En film att rekommendera

Njöt av en riktig höjdarfilm ikväll, nämligen "Zombieland". Denna kombinerade skräckkomedi/roadmovie har all potential att bli en riktig kultrulle. Woody Harrelson och Jesse Eisenberg har huvudrollerna i filmen som handlar om hur man bäst ska överleva i en värld som domineras totalt av levande döda.

Den genuint töntige Columbus, spelad av Eisenberg, har en uppsättning pedagogiskt uppställda punkter i ämnet, och när han på sin färd genom landet förenas med tuffingen Tallahassee (Harrelson i sitt esse) och två unga damer, Wichita och Little Rock - spelade av Emma Stone och Abigail Breslin -  blir det riktigt underhållande. En viss Bill Murray är med en stund och förgyller givetvis det hela med sin skönt släpiga komik.

Om man är hemmastadd i genren och förmår att upskatta dess struktur så är "Zombieland" en riktig godbit. Den är i samma dimension som en annan underbar zombieskräckkomedi (finns det ordet egentligen??), nämligen brittiska "Shaun Of The Dead" som kom för några år sedan. Många har svårt för filmer där slemmiga zombier springer runt - för de är snabba nuförtiden också -  och sliter armarna av folk innan de kalasar på deras inälvor. Rhett Reese och Paul Wernick har insikt om detta och deras manus både hyllar genren och gör en pastisch av densamma.

Mycket underhållande, i alla fall för oss halvskumma figurer som finner njutning i dylik filmkonst. Enda skönhetsfläcken är att "Zombieland" klockar in på knappa 90 minuter. För min del hade någon halvtimme till varit helt på sin plats.

Blood Of The Nations

Ännu ett skivtips, som förvisso har något år på nacken, men inte desto mindre känns angeläget. Gamla krautrockarna Accept släpper i karriärens elfte timme ett mycket starkt album, Blood Of The Nations. Avsaknaden av den lille ilskne Udo Dirkschneider är faktiskt inte särskilt stor, då nye sångaren Mark Tornillo är som klippt och skuren till bandets klassiska Heavy Metal.

Jag är en stor anhängare av Udo, men Accept har ju även tidigare släppt bra album utan honom, Eat The Heat från 1989 med amerikanske David Reece är en angenäm bekantskap. Femtonde given med detta genuint klassiska band är både en tidsresa tillbaka till 80-talet och en ljud- och produktionsmässig uppfräschning av samma era.

Roligt att såpass många gamla hederliga metalkonstellationer fortfarande har förmågan att skriva nytt relevant material. Än så länge är det mycket krut kvar i gubbarna. Bara att hoppas att så många som möjligt tar chansen att stödja dessa kulturbärare medan tid finnes.

Suverän Queen-dokumentär från BBC

En två timmars lång njutning. Så kan man sammanfatta den högkvalitativa BBC-dokumentären "The Days Of Our Lives" om Queen som gick på SVT häromdagen. Det brittiska public service-bolaget har en enormt hög nivå på nästan alla sina produktioner och det här var sannerligen inget undantag. Intervjuer med samtliga medlemmar och många nyckelpersoner runt bandet varvat med otaliga liveklipp och berättelser om denna fenomenala kvartetts historia. Mest var det Brian May och Roger Taylor som intervjuades, av naturliga skäl, men många gamla guldkorn med John Deacon och inte minst Freddie Mercury passerade revy.

Queen är ett band jag håller oerhört högt. Förutom några år i början på åttiotalet då de gick vilse i någon gay-discokultur, bland annat med det hemska albumet Hot Space, höll de en anmärkningsvärt hög nivå. Plattorna från sjuttiotalet är oklanderliga, och även på slutet av karriären fick bandet en ny skjuts med ett par starka alster. Live var de sagolika och Freedie Mercurys kvalietet som frontman är odiskutabel. Övriga medlemmars insatser är också utan skavanker och för egen del är jag en riktig sucker för Brian Mays gudomliga gitarrspel. Att de dessutom är ödmjuka och framstår som genuint trevliga höjer förstås betyget.

