragiskt att konstatera, men som band är Van Halen numera allt annat än en urkraft. De har långt ifrån sjunkit ner till den bisarra nivå Metallica gjorde med "Lulu", och de har inte heller försökt modernisera sitt sound på ett ogörligt vis, det ska erkännas. De har nog helt enkelt inte den unika feelingen som låtsnickrare kvar. Med ålderns rätt kan vi nog inte heller hoppas på Davids akrobatiska hopp på en eventuell turné. Hoppas jag har fel. Hoppas resten av plattan är skitbra och att bandet röjer fullständigt live. Att hoppas och att tro är dock som bekant två skilda ting.

Bandnamnet lika med identitet

När upphör egentligen ett bands identitet, och hur hårt förknippat med medlemmarna är bandnamnet? Denna fråga har stötts och blötts tidigare, men tål ännu en granskande fundering. Om man exempelvis tar ett band som Deep Purple som bytt medlemmar vid fler tillfällen än vad som kanske är tillrådligt, ställs frågan på sin spets. Förvisso har man allt som oftast lagt till ändelsen Mk I, Mk II o.s.v. för att påvisa skiften i arbetslaget. Detta skedde dock mest på 70-talet, och är nu något man gått ifrån helt. I mina ögon är de djupvioletta synonymt förknippade med framför allt Ritchie Blackmore. Trots detta kan jag inte med bestämdhet säga att det inte är Deep Purple längre, då Tommy Bolin eller Steve Morse trakterar guran. För det första gjorde/gör man kvalitativ musik med dessa två också, vilket ju är av stor vikt förstås. Låtarna de spelar live är dessutom i stort sett desamma, och övriga medlemmar är ju fullvärdiga Purple-snubbar. När sedan, som nu är fallet, även en av de tyngre ikonerna, Jon Lord, lämnat skutan till förmån för (i och för sig) duktige Don Airey börjar det svaja lite.

Kvar nu av de ”riktiga” namnen är således trojkan Ian Paice, Ian Gillan och Roger Glover. Är det fortfarande Deep Purple? De flesta svarar säkert jakande på frågan, men om nu även exempelvis frontmannen Gillan skulle finna det för gott att lämna bandet, var står vi då? Om både sångare och (som i detta fall) en dominerande gitarrist inte är kvar, vilket band har vi kvar? Samtidigt är det ju minst sagt oschyst att racka ner på de andra bara för att de råkar spela trummor och bas. Skulle någon av dessa sluta noteras det antagligen bara marginellt. Deras värde i bandet är ju egentligen lika stort, eller?

Ett annat exempel är Judas Priest. Jag såg bandet med Tim ”Ripper” Owens på sång live i Norrköping i november 2001. En sjukt bra spelning, men var det verkligen Judas Priest? Följande sommar, 2002, såg jag Halford på Sweden Rock framföra mycket av samma material som jag bevittnat halvåret innan.  Bra, men förvisso inte Judas Priest, även om låtar och sångare gjorde att det kändes som att man bevittnade ett Priest-gig.

En sångare som Halford är så genuint förknippad med Judas Priest som en person kan bli med ett band. (Nu är ju ordningen återställd, även om återföreningsplattan blev måttligt lyckad. Det är dock en annan historia.) Det finns fler exempel på artister som är så sammansvetsade med sina konstellationer att de närmast är oskiljaktliga. Blackmore och Halford har vi redan nämnt. Freddie Mercury i underbara Queen är ett klockrent exempel. Synd att herrar May och Taylor solkat ner namnet en smula med att turnera tillsammans med Paul Rodgers.


Lemmy i Motorhead är också oumbärlig. Visst har man bytt gubbar några gånger, (när Fast Eddie Clark gick var krisen stor) men utan Lemmy inget Motorhead. Solklart.

 

Det finns exempel på band som inser sitt ”ansvar” och slutar när någon medlem faller bort. Led Zeppelin lade ner sedan John Bonham druckit några screwdrivers för mycket. Def Leppard inväntade trummisen Rick Allen när han förlorade armen. Istället för att ta in en ny batterist, vilket hade varit enklast, fick Allen chansen att lära sig spela på ett specialdesignat trumset med en arm.

