Recension från Bråvalla Festival

Efter att förra året varit på Bråvalla Festival alla tre dagar var det i år bara en dag som var av intresse. Torsdagen innehöll mest hårdrock, precis som förra året, med kronjuvelen Iron Maiden som blytung headliner. Vi infann oss på festivalområdet vid lunch för att hinna in till Triviums gig. Givetvis var det kaos i kön så vi lyckades missa amerikanarnas entré men kom in i tid för att lejonparten av deras spelning. Tur var det för jänkarna levde upp till förväntningarna som deras plattor genererat. Trots den tidiga timmen lyckas man frammana såväl entusiasm som en schysst circle pit vilket är avundsvärt. Givande mellansnack och givtevis föredömlig musik renderar ett högt betyg.
Betyg: ++++

Efter lite paus och samkväm var det dags att undersöka om engelska Bring Me The Horizon var vår kopp brittiskt te. De är stora bland kidsen och jag är ofta en snabb tillskyndare av även ny hårdrock varför intresset var stort. Dessvärre fann jag bandets musik lite märkligt strukturerad och svår att få grepp om. Kan förstås handla om dålig förhandsresearch men jag har trots allt sett andra jämförbara akter under liknande förhållanden och blivit positivt överraskad. Exempelvis Parkway Drive och Stone Sour upptäckte jag under angenäma former på Bråvalla i fjol. Jag fann Bring Me The Horizon bitvis intressanta men ända fram räckte de inte. Synd, kanske nästa gång. Betyg: ++

Trash-veteranerna Anthrax var nästa givna band att bese och för yours truly var det tredje gången jag såg detta Big Four-gäng. Jämfört med de tre övriga, Metallica, Megadeth och Slayer, väger Anthrax lätt tycker jag men med skön entusiasm och självdistans når man långt ändå. En del gott material finns också i back-katalogen. Among the Living, Indians, I Am The Law och Fight 'Em 'Til You Can't är en fyrklöver idel ädel trash-adel. Joey Belladonnas sång håller måttet, Frank Bello är en habil basist, Scott Ian är...Scott Ian och det dubbeltramp Charlie Benante smattrar fram får valfri k-pist att framstå som en gammal musköt laddad med blött krut. Betyg: +++ ½

Vi hade bra platser nära scenen och valde därför påpassligt att stå kvar inför dagens egentliga anledning till ett besök på Bråvalla. Iron Maiden behöver förstås ingen närmare presentation och själv var jag på plats för att se dem för åttonde gången. De har aldrig gjort mig besviken så förväntningarna var högt ställda med rätta. Konserten på Friends Arena förra sommaren hade uselt ljud men bandet gjorde som vanligt en bra insats. Det var däremot befriande att äntligen få se en konsert på Maiden England-turnén med bra ljud och dessutom på ett avstånd nära scenen.

Redan från inledande Moonchild är det plattan i mattan och vad Bruce Dickinson går på är en fråga för vetenskapen. Han är precis överallt på scenen och oerhört aktiv i sin publikkontakt. Steve Harris verkar inte ha åldrats en dag sedan debutplattan släpptes anno dazumal. De tre gitarristerna Dave Murray, Adrian Smith och Janick Gers är förvisso olika i sin framtoning men genuint solida alla tre. Nicko McBrain är en skön blandning av brittisk clown och makalös trummis.

Man har gjort ett par smärre förändringar sedan förra sommaren och Revelations är ett välkommet nytt inslag. En bortglömd juvel som förtjänar uppmärksamhet. I övrigt är det förstås ett pärlband av tidiga storverk från bandets åttiotal som levereras klanderfritt och engagerat. Fear Of The Dark sticker förstås ut som en representant för nittiotalet men vem är jag att klaga. Seventh Son Of A Seventh Son är annars en av konsertens höjdare och när Sanctuary en smula opassande avslutar konserten kan Iron Maiden återigen inkassera ett högt betyg. Inte topp, därtill fattas ett par låtar, men bra nära.
Betyg: ++++ ½

Summa summarum en lyckad dag på Bråvalla Festival. Tur med vädret också, till skillnad från de två andra dagarna. Egentligen helt ofattbart att se giganter som Iron Maiden i sin hemstad Norrköping, men givetvis alldeles alldeles underbart.