Dokumentären lyckades att inte bli alltför sentimental när Freddies död avhandlades. Återigen ett bevis på BBC:s storhet, ett amerikanskt bolag hade nog dränkt allt i tårar och stråkmusik. Med detta sagt så var det förstås ändå starka och gripande scener som visades rörande Mercurys sista år. Styrkan hos honom i slutet, när sista plattorna Innuendo och Made In Heaven slutfördes, gav ett outplånligt minne. Det var svårt att sitta helt oberörd, särskilt när man fick se hur enormt utmärglad och trött han var i studion på slutet strax innan hans död - mycket starka scener.

Jag älskar musikdokumentärer, faktiskt att jag tycker bättre om att se på sådana än rena konsert-DVD. Historierna runtomkring och olika faktauppgifter tilltalar en äkta nörd som mig själv, antar jag.
Hela dokumentären finns just nu på SVT Play, och alla med musikintresse i allmänhet och Queen-fäbless i synnerhet bör se denna. Själv ska jag införskaffa den på DVD snarast, och återigen njuta av historien om ett av de allra bästa rockbanden i modern tid.

Big Four nu igen

Jag kan inte helt släppa fenomenet Big Four riktigt ännu. Satt igår framför datorn och kollade in sändningen på SVT Play, vilket var oerhört underhållande. Nu fick man ju se allt bakom kulisserna och alla intervjuer som av naturliga skäl missades av oss på plats inne på arenan.

Jag älskar att se allt som händer runt omkring sådana här evenemang, precis som jag alltid följer försnacket till fotbollsmatcher. Som grädde på moset fick man dessutom se konserterna i hög upplösning och med snygga kameravinklar från nära håll.

Självfallet var det allra bästa att sitta på läktaren och uppleva allt på plats, men att kunna täcka upp det vi missade via SVT Play var kronan på verket. Jag håller med Slayers Tom Araya som i en intervju nere i katakomberna tyckte att det här ju var bra kvalitet för skatebetalarnas pengar. Jag är ganska säker på att man i framtiden kommer att  prata om den här helgen som något alldeles speciellt, och det var mäktigt att få vara på plats bägge dagarna.

Klippen ligger uppe för alla att se fram till i början på augusti, så missa inte!!

Högklassig AOR i gröngräset

Efter att gladeligen fullkomligt körts över av Iron Maiden och Big Four på Ullevi kändes det som en välkommen och behaglig kontrast att bege sig till Trädgårdsföreningen för att bevittna amerikanska AOR-giganterna Toto.

Detta av kritiker och kulturlallare allmänt bespottade band anser jag vara ohemult underskattade. Flertalet av deras många plattor finns i samlingen och pryder sin plats bredvid taggtrådsgäng som Slayer och riffantomer som AC/DC. Det ena utesluter inte det andra på något vis.

Nåväl, dette min tredje konsert med Toto var tvivelsutan riktigt sevärd. Bandet var på strålande humör och bjöd på många muntra miner. De lyckade undvika att snöa in på alltför långa soloutflykter, och när vädret dessutom höll sig på ett närmast perfekt konsertklimat fanns inte mycket att klaga på. Jag läste i en recension i GP att de klagade på den nye sångaren Joseph Williams. Vaddå ny, han var ju med tidigare i Toto. Inte minst sjöng han ju som bekant på en av bandets bästa givar "The Seventh One". Ta reda på fakta först, tack.

En hel del skönt jam, klanderfria insatser av musikerna och en avslutning med monumentala "Home Of The Brave" och givna "Hold The Line" gjorde att Toto genomförde kvällens gig med all heder i behåll. Synd bara att man inte kunde komma in på Trägårn för lite inköp av riktig öl, utan man fick hålla tillgodo med 3.5-biran på uteserveringen. Nåväl, man kan inte få allt...

