Skogsröjet i Rejmyre lördag

Vi var kanske en smula festivaltrötta, sonen och jag, efter Sweden Rock och Bråvalla samt halva Skogsröjet för vi bestämde oss för att skippa lejonparten av dag två och fokusera på de tre sista banden för kvällen. Därför anlände vi inte till festivalområdet förrän efter åtta på kvällen, lagom för att se Dark Tranquillity mangla igång sina första riff.

Göteborgarna stod för Skogsröjets största positiva överraskning. Jag visste att de var bra, men den här nivån hade jag väl inte räknat med. En monumental uppvisning i Göteborgs-döds som kommer att leva kvar i medvetandet länge. Genuint tacksamma och glada över publikresponsen kändes det som att bandet gav lite extra. Uppskattande kommentarer om Skogsröjet höjde också upplevelsen och bidrog till trivseln. Musikaliskt är Dark Tranquillitys musik oerhört tilltalande. En variant av In Flames, men med lite mer komplexitet. det In Flames har i tyngd och ilska tar Dark Tranquillity igen i mångfacetterat sound och variabla melodier. Ett nytt favoritband för oss båda. Betyg: ++++

Gamla favoriterna Pretty Maids såg jag senast 1988 på Monsters Of Rock i Oslo då de uppträdde innan Status Quo och Deep Purple. Jag tycker att de alltid varit riktigt bra, och Pretty Maids är ett av få band som kan stoltsera med en ny platta som är minst lika bra som de klassiker de släppte på åttiotalet. Kvällens konsert var inriktad på nostalgi, det nämndes tydligt i Ronnie Atkins första mellansnack, men det nyare materialet skämdes verkligen inte i sällskapet. Att man spontanspelade  Red, Hot and Heavy samt Back To Back var ju monumentalt i nostalgisyfte liksom mäktiga Future World och Rodeo. Kryddat med nya låtar som Mother Of All Lies och Little Drops Of Heaven blev det ett kärt återseende med den danska dynamiten. Betyg: ++++

Twisted Sister är ännu ett band jag lyckats missa i alla år. Inga favoriter så men visst har de en del bra låtar och visst har man en relation till bandet på något vis. Kul då att de dök upp i lilla Rejmyre, och just storleken på festivalen, och scenen, var förstås inte motormunnen Dee Snider sen att kommentera. Karln är ju dessutom ett unikum i underhållningsbranschen. Sanslöst roande i sitt mellansnack och en euforisk energispruta vars vältränade lekamen inte var stilla en sekund. Även Jay Jay French hade ett underhållande mellansnack om det tragiska med Idol och hur patetisk musikbranschen blivit med snabba framgångskrav och ytliga kändisskap. Utöver det var basisten Mark Mendoza en syn för gudar när han trakterade sin bas på ett något omilt vis.
Twisted Sister överraskade med att inte bara vara underhållande utan också riktigt bra musikaliskt och de förtjände tvivelsutan sin plats som headlineakt. Betyg: ++++

Skogsröjet i Rejmyre fredag

Ånyo dags för den lilla trivsamma festivalen långt ute i obygden. Skogsröjet i Rejmyre har som bekant en annan approach än de stora tillställningarna. Man vill hålla en familjär stämning med den småskaliga känslan, och man lyckas alldeles förträffligt. Att arrangörerna ändå lyckas locka stora artister är i sanning imponerande. Förra året var exempelvis Alice Cooper och Doro på plats och detta år innehöll setlistan namn som Helloween och Twisted Sister.