AC/DC däremot valde att fortsätta när Bon Scott dog rock’n’roll-döden. Rätt eller fel? Första plattan med Brian Johnson är en av hårdrockshistoriens allra bästa mästerverk, men är det AC/DC? Nu har ju Johnson varit med betydligt längre än Scott hann, och då infinner sig en ny vinkling. Hur länge får nostalgin fortsätta? Genesis förlorade Peter Gabriel någon gång på stenåldern, men Phil Collins ansågs av många konservativa fans ändå inte som den rätta sångaren trots att han sjöng på betydligt fler plattor än Gabriel.

En annan vinkel på frågan är när det blir juridik i det hela. Status Quo tog ett gemensamt beslut att upphöra som liveband 1984. Man gjorde en avslutande ”farewell tour” i stor stil. 1985 övertalades man att öppna Live Aid med den passande ”Rockin’ all over the world”, och genast fick herrar Parfitt/Rossi mersmak och ville starta om det hela. Basisten Alan Lancaster som flyttat till Australien sedan några år var inte intresserad och ansåg att Quo borde få vila i frid. Efter en uppslitande domstolsprocess vann Rossi och Parfitt rätten till bandnamnet och drog igång igen under namnet Status Quo. Kvar stod Lancaster och dessutom var inte originaltrummisen John Coghlan med (han lämnade bandet redan 1981). Är detta Status Quo eller inte? Ja, ser man dem live, som jag gjort både innan ’84 och efter, så känns det äkta och fortfarande svinbra, men det är ju inte riktigt genuint. Dessutom tycker jag att det är tragiskt när gamla barndomshjältar måste skiljas som bittra fiender i en rättssal. Å andra sidan, hade Lancaster vunnit rätten till namnet, hade det varit mer rätt? Nu har han påtalat att hans intention var att vila namnet för gott och inte uppträda under loggan Status Quo, men vem vet? Pengar kan ju förändra mycket.

 
Där kommer vi osökt in på en viktig del i frågan. Självklart handlar det ofta om pengar när man behåller namnet. Titta på Axl Rose patetiska försök att hålla Guns ’n’ Roses vid liv. Vem med självaktning kan säga att det är det riktiga Guns som åker runt på turnéer? När ovan nämnda Halford drar betydligt mer folk solo än vad bandet Judas Priest gör utan honom, och de tillsammans fyller ännu större arenor, så är ju en återförening givetvis lukrativ. Där finner ni också orsaken till att man trycker i Ozzy medikamenter så att original-Sabbath kan återuppstå för en världsturné. För visst är det så att trots de fenomenala vokalister man haft efter fladermusätaren (Ronnie James Dio, Ian Gillan, Tony Martin), så är det Ozzy Osbourne som säljer. Jag har själv biljett, så jag lever upp till mitt resonemang.  


Sweet uppträdde på Sweden Rock häromåret, och såvitt jag vet är det bara Andy Scott kvar av originalen, så även där talar vi spekulation i snabba slantar. Att det far runt en konstellation som kallar sig Thin Lizzy är ju också tragiskt. Visserligen är Scott Gorham (och ibland John Sykes) med, men utan Philip Lynott är det näppeligen Thin Lizzy i min bok. Så det så.


KISS är inte helt oväntat värst. När det fanns stålar att tjäna, så sparkade man Singer och Kulick, väckte liv i halvdöda Criss och Frehley och håvade in storkovan på en återföreningsturné. När sedan drogerna än en gång hann ikapp Frehley smög man in turnémanagern Tommy Thayer med samma smink och låtsades som ingenting. Här gällde det att tjäna flis. Att man upptäckte bluffen kan ha berott på att Tommy är en skickligare gitarrist än en nersliten Ace…

Det här ämnet är i det närmaste outtömligt, och det har tagits upp förr i olika forum. Exemplen kan göras hur många som helst, så jag väljer att sluta här. Något entydigt svar finns inte, och ges inte nu heller, utan det här är bara en högst personlig reflektion över fenomenet bandidentitet - diskussionen i sig är oändlig. Jag vill bara avsluta med att säga att oavsett byten av bandmedlemmar kan kvaliteten och relevansen för ett band kvarstå. Se där, ännu ett bevis på en i sig omöjlig debatt... 