Public Service Rules OK

All cred till Sveriges Television som sände Big Four från Ullevi i söndags. Denna eminenta lilla tilldragelse som jag, och dryga 50 000 till, hade äran att få bevista var helt klart värd att ses av hela svenska folket.

Det känns som att SVT i nuläget är det enda TV-bolaget med såväl intresse som kapacitet att genomföra en sändning av den här kalibern. Bara tanken på en adrenalinstinn Peter Jihde med halva körslaget som side-kick på fyran eller en av reklam fullständigt sönderklippt sändning på någon annan reklamkanal framkallar rysningar. Per Sinding-Larsson är en nestor i dessa sammanhang, och det gläder varje metalhead att SVT gjorde detta.

2005 var jag på plats på Ullevi för att se Iron Maiden, och även då utförde SVT en kulturgärning som sände den konserten. Jag har alltid varit präktig och gladeligen betalat min TV-licens, inte minst av ideologiska skäl, och om  det innebär möjligheten till sändningar av hårdrockskonserter så ser jag ingen anledning till att sluta med det.

Enda tråkiga är ju att man inte sett sändningarna direkt, men eftersom det beror på att man satt på plats inne på själva arenan får det självfallet betraktas som en smärre fadäs.

Big Four På Ullevi

Efter en dags vila sedan Iron Maidens superspelning var det dags för mig och sonen att bege sig till Nya Ullevi igen. Big Four skulle mangla omgivningen och vi var på plats lagom till första esset i kortleken spelades ut. Anthrax, som väl är det minst stora av de stora, så att säga, är ett gemytligt band som har glimten i ögat. Lite småkasst ljud kunde inte helt förstöra en solid spelning och exempelvis "Indians" är ju en helt suverän låt som alltid går hem. En trea i betyg till charmknuttarna från The Big Apple.

Förutom Metallica var det nästa ess i leken som vi såg fram mot mest. Megadeth är ett band vi båda håller mycket högt, men man vet ju aldrig hur de ska leverera live. Den egensinnige Dave Mustaine har ju sina nycker och kan vara rejält trulig. Vi blev mycket nöjda med giget som tveklöst var kvällens höjdare tillsammans med huvudakten. Visst, det var ju inte direkt några jenka-hopp och storflabb på scenen, utan Mustaine morrade lite otydligt mellan låtarna och leverereade utan krusiduller. Mycket bra, Megadeth är ett av mina favoritband i den här genren, tveklöst. Betyget blir lätt en solid fyra.

När spader ess i leken, Slayer, började krossa allt motstånd från scenen befann vi oss i katakomberna för att äta lite. Ett medvetet val då just dessa manglare i vårt tycke är mest ointressant. Vi återvände för att se halva deras gig, och efteråt känns det som att man blivit överkörd av en Monstertruck. Vad man är tycker om Slayer så imponerar de verkligen med sin konsekvens och förmåga att varje gång dräpa sin publik med ett sanslöst röj. Med tanke på att de nu är mellan 50 och 60 år och fabulösa given Reign In Blood har åtskilliga år på nacken så är det mycket imponerande att Slayer fortfarande lätt räknas in bland de absolut brutalaste gängen inom metal, både på platta och live. Bara att se trummisen piska skinn med armar och ben i detta furiösa tempo är makalöst fascinerande. Betyg tre, till stor del för deras dedikation till extrem metal.

Så, dags för det sista esset - giganterna från Kalifornien, Metallica. Direkt visade de att det här skulle bli en ovanligt "trashig" afton. Med tyngdpunkten på den inledande trion plattor så var det plattan i mattan hela aftonen. När även eviga örhänget "Nothing Else Matters" var bortlyft ur repertoaren så visade Metallica var deras ursprung är.
Exranumren, med framför allt The Big Jam i Diamond Head-covern "Am I Evil" var hänförande och totalt medryckande. Bandet hade kul, det märktes, och betyget blir - precis som för Iron Maiden två dagar tidigare - full pott.

