Sångaren Corey Taylor och hans mannar har nu släppt fem plattor vilka alla håller mycket hög klass. Frågan är dock om inte formkurvan nått som högst just nu. Bandets två senaste album, som egentligen är ett dubbelalbum uppdelat på två givar, är rakt igenom njutbara. House Of Gold And Bones Part 1 och Part 2 innehåller starka spår som inte lämnar lyssnaren oberörd en sekund.
Kombinerat med de bästa låtarna från de tidiga alstren, exempelvis Bother från debutplattan eller Through Glass från Come (What)ever May för att nämna ett par höjdare, skapas storverk i musikspelaren och jag häpnar över hur hög standard bandet de facto hållit genom hela karriären.
Av bara farten har jag också mer och mer börjat spisa Taylors och gitarristen James Roots huvudband - om det nu är det längre egentligen - Slipknot vars musik är mer aggressiv men ändå bitvis mycket njutbar. Den briljanta kombinationen av aggression och råbarkade melodier framfört med klanderfri precision är svår att motstå. Jag minns hur svårt jag hade för Slipknots musik och image när de först dök upp, och kan numera inte förstå varför. Det är en krävande form av metal, men den som ger sig hän blir mångfalt belönad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar