Chockerande rock i historien

Efter två ökenvandringar med grunge och nu-metal höjdes intressepulsen återigen avsevärt i veckans avsnitt av Metal Evolution. Det var dags att avhandla chock-rockarna inom hårdrocken, och de är många.

Efter att först ha inlett med föregångarna Screamin' Jay Hawkins och Arthur Brown lades tonvikten mycket på sjuttiotalets två giganter inom genren. Alice Cooper och KISS var tvivelsutan de som drev utvecklingen framåt och det är nästan komiskt att höra av artisterna själva hur livrädda deras fans föräldrar faktiskt var för deras blodiga skräck-shower. Framför allt Alice är ju sagolikt underhållande och trivsam att lyssna på när han berättar sina anekdoter.

Något som berördes - och som jag själv tänkt på ofta - är just det faktum att alla protester och alla olika organisationer som försöker stoppa konserter och skivsläpp enbart hjälper dessa artister att bli ännu större. Paradoxalt och stor humor.

Via band som Mercyful Fate och Venom landade man hos Marilyn Manson, den dominerande chock-rockaren från nittiotalet och framåt. Skillnaden mot Alice Cooper och KISS är väl att Manson adderade en vision och en tanke bakom musiken, medan föregångarna fokuserade på teaterunderhållning. Jag själv föredrar de förstnämnda, men det kan ju också ha att göra med uppgifterna i passet.
Slipknot är ju förstås omöjliga att förbise i en dokumentär om chockerande metal. Följaktligen lades en del fokus på dessa arga män från Iowa. Just ilskan är något som jag tycker skiljer just Slipknot från de övriga artisterna som var med i programmet. Det handlar om underhållning och teater drivet av hård musik, och självdistans är något som förenar alla - utom Slipknot. Oj, vad arga de är. Oj, vad seriöst allting måste vara.

Jag har omvärderat bandets musik på senare år, och kan finna en hel del av Slipknots låtar tilltalande, men de tar sig själva på alltför stort allvar, tycker jag.

Programmet avslutades med lite skön tysk pyroteknik i form av Rammstein, och jag måste än en gång hylla programmakarna Dunn och McFadyen. Avsnittet tog också upp funderingar kring hur man fortsättningsvis ska kunna chockera folk. Nutidens kids har ju redan sett allt via Internet och verkligheten är ju betydligt mer skrämmande än några blodkapslar i mungipan på valfri gitarrist.

Nästa vecka blir det i alla fall Power Metal och det känns minst lika intressant som veckans ämne.

Oväntad kulturgärning i SVT

Hoppsan. Av en ren slump råkade jag höra en påannons rörande SVT:s gramgoa mysprogram Gokväll häromdagen. Det är - förstås - ett program jag aldrig ser normalt, då målgruppen är en helt annan än undertecknad. Jag lovar. Nu skulle det dock vara med en dokumentär om Jethro Tull i programmet. Mycket intressant förstås, och jag slog på TV:n i bakgrunden för att invänta sagda dokumentär.

Jodå, visst dök det upp en liten berättelse om detta eminenta brittiska folkrocksinfluerade gäng. Det var mycket intressant och givande, men ack så kort. Efter bara dryga tio minuter var det plötsligt slut. Under några få minuter avhandlade man således ett band som hållit på sedan slutet av sextiotalet. Det kändes väldigt snuttifierat. Jag förstår att det var ett utdrag ur en betydligt mer omfattande redogörelse av Jethro Tulls historia, men lite snuvad på konfekten blev man.

Kanske man inte ska förvänta sig mer i ett forum som Gokväll, förstås. Om inte annat blev jag påmind om varför detta program inte följs slaviskt, och en kulturgärning i det lilla är ju bättre än ingen alls. SVT är ju onekligen obestridliga giganter inom området dokumentärer i det här landet ändå, så de är förlåtna denna gång.

