Let The Hammer Fall

Ibland är det tätt på given. Endast två dagar efter Within Temptations kanongig på Trägårn var det dags igen. Hammerfall skulle inta Lisebergshallen tillsammans med några andra konstellationer.

Själv hade jag hade sett fram mot att få se New Yorks fantomer Riot som förband, men de ställde tyvärr in några dagar innan konsertdags. Ja, det var väl för bra för att vara sant, antar jag.
På grund av detta så åkte vi inte till stan förrän lite senare, och det var nog tur. Vi slapp helt att se den för oss ointressanta mangelhistorien Death Destruction och behövde bara höra ett par låtar med tillika ointressanta stenkrossaktiga Vicious Rumours.

Amaranthe, det tredje förbandet, var en blandning av Nightwish, E-Type och Melodifestivalen. Bitvis bra, bitvis påträngande glättigt. Att bandet frontades av en tjej som uppenbarligen ansåg sig vara Guds gåva till mannen gjorde det hela närmast pinsamt. Hon har mycket att lära av Sharon Del Aden i Within Temptation när det gäller ödmjukhet.

Hammerfall då? Jo, de bjöd på ett schysst gig trots en halvfull Lisebergshall. Joakim är ju en driven frontman numera och kryddar sitt mellansnack med skön humor. De jobbar mycket med sin koreografi och är numera slipade veteraner. Det var långt ifrån någon perfekt spelning, det fanns lite övrigt att önska beträffande ljudet till exempel, men på det stora hela kunde vi gå hemåt nöjda med aftonens begivenhet.

Holländsk Klass På Trägårn

En konsert jag sett fram mot länge var den med holländska goth-metalcombon Within Temptation på Trägårn. Jag och min gode vän Gary, som rest ända från Blekinge tillsammans med sin son för detta event, laddade upp på eftermiddagen med några väl valda musik-DVD och tillika väl valda drycker.
Vi var fyra stycken som skulle bevista det hela, förutom nämnda tre även Michaela som ännu en gång tog rygg på farsan för ett konsertbesök.

Förbandet Fingertrigger var i sanning en positiv överraskning. Vår skepsis var stor då tre äldre gentlemän iklädda kostym och slips äntrade den minimala scenen, men herrejösses vilket röj de skapade. Denna trio är väl värd att kolla, jag lovar. De finns på Spotify för övrigt för hugade intressenter.

Nåväl, det var ju huvudbandet som vi var där för och som de levererade. Ett fullsatt Trägårn bjöds på ett visuellt och musikaliskt kraftprov, och den klart lysande stjärnan Sharon Den Adel dominerade föreställningen som sig bör. Tonvikten låg på senaste given, den eminenta "The Unforgiving", och inte mig emot då den plattan är riktigt skarp.

Befrieande också med artister som inte tar sin publik för given, utan verkar genuint tacksamma för stödet och utan divalater genomför en närmast komplett spelning. Vi som var där kan bara tacka och bocka.

Jag vet att många anser att dessa flamländare är pretentiösa och pompösa, men det är deras förlust. Visst, det är polerat och kliniskt utfört, men jag ser inte det som något negativt. Samma förståsigpåare kan ju i nästa andetag hylla band som Genesis och Pink Floyd - som jag också älskar - och de står ju också för perfektionism. Resonemanget haltar en smula. Jag hade i alla fall en lyckad kväll och ser gärna att Within Temptation åter kommer hit.

Yngwie Malmsteen Goes Knätofs

Moraeus Med Mera är inget program jag följt slaviskt, tvärtom, jag har inte sett något avsnitt alls. Häromkvällen var det dock dags för ett undantag. Allas vår gitarronanist Yngwie Malmsteen var på besök i de fagra miljöerna runt Siljan och det var en kulturkrock man inte fick missa. Den gode Yngwie är en av mina husgudar och framför allt på åttiotalet när hans band innehöll de mycket underhållande bröderna Johansson gjorde den lätt självcentrerade gitarristen några riktigt vassa plattor.

Malmsteen är ständigt en källa till underhållande intervjucitat och även denna gång var han mycket kul att lyssna på. Samtalen mellan honom Moraeus var skojiga och Yngwie var förstås fullbelamrad med guldkedjor och annat glitter, samt givetvis iklädd sina Ray Ban pilot med mörka glas. Att han fortfarande iklär sig spandexbrallor är något bara han kommer undan med numera. Helt fantastiskt i min bok.
Jag har sett Yngwie live ett par gånger och han levererar alltid en högklassig show. Nu var han ensam på plats och framträdde till bandad musik, men lik förbannat öste han på som om han stod på Budokans scen med full besättning. Respekt.
Han avslutade sin enlåts-show med att hiva sin Stratocaster rätt över Marshallstacken så att den landade med ett gigantiskt brak i periferin. Yngwies förklaring att det brukar stå en roddare och ta emot guran är ju faktiskt hejdlöst underhållande.

Tack Kalle Moraeus för att du bistod Sverige med denna kulturgärning.