Del två av dokumentären

Del två av den förnämliga dokumentär-serien "Metal Evolution" gick på SVT nu i veckan. Denna gång fokuserade man på amerikansk tidig hårdrockshistoria. Jag kan direkt säga att detta avsnitt inte nådde upp till samma svindlade höjder som det första, men ribban var ju lagd på världsrekordshöjd ska man komma ihåg.

Nåväl, många förträffliga artister passerade revy, bland personliga favoriter kunde man räkna in framför allt KISS och Aerosmith, men även Alice Cooper och en snabbflukt på Van Halen. Oerhört intressant och informativt, förstås, och det är alltid lika givande att få höra bakgrundshistorierna från dem som var med. Jag kan vara upprepa mitt mantra om att inte missa denna kulturella gärning.

Jag har bestämt mig för att inte bruka svordomar i den här bloggen, men det blev tyvärr oundvikligt nu. Jag fick hem, i en gåva från min givmilda och sympatiska arbetskamrat Marie, en kopia av dokumentären "Så Jävla Metal". Den avhandlar svensk hårdrockshistoria vilket förstås också är intressant. Ännu har jag inte sett den, men för att kolla hur den är uppbyggd rent filmiskt så tjuvtittade jag några minuter på datorn efter att jag avnjutit ovan nämnda dokumentär från SVT. Om resten är lika bra som de ca tio minuter jag såg, så är det helt lysande.

Historien om när allas vår lätt halvgalna gitarrhjälte Yngwie löpte amok i förstaklass ombord på ett plan från New York till Tokyo har jag förvisso hört förut,  men nu fick man ännu mer kött på benen av framför allt trummisen Anders Johansson. Jösses, vad jag hade kunnat ge för att få vara en fluga på väggen under den flygningen. Jag återkommer med en fullödig recension om hela filmen när den avnjutits, vilket lär ske inom en inte alltför avlägsen framtid.

Keep up the fight

Alla initierade känner väl till vid det här laget vad som hänt riffens gudfader Tony Iommi. Cancern har sträckt ut sina giftiga tentakler och nått en av hårdrockens förgrundsgestalter, och det känns så trist. Nyheten var allt annat än välkommen och man kan bara hoppas att uppgifterna från Sabbath-lägret om att chanserna till ett tillfrisknande är goda.

Det är ju dessvärre ett alltför ironiskt sammanträffande att Tonys bandkollega och långtida samarbetspartner Ronnie James Dio gick samma öde till mötes för bara ett par år sedan. I dennes fall blev utfallet som bekant det slutgiltiga och värsta. Återstår bara att hålla alla tummar för att historien inte ska upprepa sig.

I maj ska ju Black Sabbath inta Stockholms Stadion och Malmös dito veckan därpå. Jag är fullt medveten om att det viktiga är att strängbändargurun blir frisk, och huruvida de kommer hit eller inte i sammanhanget är mindre viktigt. Inte desto mindre kan man förstås inte låta bli att befara och frukta att turnén blir inställd eller avkortad. På Sonisphere-festivalen 2010 skulle Heaven & Hell uppträda - Black Sabbath med Dio på sång för de som till äventyrs inte visste detta - men cancern tog Dio innan. Det vore som sagt ett otäckt parallellfall om detsamma skulle ske nu igen. För egen del har jag sett original-Sabbath live så jag klarar mig ur den aspekten, men det betyder inte att jag inte vill se dem igen.

Vi får helt enkelt vänta och hoppas, på att turnén blir av och framför allt på att Tony Iommi besegrar kräftan. Jag säger som Accept så kärnfullt uttryckt det i en låt från plattan Blood Of The Nations: "Beat The Bastards Now".