Usel metal, intressant avhandlat

Nu-metal. Denna styggelse inom hårdrocken kunde dessvärre inte ignoreras i dokumentär-serien "Metal Evolution". Om grunge - som avhandlades i förra avsnittet - är dåligt, så är nu-metal närmast att betrakta som direkt uselt. Sam Dunn började också programmet att uttrycka sin avoghet mot genren, och det var befriande för undertecknad. Det kändes som att det var lite småjobbigt för honom att behöva lägga så mycket tid och besvär för att gå på djupet med denna obskyra hybrid. Imponerande att ändå få till en så sevärd dokumentär ändå.

Blandningen av hiphop och hårdrock har sällan fungerat om du frågar mig. Aerosmith lyckades tillsammans med Run DMC att på ett lyckat sätt förnya örhänget "Walk This Way" och samhällskritikerna Rage Against The Machine är alldeles fantastiskt bra. De senare var också med i dokumentären, och de tillhörde ett av dess få musikaliskt positiva undantag. Även genrens gudfäder Korn gav ett sympatiskt intryck och växte i aktning. Akter som Linkin Park, Papa Roach och Faith No More är däremot synnerligen ointressanta, och när Limp Bizkit dök upp i rutan var det ridå. Maken till överskattad skit får man leta länge efter.

Nåväl, nu är det ju inte herrar Dunns och McFadyens fel att nu-metal är så erbarmligt uselt. Tvivelsutan gjorde de vad man kan begära av detta avsnitt, och som nämnts tidigare, det var skönt att höra hur även Sam Dunn upprepade gånger gav luft åt sin tveksamhet inför genren. Klär man sig i kläder från närmaste hiphopbutik, skuttar runt och rappar samt släpar upp en dj på scen kan man inte förvänta sig respekt från rättrogna metalheads.

Nästa avsnitt i serien blir betydligt intressantare, liksom de två avslutande därefter. Någonting säger mig att även duon bakom det hela kommer att vara mer inspirerade framöver.

Fynda på årets bokrea

Vid denna tid varje år är det bokrea, det lär väl vara allmänt bekant. Förr var jag en frekvent gäst på reorna och fyndade högt och lågt. Jag läser fortfarande lika mycket, men med åren har jag inhandlat mer och mer pocketböcker istället för inbundna verk. Orsakerna är framför allt två. Prisnivån är human, och en pocketbok är alltid lätt att ta med på resor och dylikt.
Inbundna böcker är ändå lite mer rejält och "äkta", lite som att jämföra en inköpt CD med en hembränd. Därför planerar jag att fynda lite på årets rea.

Bengt Liljegren har skrivit boken "Pink Floyd - musiken, människorna, myterna", och det är ett verk jag länge suktat efter. Med tanke på alla översvallande recensioner boken fått, känns det som att det blir en högtidsstund att få fördjupa sig i detta gamla fina brittiska rockbands historia.

Andra boken är den försmådda Europe-gitarristen Kee Marcellos biografi "Rockstjärnan Gud glömde". Den gode Kee verkar ligga i luven ganska rejält på sina gamla vapendragare och ska bland annat stämma dem för förlorad inkomst, har jag förstått. Denna fejd vet jag inget om, och tar därför inte ställning för någon sida. Boken handlar dessbättre inte om detta - förutom i ytliga betraktelser - utan det är helt enkelt berättelsen om hur det gick till bakom kulisserna i ett dekadent rockstjärneliv. Likheterna med "The Dirt" eller "I am Ozzy" finns förstås där, men det ser jag bara som bonus.

Ett par tips, alltså, till er som gillar rockbiografier. Passa på nu under rean, det tänker jag göra.

Inställt, men ändå inte

Ja, då var det bekräftat, det som varit på gång länge. Black Sabbath ställer in sin världsturné 2012. Efter beskedet om Tony Iommis cancer och sedan avhoppet av Bill Ward var väl inte annat att vänta egentligen. En spelning på Download-festivalen i England blir enda giget som genomförs under Sabbath-fanan. I övrigt blir världen hänvisad till en konstellation kallad Ozzy And Friends.