Hard Rock Café London

Först Hard Rock Café på Manhattan, och nu Hard Rock Café i London. Från den största till den första av restaurangkedjans alla enheter inom loppet av en dryg vecka. Att just komma till Hard Rock i London kändes väldigt speciellt, då allt började här och Eric Claptons gitarr som så att säga startade det hela fortfarande hänger på väggen över baren - bland hundratals andra prylar i  lokalen. Första kvällen vi var där bestod väntetiden för att komma in av endast två timmar. Suck. Då klockan redan då var elva beslöt vi oss för att återvända för en lunch dagen därpå. Däremot gick vi in i deras shop som låg bredvid, och det var tur det.

Som alla vet som varit där, har de ett "valv" i källaren där de förvarar en hel del extra unika musikattiraljer som på olika sätt funnit vägen till rockcaféet. De har visningar varje timme för hugade rockkonnässörer, men vi lyckades få till en privatvisning för bara mig och Michaela.

Väl nere i valvet började vi prata musik hit och dit med killen som guidade oss, och sådant förbrödrar som bekant, så vi hade en riktigt trevlig stund bland alla rockmemorablia. På väg ut frågade jag dottern om hon fotograferat Paul Stanleys något udda mikstativ som stod i ett hörn, en skapelese konstruerad av kedjor och metall. "Do you like KISS?" frågade vår eminenta vägledare. Efter vårt jakande svar pekade han ivrigt på en soffa som stod i ett hörn. "Sätt dig" sa han till mig medan han hämtade Gene Simmons klassiska yxbas. "Håll den som ett basebollträ" uppmanade han vidare och gestikulerade till dottern att ta ett par bilder. Inom loppet av en sekund var jag fjorton år igen, och jag log fånigt mot kameran.

Vi bytte plats och fotograferade innan det var dags att gå upp till markplanet igen. "Tala inte om det här för någon" sa killen, "i alla fall inte så länge ni är kvar här i London." Vi lovade förstås och tackade ånyo, och precis när vi skulle gå tillade han leende: "När ni kommer hem till Sverige igen kan ni däremot berätta hur mycket ni vill om detta". Sagt och gjort.

Bad To The Bone

En makalös vecka i städernas stad - New York - är till ända. Trots att dagarna var fullspäckade med aktiviteter känns det som att man inte hann med någonting. Helikopertur över Manhattan, Top Of The Rock, Times Square, Ground Zero och så vidare. Ett par bra gympadojor räddade fötterna för man gick enormt mycket. Nåväl, detta är ingen turistblogg utan en musikdito och några musikaliska events finns att rapportera.

Vårt hotell låg bara ett par hundra meter från Dakota Building där John Lennon bodde, och självfallet var ett besök utanför denna mytomspunna byggnad ett måste. Yoko Ono bor ju där fortfarande, och det kändes mäktigt att stå utanför en av den moderna musikhistoriens giganters bostad.

Minnesplatsen Strawberry Fields låg i Central Park mittemot Dakota Building, givetvis också ett måste. De har gjort en liten del av Central Park till en plats där man ska vara tyst och där det ska finnas plats för eftertanke. Strawberry Fields är absolut värt ett besök.

Tisdagskvällen var en riktig höjdare. George Thorogood på B.B. Kings Blues Club lät redan på papperet som något alldeles extra, men konserten överträffade alla förväntningar. En gemytlig klubb där man satt vid sitt bord nära scenen och bara njöt fullt ut. Jag har sett otaliga gig i mina dagar, men det här var något alldeles extra. George och hans Destroyers levererade en makalös spelning med ett drag jag hittills bara upplevt med Status Quo i deras bästa stunder. Här handlade det inte om att ställa ut några bluesdojor utan om att bjuda publiken på en oförglömlig kväll.

Karln var fullständigt genomblöt efteråt och stället var i total eufori. Man kan säga mycket om jänkarna, och det gör jag gärna, men de kan verkligen det här med show business. Sällan har nittio minuter gått så fort, och sällan har det känts så fulländat efter en spelning.

Tack George Thorogood and The Destroyers för en sagolik kväll!!

The Man In Black

För att komma i lite amerikansk stämning gjorde jag en kulturgärning. Kvällen innan avfärd till New York såg jag filmen Walk The Line för andra gången. Denna fantastiska film om Johnny Cash är sannerligen sevärd och Joaquin Phoenix är ruggigt bildlik som Mannen I Svart. Jag vill betona, om någon undrar, att countrymusik verkligen inte är min kopp te, men i det här fallet spelar det ingen roll. Dokumentationen om Cash liv är mästerlig och även Reese Witherspoon, som jag tidigare, avfärdat som ett blont våp är helt perfekt i rollen. Hon fick ju de facto en Oscar för rollen också.

Som sagt, mer behöver inte sägas. Denna film rekommenderas till alla som är musikintresserade och till nördar som undertecknad är den ett måste. Den ledde faktiskt till att jag inhandlade en samlings-CD med mannen i fråga, och det säger en hel del. Oavsett om filmen har den inverkan på dig, vilket kanske inte är troligt, tycker jag att den rent filmiskt och dokumentärt är omistlig.

Se den, det är en order.