Bullet For My Valentine

Har snöat in en del på walesiska Bullet For My Valentine. Detta metalcore-gäng har spottat ur sig högoktanig musik sedan debuten The Poison kom 2005 och jag har fallit för dessa britter. Med en skön blandning av aggrometal och sköna melodier skapar bandet om inte storverk så i alla fall mycket tilltalande musik.
När jag växte upp, och för all del innan dess, var de brittiska öarna en outsinlig källa med nyskapande musik. Britterna spelade i elitserien när det gällde att få fram nya band och artister. Inte minst gällde det den tyngre och hårdare delen av musikpaletten. Från Deep Purple och Led Zeppelin via Judas Priest och Motörhead fram till Iron Maiden och Paradise Lost vällde det fram högkvalitativ hårdrock från öriket i norra Europa.
Under nittiotalet hände något och andra länder tog över, åtminstone som jag uppfattade det.

Hårdrockens antites grungen kom ju från USA medan powermetal i huvudsak skapades i Tyskland. Länder som Sverige och Finland bröt ny mark. Nu har det emellertid hänt något igen. Mängder av intressanta band kommer återigen från det gamla landet och Bullet For My Valentine är bara ett exempel bland många. Ta det som ett tips från coachen.

Sweden Rocks egen whisky

Fick en flaska av Sweden Rocks egen whisky av goda vänner som var hembjudna till mig och min flickvän för en tid sedan. Då flaskan ännu är oöppnad kan jag inte uttala mig om smaken som sådan, men det är onekligen ett roligt tillskott i samlingen.

Jag tillhör de som egentligen ställer sig tveksamma till dylik marknadsföring. Det är ofta ett billigt knep för att casha in. Praktexempel på det är ju KISS eget öl som är synnerligen smaklöst eller Motörheads rosévin som är allt annat än metal. Iron Maidens egen ale The Trooper däremot är, som allt bandet står för, hög kvalitet med integritet. Graveyards egen öl är också av god prestanda så visst finns det undantag.

Generellt är det dock tyvärr mer snabba pengar än seriöst hantverk bakom den här nya trenden. Inte desto mindre tycker jag, oerhört motstridigt, att whiskyn pryder sin plats i hyllan och det kanske säger en del om att det inte finns rätt eller fel i detta. Det är väl bara så att den gamla klyschan om hur allt går att sälja med mördande reklam alltjämt är högaktuell.

Dexter en suverän serie

Har äntligen kommit till skott och börjat se på TV-serien Dexter. En på många vis omtalad och med rätta hyllad serie om Morgan Dexter, en kriminolog inriktad på blodanalyser. Parallellt med sitt något obskyra arbete agerar han seriemördare på nätterna. Dexter har dock sitt eget hederskodex och mördar enbart personer som på något vis gjort sig förtjänta av det, exempelvis knarklangare och hustrumisshandlare. Det kallas för "Harrys kodex" och är en, dubbeltydigt nog, moralisk kod utarbetad av Dexters styvfar, polismannen Harry. Denne adopterade Dexter som liten efter en traumatisk händelse och såg snabbt den störde ynglingens potentiella öde. Därför styrde han Dexter till att enbart agera efter denna kod. Två anledningar finns till detta bisarra arrangemang. Att inte åka fast men ändå få leva ut det tvång som Dexter kämpar med.

Det låter en smula surrealistiskt förstås, men serien fungerar utmärkt och första säsongen tog enbart ett par kvällar att avverka. TV-serier gör sig bäst när man kan sluka avsnitt efter avsnitt hämningslöst tycker jag.

Med fasa minns man sin barndom när man fick vänta en vecka mellan varje avsnitt. I-landsproblem, javisst, men ändå. Nåväl, vill man se en välgjord TV-produktion med habila skådespelarinsatser och inte ryggar för realism så är Dexter något jag varmt rekommenderar.

Snart dags för Bråvalla

Det märks här i Norrköping att Bråvalla står för dörren. Var ute och skulle göra lite sedvanliga inköp i den lokala matbutiken och befann mig helt plötsligt bland människor i alla åldrar bärandes på tält, ryggsäckar, liggunderlag och flaskor med oklart innehåll. Under glada tillrop inhandlades diverse skräpmat och snacks samt annat uppbyggligt livsmedel. Även på den efterföljande promenaden hem ackompanjerades mina steg av horder med blivande festivalbesökare. T-shirts med företrädelsevis Iron Maiden var plagget för dagen.

Jag vill betona att jag inte är någon negativ belackare av detta, tvärtom. Det är kul med fart i stan, jag ska ju dessutom själv till festivalen, och man inser värdet för Norrköping av att ha Sveriges största festival på Bråvalla.

Lite drygt 52 000 personer kommer att besöka festivalen och det genererar förstås stora inkomster för kommunen, pengar som man hoppas kan förvaltas på bra sätt till oss stadigvarande invånare som är kvar här när festen är slut och tälten står som monument över en svunnen helg. Välkomna alla glada festivalbesökare, säger jag. Vi ses i morgon.

Inte metal men ändå

Köpte i dagarna biljetter för mig och min flickvän till en konsert med gitarrfantomen Janne Schaffer på Husby Säteri i Söderköping i slutet av juli. Inte hårdrock på något vis, men en artist och virtuos som är värd all respekt och jag ser verkligen fram mot en givande och trivsam kväll.

Upplägget kallas Music Story och ska innehålla material från Schaffers hela karriär. Såväl sologivar som nedslag hos ABBA och Ted Gärdestad är utlovat bland annat, dessutom lär det bli en hyllning till gamle parhästen Björn J:son Lindh.

Som sagt, det är långt från de konserter jag vanligen bevistar men tvivelsutan kan det bli en kväll att minnas. Ibland behöver öronen lite sammet för att kunna ta till sig taggtråd dagen därpå.

Bättre sent än aldrig

Har i elfte timmen upptäckt amerikanska Avenged Sevenfold. Ett något meckigt och tillkrånglat namn på ett band kan tyckas, men deras musik är mer direkt. En doft av Metallica kryddat med lite klassisk hårdrock i rakt nedstigande led från giganter som Iron Maiden med en modern touch och smittande refränger skapar en trivsam kompott som ropar på uppmärksamhet.

Jag hittade ganska snabbt de två senaste givarna Nightmare och Hail To The King men har egentligen inte lyssnat in mig på allvar förrän på senare tid.

Nu har dessutom den självbetitlade föregångaren snurrat mycket i spellistorna och denna treklöver av skivor har under våren blivit lite av personliga favoriter. Alltid kul när man upptäcker nya förmågor, det här är ett band jag gärna sett på exempelvis Bråvalla om några dagar.

Det blev Bråvalla ändå

Att jobba oregelbundna tider är något jag gjort hela min yrkeskarriär så jag är van. Det finns stora fördelar liksom nackdelar. Det senare blev jag påmind om när jag vid en koll på schemat insåg att Iron Maidens besök i hemstaden krockade med ett nattskift. Måttligt roligt förstås, men desto större blev glädjen när det faktiskt gick att få ledigt ändå.

Efter ca 0,5 sekunders fundering blev det ett inköp av biljett till torsdagen. Precis som förra året ligger de flesta hårdrocksband denna dag och i år blir det bara ett endagsbesök.

Förutom järnjungfrun från London så är fokus på hårdmanglande Trivium, aggresivriffande Bring Me The Horizon och trashtuggande Anthrax. Kan ju faktiskt bli hur bra som helst.