Vi var på plats lagom till forna pudelrockarna Treat äntrade scenen. En gång i tiden var de konkurrenter till Europe, men en viss hitlåt gjorde att de senare ryckte ifrån. Nu är Treat i alla fall ute på en avskedsturné, efter trettio år ska trummor packas ihop och gitarrer hängas undan är det sagt. Om så nu är fallet så tycker jag att de slutar om inte på topp så i alla fall med hedern i behåll. De har ju trots allt ett antal kända låtar och bandet verkade trivas på scenen.En habil insats som renderar ett habilt omdöme. Betyg: +++

Tillfälligt återförenade Shotgun - tidigare Shotgun Messiah - var ute och celebrerade sin storhetstid, plattan Welcome To Bop City som gav bandet många fans i Storbritannien och USA. Tjugofem år har gått efter släppet och det var med tyngdpunkt på den skivan konserten genomfördes. Möjligen berodde det på att vi satt i gräset och åt langos, men konserten lyfte aldrig vilket var synd för jag har sett Zinny Zan med sitt Zan Clan tidigare och vet potentialen. Betyg: ++

Totalt monumentalt uselt är väl det snällaste man kan säga om Lordi. Hur man kan boka denna ruskigt dåliga ursäkt till band är en gåta. Jag orkar inte ens motivera mitt betyg utan konstaterar bara att utan Eurovision Song Contest hade världen varit ett skitband fattigare och en bättre plats att leva på. Betyg: -

Gilby Clarke, tidigare gitarrist i Guns 'N' Roses, var för mig däremot en positiv överraskning. Trots ett svalt publikmottagande levererade han tillsammans med sitt band en kvalitativ spelning. Givetvis kryddades giget med lite låtar från forna huvudbandet - något annat vore väl tjänstefel - men hans eget material tillsammans med ett säkert framförande står gott på egna ben. Betyg: +++

Festivalens enda trashband var Kreator. De spelade även på Sweden Rock Festival men då lyckades jag undvika dem så nu var det läge att reparera skadan. Hårdast och högst utan tvekan, och en välbehövlig genomkörning av systemet fick man av de tyska mangelkungarna. Jag fann det hela befriande och välkommet även om jag inte är helt uppdaterad på bandets diskografi. En bonus var att de kallade Skogsröjet för Forest Riot. Lite kul ändå. Betyg: +++

Lita Ford gjorde tydligen en usel spelning på Sweden Rock Festival häromåret så förväntningarna var måttliga. Nyfikenheten var ändå stor och jag såg fram mot spelningen. Dagsformen var uppenbarligen bättre nu och efter en lite såsig start kom Runaways-ikonen igång ordentligt. På slutet dök till och med ett par Runaways-låtar upp, bland annat Cherry Bomb innan det var dags för det stora dragplåstret. Close My Eyes Forever är och förblir Lita Fords stora hit och även om Ozzy Osbourne givetvis inte var med i Rejmyre så är låten oerhört stark och den räddar upp konserten ett snäpp. Betyg: +++

 

Mitt i Lita Fords stora stund började tyska Helloween sin konsert. Festivalen låg närmare trekvart efter schemat så det var förståeligt om än lite synd i just den låten. Helloween är ett band jag lyckats missa i alla år. Jag har lyssnat på dem sedan Keeper-plattorna på åttiotalet, men aldrig sett dem. Utan tvekan var kvällens headliner också kvällens höjdpunkt. Stabilt, kompetent, underhållande och välförtjänt uppskattat. Måhända låg tyngdpunkten lite väl mycket på nytt material, just festivalspelningar mår bäst av nostalgi och greatest hits-uppträdanden men tillräckligt mycket godis från forna dagar fanns med för att tillfredsställa i alla fall mig. Kul att äntligen ha sett ett av power metals stora grundare och flaggskepp. Betyg: ++++

Dags för Skogsröjet igen

Om ett par veckor är det så dags för den lilla gemytliga festivalen Skogsröjet igen. Förra året briljerade man med bland annat Alice Cooper och Anvil, och även om uppsättningen är något svagare i år så ska det bli kul att se bland annat Helloween och Twisted Sister. De sistnämnda är måhända lika mycket nostalgikick som egentligen kvalitetsunikum, men jag har lyckats missa dem i alla år så det är sannerligen på tiden. Dessutom är Dee Snider en entertainer av bästa märke. Tyska pumpagubbarna har jag också på något vis missat, så det ser jag fram emot med förväntan.

Andra förväntade höjdpunkter är Pretty Maids och Lita Ford bland annat. Danskarna har jag inte sett sedan Monsters Of Rock på Valle Hovin i Oslo 1988 och med senaste två starka plattorna i bagaget borgar det för en bra spelning. forne Runaways-gitarristen hoppas jag har skärpt till sig sedan debaclet på Sweden Rock Festival häromåret, för mycket bra låtmaterial finns det tvivelsutan.

