Lemmys dilemma

Hårdrocken har haft många ikoner genom åren. Ritchie Blackmore, Ozzy Osbourne, Robert Plant och Alice Cooper för att nämna några från den äldre generationen. Dit hör också Ronnie James Dio samt den vandrande whiskeyflaskan Lemmy Kilminster.

Förvånansvärt många har lyckats överleva genom en lång och händelserik karriär, ofta kantad av frekventa intag av diverse drycker och medikamenter. Hur till exempel nämnda herrar Osbourne och Cooper överlevt är ett fall för vetenskapen, men musikvärlden är ju bara att gratulera.

Jag tänkte alltid att så länge Dio levde så fanns det hopp för alla övriga i branschen. Därför var förlusten desto större när den lille mannen med den stora rösten dukade under för cancern och lämnade en hel hårdrocksvärld i stor saknad. Nu känns det som att marken gungar rejält under nästa stora ikon, nämligen Motörheads oefterhärmelige frontman Lemmy Kilminster.

 

Bandet ställde in i stort sett hela sommarturnén, och nu senast kom det obehagliga uppgifter om man avbrutit sin konsert på Wacken i Tyskland 45 minuter innan stipulerad sluttid. Orsaken är höljd i dunkel, liksom orsaken till tidigare inställda turné. Att det handlar om Lemmys hälsa står klart, mer osäkert är detaljerna. Man kan bara hoppas på att problemen är av övergående art för onekligen vore hårdrocken, och hela musikvärlden, rejält mycket fattigare och tråkigare utan mannen med den coolaste attityden och raspigaste rösten på den här sidan Hedenhös. 

Stone Sour

Är för närvarande helt insnöad på Iowa-gänget Stone Sour. Fäblessen började när jag såg dem på Bråvalla Festival och sedan dess har jag pluggat deras hårda men melodiska metal med stor iver och frenesi.

Sångaren Corey Taylor och hans mannar har nu släppt fem plattor vilka alla håller mycket hög klass. Frågan är dock om inte formkurvan nått som högst just nu. Bandets två senaste album, som egentligen är ett dubbelalbum uppdelat på två givar, är rakt igenom njutbara. House Of Gold And Bones Part 1 och Part 2 innehåller starka spår som inte lämnar lyssnaren oberörd en sekund.

Kombinerat med de bästa låtarna från de tidiga alstren, exempelvis Bother från debutplattan eller Through Glass från Come (What)ever May för att nämna ett par höjdare, skapas storverk i musikspelaren och jag häpnar över hur hög standard bandet de facto hållit genom hela karriären.

Av bara farten har jag också mer och mer börjat spisa Taylors och gitarristen James Roots huvudband - om det nu är det längre egentligen - Slipknot vars musik är mer aggressiv men ändå bitvis mycket njutbar. Den briljanta kombinationen av aggression och råbarkade melodier framfört med klanderfri precision är svår att motstå. Jag minns hur svårt jag hade för Slipknots musik och image när de först dök upp, och kan numera inte förstå varför. Det är en krävande form av metal, men den som ger sig hän blir mångfalt belönad.