Metal Evolution - en höjdare

Sam Dunn och Scott McFadyen är sannerligen genier när det gäller rockdokumentärer. Efter att ha förstummat många rockers med fantastiska filmer om Iron Maiden (Flight 666) och Rush (Beyond The Lighted Stage) samt den monumentala "Metal - A Headbangers Journey" har duon nu tagit det hela ett steg till. Man har sjösatt ett projekt som känns oerhört intressant. "Metal Evolution" är en dokumentärserie i elva delar som dissekerar ämnet metal in i minsta detalj. Första avsnittet gick på SVT i tisdags, och jag är lyrisk.

Fyrtio minuter ren njutning bjuds man på per avsnitt. Det är ett oerhört genomarbetat och noggrant utfört arbete som gossarna gjort. Nördigt så det förslår, men vem är jag att klaga?
I första delen i serien tog man, ganska logiskt, upp hur allt började en gång i tiden. Man kan tro att Dunn och McFadyen skulle starta med Jimi Hendrix eller Led Zeppelin kanske, men icke. Istället gick man ännu längre bak i historien och såväl blues som jazz avhandlades. Übercoola blues-snubbar och gamla rock'n'roll-profiler fick komma tíll tals. Man kan förstås undra var framför allt jazz kommer in, och just den funderingen nämndes också i filmen, men när man hör Slayers oerhört kompetente batterist Dave Lombardo tillsammans med Testaments dito Paul Bostaph hylla Buddy Rich som den bäste trummisen genom tiderna förstår man en del av kopplingen.

Nåväl, enligt programmet började moderna hårdrocken med den kanske tyngsta debuten någonsin. Black Sabbaths förstlingsverk från 1970 betraktas av många som den första heavy-metalplattan, och visst kan det vara så. Bill Ward var med flitigt i detta premiäravsnitt av programserien och det var mycket matnyttigt man fick höra från den gamle nestorn. Övriga intressanta profiler som passerade var bland annat Ian Paice, Rob Halford, Yngwie Malmsteen, Lemmy Kilminster och Bruce Dickinson. För att nämna några.

Fortsätter serien i samma stil så har vi många timmars ren njutning att se fram mot under närmaste tiden. Sedan blir det garanterat ett inköp på DVD när detta fantastiska projekt väl släpps för inköp. För det här tål att ses många gånger - helt underbart.

Skön kväll framför TV:n

SVT plockade verkligen fram storsläggan igår. Två högkvalitativa musikprogram efter varandra sände man igår kväll. Först visade man Eldkvarns avslutande spelning från senaste miniturnén, på Cirkus i Stockholm. Många gästartister hade bjudits in av Plura, och när Dregen samt Maria Andersson från Sahara Hotnights fanns med bland dem fick alla rockers tvenne representanter bland alla övriga mer välkammade popartister.

Riktigt underhållande och i det stora hela en mer komplett spelning än den som Eldkvarn genomförde i Göteborg nyligen. Självfallet var det giget också mycket bra, men visst märktes det att den här kvällen i Stockholm var något extra. Bandet glödde och avslutande "3:ans Spårvagn Genom Ljuva Livet" är en ständig personlig favorit som var länge sedan jag själv fick nöjet att avnjuta. Den var inte med i setet när vi såg dem på turnén, som bekant.

Jag måste bara fundera en smula på vad det är som gör att alla gillar Håkan Hellström. Han beter sig som en infantil Duracell-kanin på uppåttjack och gårdagens framträdande var inget undantag. I nämnda spårvagns-epos tog han helt sonika över sången, och visst såg Plura en smula förvånad ut. Sedan började människan hamra vilt på percussion-setet som unge herr Modiggård hade till sitt förfogande, och hoppade runt hysteriskt som om han hade brallorna fulla med ilskna illrar. Övriga gäster hade den goda smaken att låta huvudakten agera själva i sista numret för kvällen. I det stora hela var det förstås en suverän spelning från Sveriges bästa popgäng. Det är ju inte deras fel att Hellström inte vet sin plats alla gånger.