För att kompensera fansen och konsertarrangörerna blir det nu alltså istället en form av Ozzy-turné som jag och ett antal tusen till får bevittna på Stockholms Stadion i maj. Inget fel i det egentligen - jag gillar verkligen denne galning från Birmingham - men det känns en smula snopet. Med på scenen kommer bland annat Geezer Butler och Zakk Wylde att vara. Den gamle strängbändaren från Guns 'N' Roses - Slash - ska också vara med på vissa datum på turnén, men givetvis inte i Stockholm.

Det här ställer mycket i ett nytt perspektiv. För det första inser jag att konserten på Globen 2005 var sista gången jag såg original-Sabbath uppträda. Den spelningen känns ännu mer värdefull att ha med i sitt "konsert-CV" efter detta besked. För det andra märks det att åren går. Allt fler husgudar har bytt skepnad från vitala hjältar till skröpliga gentlemän eller - som i exempelvis Dios fall - till tragiskt bortgångna.

Nåväl, det hjälper inte att deppa. Hoppas bara att intentionerna med en kringresande cirkus under Ozzy-flagg verkligen är äkta, att man gör det för fansen. Om allt handlar om huruvida Sharon Osbourne ska kunna finansiera ännu en plastikoperation, känns det smutsigt.

För egen del ska jag åka dit och avnjuta en konsert som jag tror kan bli riktigt bra. Jag har sett Ozzy några gånger och han är sannerligen underhållande. Kombinerat med ett låtmaterial som bitvis matchar - och även klår - Sabbaths kan det bli en minnesvärd afton ändå. Duktiga musiker har han alltid med sig, Zakk Wylde är ju bästa gitarristen Ozzy haft sedan Randy Rhoads, och Geezer Butlers närvaro garanterar ett försvarligt antal klassiker från Black Sabbath i repertoaren. Det är väl som man säger: The Show Must Go On.

Trist musik, bra dokumentär

Del sju av "Metal Evolution" avhandlade grungens eventuella relevans inom hårdrockshistorien. För min del är grungen något av ett rött skynke. Jag anser att genren förstörde hårdrocken under nästan ett årtionde. Som ett svar på de allt större frisyrerna och de alltmer glittriga kostymerna kom grungen som en motpol. Iklädda skitiga koftor, töntiga skate-shorts och stickade tomteluvor snöpte de en hel hårdrocksvärld i början av nittiotalet. Jag hatade varje minut av det, och när eländet äntligen ebbade ut efter några långa år, så gick luften att andas igen.

Nåväl, om detta handlade som sagt veckans avsnitt av "Hårdrockens Historia" på SVT. Som vanligt var själva programmet helt oantastligt och välgjort. Tack vare Dunns och McFadyens seriositet och kunnande gick även ett avsnitt om Seattle-eländet att se med behållning. Frågan som återkom hela tiden var om grunge egentligen räknas inom hårdrocken eller om det är något annat. Något svar gavs väl inte helt optimalt, men visst har band som Soundgarden och Alice In Chains mycket metal i sitt sound.

Programmet svävade ut och man avhandlade til och med en andra grunge-våg med otäckt usla band som Creed, innan man siktade in sig på den hårdare rockens gemensamma spottkopp Nickelback. Jag gillar förvisso inte de sistnämnda, men har ändå svårt att förstå varför just de får stå vid den offentliga skampålen. Programmakarna själva är oskyldiga, men många artister utalade sig oerhört nedlåtande om bandet, vilket jag finner ganska osmakligt. Det finns många band som är sämre än Nickelback som klarar sig undan ett allmänt gatlopp.

Nästa vecka blir det etter värre. Nu-metal är uppe på agendan, och om det är något som är värre än grunge, så är det nog detta skämt. Jag är dock trygg i förvissningen att programmet ändå blir sevärt och ser dessutom fram mot de avslutande delarna i serien. Då ska bland annat power metal och progressiv hårdrock avhandlas, vilket är på en helt annan kvalitativ nivå än de båda föregående missväxterna på det annars så fina hårdrocksträdet.