Iron Maiden på Ullevi

Ja, vad säger man? Iron Maiden och Ullevi är en oslagbar kombination. Jag har varit på plats alla tre gånger de lirat där och varje gång är det helt magiskt. Till och med när de gör det lite svårt för sig och kryddar spellistan med hela fem låtar från nya plattan Final Frontier blir det helt rätt.

Kvällen inleddes med att vi skippade Graveyard och gick in på Ullevi lagom till Sabaton. De är ju lite småcharmiga och var helt klart överväldigade över att få vara förband till sina idoler. Dock tycker jag att de blir en smula ensidiga och likformiga. De berör inte mig i alla fall. Till skillnad då från Iron Maiden, som berör desto mer.

Efter det lätt psykedeliska introt till titelspåret, så var det hela igång med full kraft och bandet var i god form. Av de nya låtarna fungerade i mitt tycke den förmodat blivande klassikern "The Talisman" samt 11-minuterseposet "When The Wild Wind Blows" bäst. Jag ska inte skriva en fullödig recension, för det finns det redan så många andra som gjort i otaliga forum och mediaformat. Jag konstaterar i alla fall att Iron Maiden har mycket kvar att ge och de besitter fortfarande förmågan att skapa ny relevant musik. Kombinerat med en låtskatt som andra band skulle döda för har järnjungfrun alla ess på hand. Dickinsons fenomenala röst är intakt och vitaliteten är fortsatt stark.

Det här var sjätte gången jag såg Iron Maiden, och de är alltid svinbra på scen. Här är ett band som bryr sig om fansen och inte bara cashar in enkla stålar. När Bruce från scenen i fredags utlovade fler turnéer så känner man sig sig trygg i förvissningen att det kommer att bli bra även då. Betyg på detta gig blir full pott - utan tvekan.

Lovar gott, mycket gott

I skrivande stund är det bara några timmar kvar innan det är dags att bege sig till Ullevi för att än en gång uppleva magin med en Iron Maiden-konsert. Av recensionerna att döma från turnén så här långt levererar järnjungfrun mad ackuratess. Än så länge har jag aldrig blivit besviken på ett Maiden-gig, och förhoppningarna är högt uppskruvade även denna gång.

Även förbanden känns intressanta. Sabaton och Gravyard ska bli kul att se båda två, även om de förstås bara är små aptitretare inför de brittiska giganterna.

Och som om det inte vore nog med detta, så väntar Big Four på samma arena på söndag. Anthrax, Slayer, Megadeth och Metallica ska mangla stenkrossarriff över Ullevi under sex timmar - och jag ser fram mot det med spänd förväntan.  Frågan är om man någonsin får uppleva en sådan här totalhelg i Göteborg igen.

Extra roligt är det att man kan bevista hela härligheten tillsammans med sin son, det kan man kalla kvalitetstid med barnen...

Förvänta er recensioner av bägge evenemang framöver!!

Anvil-dokumentären än en gång

Jag och Mathias såg den fantastiska filmen om Anvil för andra gången på SVT igår kväll.  Det måste utan tvekan vara en av de allra bästa musikdokumentärerna som någonsin gjorts.

Man behöver inte ens vara metalhead - som jag  - för att gripas av dessa åldrade herrar som så genuint brinner för vad de tror på, trots alla motgångar. Sagolik dokumentär som inte får missas. Att se Lips och Robb blottlägga sig så totalt inför kamerorna är starkt, och slutet gör den hårdaste rockern alldeles gråtmild. Finns fortfarande på SVT Play om ni mot förmodan lyckats missa den.

Alternativt kan ni göra som jag gjort, införskaffa ett eget exemplar på DVD. Det är en kulturgärning om något, och ger hugade tittare chansen att återupptäcka detta mästerverk närhelst man så önskar.