Direkt efter Eldkvarn var det så dags för det tunga alternativet. AC/DC körde plattan i mattan i en upptagning från Buenos Aires under senaste världsturnén. En förkortad sändning på fyrtiofem minuter kanhända känns lite snuttifierat, men det är absolut bättre än inget. Med AC/DC vet man vad man får, och detta var inget undantag. En arena fylld med galna sydamerikaner och ett rutinerat band i högform gjorde att det var oerhört välspenderade minuter framför TV:n. De gamla australiensarna visade sannerligen att gammal är äldst. Jag slutar aldrig att fascineras över Angus Youngs outslitlighet, eller över hur oerhört kompetent och svintajt bandet är. Fördelen med en komprimerad programtablå var ju också att idel ädel AC/DC-adel visades. Det går ju inte att tröttna på "Whole Lotta Rosie" eller "Back In Black", det är empiriskt omöjligt.

All heder åt SVT som sopade banan med alla övriga kanaler igår. Synd för alla er som missade detta, för sådana här kvällar kommer inte alltför ofta.

En hyllning till Dio

Senaste numret av Sweden Rock Magazine innehåller en klockren kulturinsats, nämligen en väl tilltagen artikelserie om Ronnie James Dio. Inte mindre än 54 sidor av numrets totala 106 tillägnas mannen.

För egen del tycker jag att det var ett steg i rätt riktning. Sweden Rock Magazine har sedan starten varit det i särklass bästa magasinet för hårda rockare i mogen ålder. Jag har också följaktligen varit en stadig prenumerant sedan första numret - och är det fortfarande. På senare tid har man dock varit ute i tassemarkerna och skrivit om bitvis mer obskyra akter och trender, vilket väl är en naturlig utveckling, men visst är den "klassiska" hårdrocken såpass omfattande att det finns mycket kvar att avhandla. Grindcore och nu-metal kan andra tidningar gott få ta hand om. Därför kom denna omfattande artikel om Dio som en försenad julklapp.

Man inser snabbt hur ofantligt mycket högkvalitativ hårdrock som Dio var med och skapade. För mig, och många andra enligt en enkät inne i blaskan, är den heliga treenigheten Rainbow "Rising", Black Sabbath "Heaven And Hell" samt Dio "Holy Diver". Det är ju ändå bara ett axplock av hela karriären. Lika otroligt som imponerande.

Sällan har ordet gigant varit mer passande - må vara att mannen själv var ytterst kortväxt - hans gärning som låtskrivare och sångare i absolut världsklass är odiskutabla. Ronnie James Dio må vara borta, men hans arv lever i evighet.

Promenad I Spårvagnars Land

Jag var hemma i Norrköping över nyår. Ja, jag säger hemma för hur länge jag än kommer att bo i Göteborg så åker jag hem till Peking. Det vet ni som läst den här bloggen tidigare.

Nåväl, nu tänkte jag i alla fall ta chansen att se den nya bronsplattan som kommunen förärat Eldkvarn med i trottoaren utanför Café Broadway där allt började för fyrtio år sedan. Detta var dock lättare sagt än gjort. Vi var fyra personer - jag, mina barn och min far -  som irrade runt och letade febrilt utanför caféet, vi frågade ett par personer som var ute och rörde på sig på förmiddagen, men inget resultat.

Med tanke på att vi fyra har bott sammanlagt ungefär 140 år i Norrköping så var det en smula pinsamt att inte hitta objektet. Till slut slet jag fram min eminenta smartphone för att helt sonika surfa rätt på platsen via kommunens hemsida.

Det visade sig att vi helt enkelt hade gått på fel sida gatan, och plattan var till vårt försvar ganska liten - en normal gatsten i storlek. Nåväl, efter att ha tagit sedvanliga turistbilder på både bronsplattan och Café Broadway var uppdraget utfört och vi kunde återvända hem till värmen. Jag måste erkänna att det känns en smula märkligt att vara turist i den stad man bott i 43 år, jag har ju exempelvis varit och fikat på Broadway hur många gånger som helst, men så är livet just nu.

Det är alltid härligt att komma hem till Norrköping, men minnena blir ibland övermäktiga och sinnet tyngs. En bitterljuv upplevelse varje gång. Jag längtar redan tillbaka, men till dess får jag mildra abstinensen i sällskap av Kungarna Från Broadway.