Del sex av dokumentärserien

Jag fortsätter envetet att dissekera varje avsnitt ur den eminenta dokumetärserien "Metal Evolution" och vi är nu framme vid del sex. Efter att i förra delen avhandlat den glättiga och flirtiga glamrocken riktade man nu strålkastarljuset mot tyngre tongångar.

Trash Metal är en omistlig del av hårdrockshistorien, även om jag själv hade faktiskt ganska svårt för genren under många år. Jag minns vår förfäran när kompisen sommaren 1983 köpte den splitternya "Kill 'Em All" på svindyr import och vi inte fattade någonting. Hur kunde Metallica vara så hypade när det lät så illa? Vi som dagligen i timmar spisade otaliga metalband från sjuttio- och åttiotalet fann detta svårsmält - då. Dagen efter blev det ett återbesök på Pet Sounds för att lämna tillbaka plattan. Med åren har jag med råge omvärderat trashen och kan nu med stor behållning avnjuta många band inom genren. Metallicas tre första plattor är ju sagolika, liksom snytingar som Slayers "Reign In Blood" eller "Peace Sells..." av Megadeth.

Gossarna bakom "Metal Evolution" fortsätter att briljera och fyrtiofem minuter kändes än en gång som en blinkning. En makalös kulturinsats, verkligen. Extra skoj också att de faktiskt bemödade sig trippen till Sverige och Göteborg för att snacka med In Flames och At The Gates. Fler svenska akter som Arch Enemy och Dark Tranquillity passerade revy i programmet.

En vecka till nästa avsnitt som ska avhandla grungen och jag inväntar detta med skräckblandad förtjusning. Grungen är nämligen något jag genuint föraktar då den i mitt tycke förintade ett helt årtionde gentemot kvalitativ hårdrock, men jag hoppas och tror att herrar Dunn och McFadyen lyckas väva ihop något intressant ändå. Hittills har de ju levererat med den äran varje gång.

Fadd smak i munnen

Återföreningen av Black Sabbath håller på att bli något av ett antiklimax. Först drabbas Tony Iommi som bekant av cancer, vilket är hemskt. Utgången är förstås oviss, även om rapporterna verkar lovande.

Värre för själva återföreningen är bråket med Bill Ward. Batteristen har hoppat av hela spektaklet, enligt utsago på grund av ett uselt kontrakt. Om detta stämmer undrar man faktiskt hur de tänkte egentligen. Man skrapar ihop en av världens mest inflytelserika metallakter, putsar lite på ytan och låtsas att allt är bra. Allt gammalt groll är glömt och förlåtet. En gigantisk återförening med ny platta och världsturné annonseras och fansen jublar. Men nu visar det sig att det inte alls är så väldigt givet att det blir något överhuvudtaget. Jag förstår Ward - om uppgifterna nu stämmer - för varför ska han få så mycket sämre villkor än de andra? Trots allt är det ju själva idén med återföreningen att alla fyra originalmedlemmar är med. Om man nu ersätter Bill Ward med - för vilken gång i ordningen vet jag inte längre - med förvisso kapable Vinnie Appice är ju magin borta.

Jag blir så ledsen över den grisiga girigheten. Oavsett vem som ligger bakom, man kan väl misstänka en viss Sharon Osbourne, så är det djupt beklagligt. Varför reagerar förresten ingen av de övriga tre i bandet, fattar de inte att det blir tämligen fånigt att återförenas fast ändå inte?

För egen del börjar jag tappa sugen på att åka till Stockholms Stadion i maj. Känslan av att det står tre girigbukar på scenen, uppbackade av en ännu mer gniden manager, tillsammans med en legosoldat vid trummorna riskerar att ta överhanden från det oklanderliga låtmaterialet. Det kanske vore bäst att låta Black Sabbaths originaluppsättning vila i frid. Trots allt.