Man kan tycka att en hårdrocksfestival ute på landet i en genuin bondhåla är sekundär och fånig, men jag måste säga att trivselfaktorn i kombination med att den lilla lokala musikföreningen de facto lyckas landa många kända akter gör Skogsröjet till en angelägenhet. Att prisnivån är ovanligt human är förstås ett extra plus. Enda minusposten är att man tidigt var ute och annonserade med Arch Enemy, men att de ställt in alla årets festivalgig. Mycket tråkigt då jag gärna sett dem, men inte festivalens fel.

Det har blivit många konserter i sommar, varav tre festivaler och monumentala Iron Maiden, så det är måhända lite tur för plånbok och trumhinnor att det inte är några för mig kända och intressanta evenemang på gång efter Skogsröjet. I skrivande stund bör tilläggas, för något säger mig att det bara är en tillfällig paus innan höstens turnéer drar igång.

Järnjungfrun intog Friends Arena

De gånger jag har sett Iron Maiden, sju sammanlagt hittills, har varit höjdpunkter bland de otaliga konserter som bevistats genom åren. Nu nä de brittiska giganterna dammade av sin gamla Maiden England-turnén från 1988 var det förstås ett måste att vara på plats. Baserat på Seventh Son Of A Seventh Son-plattan var setlisten rejält nostalgisk. Nyaste låtar var två från Fear Of The Dark-albumet 1992 så succén var liksom given på förhand. Jag älskar förvisso alla plattor man gjort sedan Bruce Dickinson lämnade sin självvalda exil och återvände till moderbandet, men nostalgi är en stark faktor som aldrig ska underskattas.

Medan de andra i sällskapet gick in dröjde sonen och jag oss kvar ute i den behagliga sommarkvällen fram till strax innan nio, då vi med erfarenhet från förr visste att bandet nog vevade igång introlåten Doctor, Doctor vid klockan nio. Visst stämde det, och med första låten Moonchild var det plattan i mattan i närmare två timmar. Iron Maiden är alltid klanderfria i sitt agerande och konserterna känns alltid korta då de är konstant underhållande och tiden går så fort. För egen del var de för livekonserter ovanliga valen The Prisoner och Afraid Too Shoot Strangers två av kvällens absoluta höjdpunkter tillsammans med Phantom Of The Opera och en för kvällen ovanligt inspirerad The Trooper. Jag undrar bara var Hallowed Be Thy Name tog vägen, avsakanden av denna ska ju enligt mannens egen utsago betyda hans avhopp från bandet, något ingen förstås tror på egentligen.

Fear Of The Dark avslutade i alla fall första delen av konserten, innan bandet lämnade scenen för en säkerligen välbehövlig andhämtning och vätskepåfyllning. Extranumren inleddes med magiska och klassiska Churchills Speech. Efterföljande treklövern Aces High, The Evil That Men Do och Running Free blev så att säga grädden på moset och en närmast perfekt avslutning på ännu en briljant insats från ett av de mest kompletta hårdrocksbanden världen sett. Stora ord, men i mitt tycke helt sanna.

Man måste dock göra något åt det erbarmeliga ljudet inne på Friends Arena. Nu har man byggt en sagolik byggnad som imponerar på många sätt, men om den nu är till stor del konstruerad med tanke på konserter som det är sagt, så duger inte detta. Synd på en annars briljant och felfri konsert från ett band som alltid levererar och imponerar.

Iakttaget på Bråvalla Festival

Festivalens gladaste: Sångaren i Airbourne. Inte bara visuellt lik en viss Lips i Anvil, utan minst lika glad som honom över sakers tillstånd. Oerhört publikfrieri och remarkabel spelglädje som smittade av sig som den intensivaste influensa. Ett nytt favoritband utan tvekan.

Festivalens trummis: Daniel Svensson i In Flames. Att samtidigt så fullständigt gå lös på trummorna och se närmast oberörd ut är en stor bedrift. Dubbeltramp och cool attityd i skön symbios.

