Olof Palme

Idag är det tjugofem år sedan Olof Palme sköts ihjäl på Sveavägen i Stockholm. Jag minns exakt var jag var, och vad jag gjorde den kvällen. Min gamla polare Lasse och jag hade haft en kul kväll med lagom mycket alkohol och ett litet krogbesök. Han lämnade min lägenhet efter en nattfösare och tog en taxi. Halvtimmen senare ringer han och säger förtvivlat:
Sätt på TV:n, de har skjutit Palme!!

Klockan var ett på natten. Jag slängde på luren, och sprang till TV:n. Tre timmar senare satt jag fortfarande och tittade förstummat på de olika rapporterna som strömmade ut ur etern. Det var helt ofattbart, vår statsminister var död.

För mig var - och är - Olof Palme en ikon och hjälte. Många hävdar att han placerats på en piedestal retroaktivt, men för mig har han alltid varit den bäste svenske politikern jag upplevt. Oavsett vem som mördade honom, rycktes han bort alltför tidigt och alldeles för brutalt. Sverige har aldrig blivit riktigt detsamma igen, så är det.

Svensk maffia

Har plöjt en fantastisk bok, nämligen Svensk Maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson. En bok som kartlägger flera olika kriminella konstellationer i Sverige, exempelvis Hells Angels och Original Gangsters. Läsningen blir en hisnande resa, och man läser med en blandning av fascination och fasa.

Det är skrämmande att inse hur mycket våld och maktutövande som de facto pågår bakom kulisserna, och hur mycket makt dessa grupperingar har. Jag rekommenderar alla att läsa denna oerhört intressanta och nödvändiga bok.

Dålig koll

Den hårda rocken har nästan alltid setts över axeln från det så kallade etablissemanget. Inget fel i det kanske, då mycket av identiteten för dylika akter ligger just i att stå lite utanför de gängse normerna och kämpa underifrån.

Men ändå, jag hörde på en diskussion i ett kulturprogram i P1 där artister som gör comeback avhandlades. Det är en trend, sades det, och just det kan jag instämma i. Däremot blir jag så trött när programledaren som exempel, bland massor av ointressanta kostymgäng som Hansson de Wolfe United och Lustans Lakejer nämndes...Pink Floyd och Alice Cooper.

Hallå, det är Roger Waters som är ute och framför The Wall nu, inte Pink Floyd. Rick Wright har ju dessutom avlidit, så någon comeback i rätt bemärkelse är ju omöjlig. När det gäller Alice Cooper har ju han varit aktiv oavbrutet sedan sjuttiotalet. Comeback? OK, om man specifikt menar att bandet Alice Cooper ska göra comeback, men jag tror varken att P1 har den kollen på skillnaden mellan bandet Alice Cooper och artisten med samma namn. dessutom är jag övertygad om att den sympatiske skräckrockaren klarar sig bra utan sitt gamla gäng, så comeback för bandet Alice Cooper tror jag inte på.

Varför kan man inte göra lite bättre research innan man går ut i rikstäckande radio. Jag gillar P1 och lyssnar mycket på deras samhällsprogram, men rockmusik har de ingen större koll på.

Over The Hills And Far away

Strängbändaren Gary Moore har gått ur tiden, och det smärtar. Framför allt på åttiotalet gjorde den gode irländaren fantastiska plattor, och hans insatser i Thin Lizzy är svåra att förbise. Han var uppenbarligen en bitvis knepig person privat, men det förtar inte hans konstnärsskap.

Det som kan kännas en smula jobbigt är ju att i takt med att ens hårdrockande hjältar försvinner en efter en, så blir man påmind om sin egen generations dödlighet. Först den oerhört saknade Ronnie James Dio och nu Gary Moore, för att nämna ett par. På något vis har de alltid funnits med, och man vill inte att de ska åldras utan alltid finnas där lika bra som någonsin.

Nu ska jag i övrigt inte skriva en lång krönika om Gary Moore, för det har andra redan gjort, förmodligen bättre än vad jag skulle få till. Jag nöjer mig med att spisa all fantastisk musik som han gjort, och minnas tillbaka på en magisk kväll på Hovet i Stockholm 1987. Tur ändå att man hann se denne gigant live, för nu är det försent - definitivt. Tack för allt, Gary.