Rolig och underhållande nostalgi

I fredags gick på SVT en dokumentär om tabloiden Okej som hade sin absoluta storhetstid under åttiotalet. Jag har tidigare avhandlat boken om samma tidning, och den var underhållande. Samma kan sägas om TV-dokumentären.

Jag var väl i närmast perfekt ålder för att kunna ta till mig tidningens grälla färger och snaskiga innehåll. Svältfödd som man var på vettig media som skrev om tung rock var Okej en upfriskande fläkt, för utan tvekan var det hårdrocken som dominerade de första åren av tidningens historia. Hans Hatwig som startade tidningen hade några år tidigare drivit affischtidningen Poster, och den hade man ju köpt ofta för att kunna tapetsera pojkrummet hemma med KISS, Sweet, Status Quo och Alice Cooper.

Dokumentären i SVT var helt okej (ursäkta ordvitsen) och många sköna minnen kom tillbaka. Jag har faktiskt kvar alla gamla nummer av tidningen - inklusive det allra första - stående på vinden i tidskriftssamlare. Även Anders Tengners utbrytarblaska Rocket (som avhandlades i programmet) med mer direkt metal-tema finns i ett flertal nummer i samlingen.

Journalistiskt var Okej inget vidare. Texten var mest ett sätt att hålla ihop bilderna, och mycket var ytligt och närmast pinsamt. Inte desto mindre var det genom denna skapelse man fick sitt lystmäte gällande information runt sina favoriter. Man måste komma ihåg att Sverige var ett mörkt hål när det gällde metal. Etablerade media ignorerade hårdrocken närmast helt, skrev man om det var det oftast i nedlåtande ordalag, och Internet var fortfarande många år bort. Okej var porten till idolerna helt enkelt.

Ett par år senare nosade jag upp brittiska Kerrang i en lokal tobaksaffär som hade importtidningar, och helt plötsligt hade man en tidning som kombinerade bildmaterial med inträngande och seriösa reportage. Kerrang befann sig på en helt annan kvalitativ nivå och jag lämnade Okej som dessutom börjat skriva mer om Lili och Sussie samt Samantha Fox än om Iron Maiden eller Judas Priest. Valet blev enkelt, men jag vill inte förringa Okejs betydelse för ungdomar under åttiotalet.

Att svära i kyrkan

Black Sabbath är ett monument. Bandet är en orubblig hörnsten i hårdrockens utveckling och deras plats i historien är okuvlig.

För egen del är jag dock en smula oortodox. Även om jag med tiden och i egenskap av orubblig entusiast tagit till mig bandet i sin helhet var det först med plattorna efter Ozzy jag på allvar upptäckte mörkrets furstar som femtonåring. "Heaven And Hell", debuten med Dio, är forfarande min favorit av bandets utgåvor men i det här inlägget tänkte jag hylla en annan era av dessa giganters karriär.

Nu kommer en hel del rättrogna fans till bandet att rasa, inklusive ett par av mina kära vänner, då Ozzy-eran är den självklara. Jag håller med förstås, det var då Black Sabbath var "på riktigt". Däremot håller jag de fem plattorna då Tony Martin var sångare oerhört högt. Det var, inte minst på "Eternal Idol" och "Headless Cross", som Tony Iommi mejslade fram några av sina elakaste och bästa riff och Martin sjunger alldeles oerhört fantastiskt. Produktionen är klockren, vilket faktiskt inte kan sägas om en del av sjuttiotalsplattorna (något bandet själva håller med om idag).

Eftermälet till dessa utgåvor är oförskämt dåligt. Inte minst har Tony Martin behandlats illa efteråt. Jag anser att Black Sabbath fick en rejäl nytändning med honom på sång, och även övriga musiker briljerar (såväl Cozy Powell som Eric Singer gästpelar på trummor bland annat). Visst, det är mer av ett soloprojekt från Iommi än ett homogent band under de här åren men det är ack så bra. Kvalitet kan man inte bortse ifrån, och kvalitet är just det vi bevittnar på dessa plattor. De må vara en parentes för många Sabbath-fans, men hos mig är de högt skattade.