Festivalens gitarrsound: utan tvekan Rammstein. Här kan man verkligen prata om Wall Of Sound, oerhört mäktig ljudvägg som möter lyssnaren. Industriellt mangel som tar andan ur alla närvarande.

Festivalens överraskning: Danko Jones. Publikfriande och medryckande. Enda bristen - vilket inte är Danko Jones fel - var att arrangören inte placerat bandet på en större scen, vilket herr Jones inte var sen att påpeka i ett av sina mycket underhållande tal till en extatisk publik.

Festivalens antiklimax: Mando Diao. Ett så fantastiskt liveband får inte slösa bort ett festivalgig såhär även om intentionerna var goda. De borde inte kört sitt Fröding-koncept just på en festival. Det visade sig inte minst då man frångick detta på slutet och körde Dance With Somebody med tillbörligt publikjubel.

Festivalens hårdaste: Parkway Drive. Sannerligen inte var mans metal. Hårt, kompromisslöst med sett aggressivt growlande. Att gossarna ser ut som snälla surfar-dudes förvirrar men skenet bedrar. Överkörningen är total.

Festivalens höjdpunkt: Rammstein, i viss konkurrens med Danko Jones. Det går inte att komma ifrån hur tyskarna imponerar och dominerar med sin eldfängda bombastiska show som är vältajmad och perfekt regisserad. Just nu är Tyskland bäst i både fotboll och metal.

Festivalens totalomdöme: Vädret rår de ju inte för, men visst drog det ner helhetsintrycket något. Potentialen är däremot enorm. Området är gigantiskt så man kan växa hur mycket som helst egentligen. Geografiskt ligger Norrköping - faktiskt - helt rätt till med behaglig närhet till halva Sveriges befolkning, något som också bidragit till att Scorpio valt att lägga festivalen just här. Viss logistikproblem, men det blir säkert bättre nästa år. Att man landat så många stora akter redan permiäråret borgar för att man kan signa många stora namn framöver. En bra festival som redan är Sveriges största kommer att bli både bättre och större vilket känns mycket spännande.

Bråvalla Festival tredje dagen

Dagen startade i härligt solsken med en veritabel överkörning. Parkway Drive från Australien må se ut som surfare från Bondi Beach men de stod för festivalens tyngsta och hårdaste inslag. Rent brutala riff och ett ondsint growlande framfört på en botten av hysteriskt dubbeltramp var receptet. Sångaren Winston McCall uppmanar på skön aussie-dialekt till en gigantisk round-pit och uppmaningen följs av fanatiska fans framför scenen. Själv tittar jag roat på när karusellen börjar. Musiken må vara svårsmält för den genomsnittlige lyssnaren, men jag är såld på konceptet. Att betyget inte blir högre beror blott och bart på min kunskapslucka i deras back-katalog. Betyg: +++

Lite festivaltrötta tredje dagen flanerade vi mellan scenerna och tittade lite på de olika akterna. A Day To Remember kändes lite ointressanta så jag drog mig bort till Green Stage för att se  The Sounds. Maja Ivarsson och hennes band var väl samspelta och vid gott mod. Jag kan dock känna att det var lite väl lättviktigt, men det beror väl mer på deras musikaliska stil än något annat. Living In America drog ju förstås ner största jublet och även låtar som seven Days A Week fungerar ypperligt. Maja Ivarsson är givetvis den stora behållningen och den givne domptören som drar ett stort lass för the Sounds. Betyg: +++

Den lätt planlösa vandringen genom området fortsatte efter detta. Regnet kom och gick medan vi medvetet struntade i de ointressanta Takida och kort stannade vid ett för dagen stentrist Mando Diao. Nästa stora giv var Volbeat som däremot levererade stort och imponerande. Jag som tidigare tyckt att danskarna är överskattade får nu omvärdera detta. Möjligen är tillskottet av forne Anthrax-gitarristen Rob Caggiano det bandet behövde för nu kryddar man sin rockabilly-metal med rena trash-influenser.
Sångaren Michael Poulsen är på strålande humör och de klämmer in en Johhny Cash-låt mitt i allt och de roar sig med köra snuttifierade covers av såväl Rammstein, Judas Priest och Slayer. De trivs så bra på scen att den stipulerade tiden överskrids med närmare en kvart vilket egentligen är en dödssynd i festivalsammanhang, men jag klagar inte. Lördagens bästa spelning utan tvekan. Betyg: ++++

Thåström var på tur sedan. Jag blev positivt överraskad då mina förväntningarna inte var direkt skyhöga. Jag gillar ju egentligen Ebba Grön och Imperiet men har ingen direkt koll på denne konstnärs solokarriär. Det var dock bitvis riktigt underhållande, trots regnet, och när mannen ändå avslutar med en akustisk version av Ebba Gröns Die Mauer känns det som att det var värt att utstå vädrets makter. Dessutom är ju numera Thåström ganska sällan ute och spelar så valet var egentligen självklart. Betyg: +++

Avicii är ett fenomen i vissa kretsar, företrädelsvis generationen yngre än mig själv, och han fick äran att avsluta festivalen. Då jag de facto inte tillhör målgrupp eller intressesfär väljer att avstå från någon recension. Kidsen som stapplade ut från området efteråt var däremot lyriska och visst kan jag rent objektivt inse att det var en mäktig visuell show, men någon konsert i rätt bemärkelse var det inte i min bok.
Med detta var festivalen till ända, och jag ser redan fram mot nästa år.

Bråvalla Festival andra dagen

Vi tog en kort dag och anlände först till Stone Sours spelning vid sex-tiden på kvällen. Slipknots Corey Taylors sidekick har faktiskt varit igång sedan 1992, men jag har inte sett dem tidigare. Efter en lite trög inledning släpper man tyglarna fritt en bit in i giget och spelningen utvecklar sig till en riktigt trivsam stund. Taylor ordförråd består visserligen mest av ordet fuck, men det må vara hänt. Han verkar genuint lycklig och i den akustiska delen med låtarna Bother och Through The Glass är trivselfaktorn på topp. Även rökaren Get Inside mottas med jubel och allsång. Att man sedan också väljer att avstå lite av sitt sparsamma spelutrymme till att hylla Black Sabbath med deras Children Of The Grave känns både snyggt och passande. Betyg: ++++

Danko Jones i det lilla tältet betecknat Red Stage var tillsammans med Rammstein festivalens höjdare. Redan innan första ackordet dragits är det fullt ställ i publiken och bandet startar på topp för att aldrig vika ner sig. Danko Jones själv är en showman av stora mått och hans mellansnack är ständigt underhållande. Att man skuffar undan denna eminenta trio till en såpass liten scen är närmast att betrakta som tjänstefel från arrangören. Danko Jones är värda en större scen nästa gång, något herr Jones själv inte var sen att rätteligen påpeka. Festivalens största svettfaktor och tillika största röj renderar i trivselfaktor utöver det vanliga, och hur tre personer kan framkalla sådant sanslöst gung är häpnadsväckande. Tältet svajar fortfarande. Betyg: ++++

Green Day var dagens headline och förväntningarna var ganska höga. Efter att ha precis innan ha manglats av Danko Jones så kändes dock pop-punkarnas musik lite mellanmjölk. Visst har man en låtskatt med fler hits än man faktiskt tror, men man har ett problem. En speltid på två och en halv timme är för långt och det blir ganska uppenbart när man förlänger varje låt med olika tricks. Inte desto mindre imponerar sångaren Billie Joe Armstrong med en frenesi och en publikkontakt som är klanderfri. Det räcker långt och tillsammans med sina mest kända låtar som exempelvis Boulevard Of Broken Dreams och Basketcase når man en bit men inte ända fram. Jag är måhända lite njugg för de i min bekantskapkrets som är mer inne på Green Day var närmast lyriska. Själv tycker jag att det var bra, men egentligen inte mer. Betyg: +++

