Syskonen Norum lirar akustiskt

Den siste januari ska min flickvän och jag på en konsert som verkligen kan bli något speciellt och minnesvärt. John Norum kommer tillsammans med sin syster Tone till Skandiateatern här i Norrköping för en spelning som går i akustiskt förtecken.

Även Ian Haugland är med som gäst bland annat. Det ska blandas från syskonenens musikaliska repertoar med låtar från Europe, John och Tone Norums respektive solokarriärer och en hel del covers från artister som påverkat dem i deras gärning.
Thin Lizzy och Fleetwood Mac lär vara två influenser som dyker upp i covertappning får man anta.

Jag tycker det är roligt att Norrköping börjar profilera sig som en riktig musikstad. Med eldsjälarna som driver Hallarna, nya festivalen Where The Music Is, flaggskeppet Bråvalla Festival och nu detta har man mutat in en nisch som ger eko på många håll. Ett sådant kulturintresse som de nya ägarna för Skandiateatern uppvisar måste man ju också förstås stödja och vi kommer att gå dit med stor förväntan.

Kvällen inleds med en middag innan vi bekvämt kan avnjuta något gott i baren i väntan på första ackordet. Känns som det kan bli hur trevligt och sevärt som helst.

Gammal är ändå äldst

OK, jag erkänner, jag är ibland en nostalgisk bakåtsträvare. Personligen anser jag att Bon Scott är AC/DC:s rätte sångare. Jag tycker de malt lite på tomgång sedan "Flick Of The Switch" kom 1983. Visst har varje skiva innehållit bra låtar och jag har plikttroget inhandlat och spelat plattorna efter det hur mycket som helst men det har känts som de bränt sitt bästa krut. Live har de däremot hela tiden varit fenomenala och felfria.

Med nya given "Rock Or Bust" är man dock tillbaka på allvar. Med en föredömlig spellängd på ca en halvtimme håller man intresset vid liv ända in i kaklet och plattan är föredömligt fri från utfyllnad. Det har ju varit ett av problemen på de närmast föregående albumen "Stiff Upper Lip" och "Black Ice". Många bra låtar, men alltför många anonyma spår på skivor som varit timmen långa.

Problemen med bandets hjärna och fundament Malcolm Youngs demens och rättegången mot trummisen Phil Rudd har förstås stört en hel del, framför allt är det djupt tragiskt att Malcolm aldrig mer kommer att vara en aktiv del av AC/DC.
Inte desto mindre känns man ännu mer målinriktade och hungriga att bevisa att gammal är äldst och fortsätter bandet så här har de oerhört mycket kvar att ge. Det finns tydligen material till flera plattor till som Malcolm lämnat efter sig enligt brodern Angus och det bådar gott.

Med monumentala skivsläpp från gamla rockrävar som Accept och AC/DC, samt med fortsatt virila band som Iron Maiden och Judas Priest känner man att tiden på något sätt stått stilla. Det finns många nya högoktaniga akter som för arvet vidare men det är skönt att även gudfäderna fortsatt kan leverera och erhålla berättigad uppskattning.

Pretty Maids levererade igen

Strax innan jul var jag och flickvännen i Linköping och såg danska dynamitgubbarna Pretty Maids som gjorde en pubspelning på nattklubben Doom. Det var andra året i rad som bandet kom till Östergötland på sin julturné och den traditionen får de gärna upprätthålla.

På plats lyckades vi på något mirakulöst vis sno åt oss ett par bekväma fåtöljer som var placerade på en ramp strax bakom och en bit ovanför själva bardisken. Rakt framför oss låg scenen på bekvämt avstånd så det var lite VIP-känsla att sitta på första parkett när bandet släntrade in på den lilla scenen.

Det är verkligen inspirerande och fascinerande att se hur ett band som hållit på såpass länge och utan att nå det stora genombrottet ändå har gnistan och entusiasmen i behåll. Humöret var på topp ända från inledande guldkornet "Mother Of Of All Lies" fram till obligatoriska avslutningen med Gasolin-covern "Det Bedste Til Mig Og Mine Venner". Ronnie Atkins må ha något stelare stämband än på det glittriga åttiotalet men han kämpar storartat med de resurser han besitter och hans med åren allt strävare stämma håller fortfarande. Den lilla, för att inte säga minimala, scenen tillät inga större åthävor men det glada humöret, goda stämningen, bra ljudet och givetvis omistliga låtskatten gjorde att vi båda två bekvämt placerade i varsin fåtölj njöt av konserten i fulla drag.

Pretty Maids må ha haft sin storhetstid ett bra antal år bakåt, men jag tycker att de håller minst lika hög klass i dessa dagar. De senaste plattorna har hållit mycket hög nivå med låtar som "Little Drops Of Heaven", "I See Ghosts", "Wasted" och inte minst "Bullet For You". När de förtjänstfullt blandar upp sina nya favoriter med klassiker som "Red Hot And Heavy" och "Rodeo" från åttiotalet så är kvällen på många vis fulländad. Vi lämnade stället mycket nöjda med ännu en solid insats från ett band som är värda en större publik än vad som var på plats denna afton. Ni som inte var där, skyll er själva.

Tyskt maskineri rostar inte

För sisådär trettio år sedan var Accept ett band som var i ropet på allvar. Med album som "Restless and Wild" och "Balls To The Wall" hade man nått storpublik och den lille ilskne Udo Dirkschneider var på många vis lika osannolik som perfekt frontfigur.

Nu har man sedan några år tillbaka reformerat bandet och bland annat tagit in den amerikanske vokalisten Mark Tornillo som de facto har lika mycket taggtråd på stämbanden som någonsin den gode Udo hade. Tre plattor med denna sättning har sett dagens ljus och alla tre har hållit remarkabelt hög klass.

Efter "Blood Of The Nations" och "Stalingrad" släpptes förra året "Blind Rage" och den tillhör utan tvekan en av 2014 års allra bästa givar. Roligt med band som uppnår bäst efter-datum, om ordvitsen tillåts. Accept uppvisar en vitalitet och styrka som man saknat på många år, något som jag efter att ha sett dem på Sweden Rock för ett par år sedan kan intyga även stämmer live.

Sin integritet har man också kvar. På "Stalingrad" fanns en hel del politiska texter om orättvisor och girighet och på "Blind Rage" avhandlar man ämnen som trafficking och hur rika personer skor sig på andras olycka. Starkt och viktigt. Kombinerat med en svåröverträffad känsla för smittande refränger blir resultatet svårt att motstå. Lyssna på låtar som "Wanna Be Free" och "The Curse", le igenkännande åt de typiska krautkörerna och njut i fulla drag av ett band som ännu har mycket kvar att ge.