Hårdrockens historia del fem

Femte delen i den lysande dokumentärserien "Metal Evolution" avhandlade glamrocken och var som vanligt fascinerande och intressant. Dynamiska duon Dunn/McFadyen lyckas än en gång sy ihop ett givande avsnitt i serien, trots att glam metal är en genre som varken jag - eller ens för den delen programmakarna själva - har någon fäbless för. Jag har alltid haft svårt för de enorma hårmanerna, sminket och det faktum att imagen i många fall var viktigare än musiken. Detta togs upp i programmet också, men det betyder ju inte att man inte kan ha en stor behållning av det rent dokumentära.

Motley Crüe är väl det band jag håller högst av de akter som frekventerade Sunset Strip i Hollywood i en dekokt av musik, droger och dekadens. Mycket av programmet handlade följaktligen om dessa fyra förgrundsfigurer inom sleazerock. Tillsammans med band som Warrant och Poison drev de genren längre och längre tills den slutligen imploderade i ett moln av hårspray och utslätad poprock. Just Motley Crüe lyckades ta sig igenom förfallet och går en ny vår till mötes, till skillnad från sina kollegor som antingen lagt av, dött eller harvar runt som ren nostalgicirkus.

Sam Dunns slutord när han promenerade längs Sunset Strip bland rullskridskoåkare och livsnjutare var att han omvärderat glamrocken. Inte så att han tycker den är bättre nu, men han har fått en bättre förståelse för dess plats i hårdrockens historia. Jag kan bara instämma.

Det är en sann fröjd med denna dokumentär, och alla fem delar har hittills varit klanderfria. Nu ser vi fram mot nästa avsnitt i serien.

En helt suverän TV-serie

Sopranos kan nog vara en av de allra bästa TV-serierna som producerats. Kombinationen av en intressant story med flera bottnar och ett übercoolt framförande är närmast oemotståndligt. När den gick på TV för några år sedan föll jag som en fura, och varje söndagskväll viktes åt dessa fyrtiofem minuter som varje avsnitt bestod av.

Jag samlade på mig hela serien på DVD i samma stund den släpptes och nu håller jag som bäst på att plöja igenom hela historien på nytt. Miljöerna från New Jersey och hela det färgstarka persongalleriet är en njutning. Den fiktiva storyn om en italienskättad maffiasläkt med inbördes maktkamp och en boss som bekämpar konflikter såväl i familjen som i sitt imperium är magnifik.

En av favoriterna - bland många - är utan tvekan Steven Van Zandt i rollen som hitmannen och familjebossen Tony Sopranos förtrogne kumpan Silvio. Han gestaltade denne genretypiske figur i pauserna mellan turnéerna tillsammans med Bruce Springsteen i hans E Street Band, och som han gör det. Helt ypperligt. Alla karaktärer känns för övrigt mycket nogsamt utvalda och varsamt placerade inom seriens ramverk. Det gäller alla från James Gandolfini som Tony Soprano via Edie Falco som den passiviserade hustrun Carmela till Tony Sirico som hantlangaren  - och utföraren av våta jobb - Paulie.

Musiken är också vald med största omsorg. Sjukt snygga parallellvarianter där bild och musik är i smärtsamt vacker symbios. Mycket rockmusik i soundtracket renderar ju givetvis i rena bonuspoäng.

Kvalitet känns igen när man ser det, och det är just det vi bevittnar i Sopranos. Huruvida verklighetsreferensen stämmer har jag - förstås - inte full koll på, men oavsett detta är serien fängslande och helt enkelt omöjlig att sluta följa när man väl börjat. Kabelkanalen HBO träffade Bulls Eye med Sopranos, så är det bara. Tål att ses om och om igen.