Bråvalla Festival första dagen

Vi anlände lagom till att hemmasönerna Eldkvarn invigde hela festivalen, som sig bör. Plura och de andra blir aldrig tråkiga och de gjorde en habil spelning även om jag sett dem i bättre form. De tog inte riktigt vara på chansen att inleda en så historisk musikhändelse på sin hemmaplan, men visst var det underhållande med en hel del anekdoter från Norrköping som värmer ett lokalpatriotiskt hjärta. Låtar som exempelvis Fulla För Kärlekens Skull och Kungarna Från Broadway är klanderfria och när Carla går loss i Mina stjärnor Har Slocknat är det fullt ös in i mål via obligatoriska Pojkar, Pojkar, Pojkar. Betyg: +++

Vi släntrade snabbt över till stora scenen där sjuttiotalsrockarna Rival Sons invigde Bråvallas huvudscen, vilket också sångaren Jay Buchanan lyckligt förkunnade. Bandets tunga bluesfärgade hårda rock var tilltalande och Buchanan - som påminde om en ung Steven Tyler - har lika mycket rockattityd som fabulös rockröst. Möjligen var tidpunkten på dagen lite för tidig vilket inte spelade bandet i händerna men tvivelsutan gjorde man sitt absolut bästa efter förutsättningarna. Betyg: +++

Nu började tyvärr regnet strila över området, och utan regnkläder blev man snabbt ganska blöt. det hindrade dock inte vitaminpillret Joel O'Keefe i australiensiska Airbourne att gå all-in. Han var sanslöst energiladdad och publikfriande. Förutom ett intensivt hetsande av publiken och ett frenetiskt vevande på guran så sprang karln till säkerhetsvakternas förtvivlan runt bland publiken medan han spelade hysteriska solon på gitarren. Kollegorna David Roads och Justin Strees öste på för allt vad tyglarna höll medan broder O'Keefe på trummor stod för en habil insats. Visst kan man ha invändningar mot bandets brist på originalitet - man är närmast en karbonkopia av Bon Scott-erans AC/DC - men det gör inget i min bok. Jag, och säkert många andra, fick ett nytt favortiband denna dag. Betyg: ++++

Total kontrast då när östgötasönerna Ghost återvände till sina hemtrakter efter bland annat en stor USA-resa. Bandets Nameless Ghouls, som de kallar sig, kliver iklädda mörka munkrockar sakta in på scenen utan ett ljud och sångaren Papa Emeritus II skrider runt och bedriver sin mörka mässa med små rörelser och minimalt mellansnack. Man kan tro att ska bli spekulativt och fånigt, men det fungerar faktiskt och känslan är mäktig. Att man får spela i fullt dagsljus är förstås ett stort avbräck då sataniska mässor är gjorda för dunkla miljöer. Ghosts musik och det konsekventa framförandet imponerar dock och väger upp för det opassande ljuset. Betyg: +++

Efter en viss återhämtning var det då dags att gå in på upploppet på festivalens första - och bästa - dag. In Flames gör sällan någon besviken, så inte heller denna dag. Med tonvikt på senaste given Songs From A Playground Fading levererar bandet en genuin spelning full av spelglädje och tajt samspel. Man flirtar även med lite tidigt material från nittiotalet vilket i och för sig inte tilltalar mig fullt ut. Jag som föredrar bandets material från Clayman och framåt får dock min beskärda dos och vi som befann oss nära scenen var positivt mörbultade efter ännu ett stabilt framträdande från ett av Sveriges bästa band. Betyg: ++++

Äntligen skulle jag få se Rammstein live, något jag hittills missat. Förväntningarna var skyhöga och som de infriades. Jösses, det känns som om ord inte räcker till för att fullt ut beskriva den tyska uppvisningen. Man måste nog ha sett bandet själv för att förstå storheten i deras show. Allt är minituöst planerat, vilket förstås är ett måste med all pyroteknik och eldfängdhet som präglar konserten. Ett felsteg kan ju faktiskt bli helt ödesdigert. Man kan måhända ha lite invändningar mot det lätt läderperversa inslaget mot slutet i Bück Dich och Pussy vilket drar ner betyget ett snäpp, men jag lämnar festivalområdet lyckligt omtumlad. Betyg: ++++