In Flames regerade kvällen

In Flames på Scandinavium var en tillställning som lyste upp höstmörkret. Förväntningarna var högt ställda, och de infriades med råge.

Kvällen inleddes med att vi samlades hemma hos undertecknad för ett samkväm innehållande mat, dryck och spisande av väl utvald hårdrock. Tillställningen blev nästan för ändamålet alltför trevligt då klockan gick oerhört fort. Vi missade följaktligen alla förband, men den förlusten var lätt att bära, vi hade med all säkerhet roligare där vi var. Nåväl, till slut var det dags att ge sig av för att inte missa kvällens höjdpunkt. Det hade ju varit ett antiklimax, minst sagt. Fem minuter efter vår ankomst till arenan släcktes ljuset ner och huvudakten inledde med titelspåret från nya given "Songs From A Playground Fading". Efter det var alla spjäll på vid gavel och en minnesvärd kväll hade inletts.

Imopnerande att med såpass små medel ändå få till ett makalöst röj. En ljusshow som var snyggt regisserad och väl avvägd var egentligen de enda effekterna, förutom ett smärre pyrotekniskt inslag i avslutande "Take This Life". Tokröj på publiken och en närmast ypperlig setlist gjorde att In Flames avgick med segern utan större problem. Tonvikten låg på nya plattan, hela åtta spår hämtades därifrån, och inte mig emot. Jag håller den, tillsammans med "Come Clarity", som bandets starkaste stund. Lite extra kryddor från tidigare album fullbordade en smakfull anrättning. Sällan har knappa två timmars konsert känts så kort, makalöst var ordet.

Jag, och många andra, har tidigare framfört farhågor för vilka artister som ska kunna fylla Ullevi när de stora giganterna lagt av. Det har känts som att det inte funnits någon, men kanske att In Flames snart är uppgiften mogen. Åtminstone om de fortsätter på det inslagna spåret.

Tung återförening som glädjer

En av hårdrockens verkliga titaner har bestämt sig för ännu en återförening. Tillsammans med Deep Purple och Led Zeppelin är Black Sabbath en av hårdrockens sanna grundpelare. Efter Ozzys nesliga avslut i bandet efter "Never Say Die" har det både kastats pajer och öppnats famnar genom åren. Skillnaden denna gång är att man förutom att dryga ut sin pension med en världsturné även bestämt sig för att släppa ett nytt album.

Jag såg originaluppsättningen av Sabbath på Globen för några år sedan och det var en överraskande vital och njutbar spelning, så visst finns det alla möjligheter att det kan bli något som faktiskt känns relevant.
Annars är ju risken ofta stor att det blir en ganska pinsam historia där man har de förlåtande skygglapparna på och minns hur ens idoler såg ut i sina krafts dagar trots att alla fakta påvisar att många år gått.
Deep Purples återförening 1984 fungerade ju faktiskt riktigt bra, till stor del tack vare ett starkt comebackalbum. Aerosmiths återförening var ju också, i alla fall initialt, helt fantastisk.
Det finns dessvärre alltför många bevis på motsatsen, och jag hoppas verkligen att Black Sabbath lyckas frälsa sin svältande publik. Ozzy har ju levererat hela tiden, tycker jag, och även huvudbandet i dess olika skepnader har presterat med hög kvalitet. Således finns det alla förutsättningar för att det kan lyckas.

Själv ska jag till Stockholms Stadion 25 maj och där förhoppningsvis avnjuta en minnesvärd kväll i sällskap med en av hårdrockens verkliga giganter.

Nightwish på gång igen

Tuomas Holopainen är en man som skyndar långsamt. Det är nu fyra år sedan förra given "Dark Passion Play", men nu börjar det röra på sig i det finska lägret. Ny platta släpps sista november och sedan väntar en världsturné. "Imaginaerum", som skivan heter, har mycket att leva upp till.

Within Temptation har ju som bekant drämt till med storsläggan tidigare i år med sin "The Unforgiven" och dessa båda band har ju till stor del samma målgrupp. På detta kommer att "Dark Passion Play" också var riktigt bra, och kräver att Holopainen och hans gelikar värker fram något högoktanigt.

En parallell till kan dras till Within Temptation. Holländarna har ju släppt nya given som ett koncept med tillhörande serietidning och filmsekvenser. Nu ska även "Imaginaerum" kunna avnjutas i filmiskt format. Jag vet inte formerna eller omfattningen, men onekligen verkar det vara ett stort projekt. Återstår att se hur det lyckas.

10/4 står i alla fall Nightwish på Lisebergshallens scen, enligt som det heter säkra källor. Biljetter är släppta, så det är väl bara att öppna plånboken igen, för detta vill jag inte missa. Jag såg bandet på Arenan i Stockholm 2007 och det var helt lysande. Nu när Anette Olzon dessutom hunnit växa in i rollen som frontfigur och skuggan av Tarja Turunen bleknar, så kan det bli ännu bättre. I väntan på en förhoppningsvis bra konsert, så får väl nya skivan utvisa om Nightwish är redo att ta upp kampen med Within Temptation. Eller hela övriga hårdrocksvärlden förresten.

Ett stycke brittisk musikhistoria

Som bekant var jag i London igen för några veckor sedan. I min eufori över att få hålla Gene Simmons bas inne på Hard Rock Café, som jag plågade er med i ett tidigare inlägg, glömde jag nämna en annan stor upplevelse med musikanknytning.

Battersea Power Station är från början ett kolkraftverk i London. Det konverterades till fjärrvärmeanläggning med åren och drevs mellan 1939 och 1983. Hur intressant denna historielektion än kan tyckas, så undrar vän av ordning förstås var kopplingen till musik kommer. Initierade själar har ju förstås redan koll på att det var just Battersea Power Station som prydde omslaget på Pink Floyds album "Animals".

Vi var nere i Wimbledon en sväng, och skulle tillbaka mot Earls Court på District Line. Den var avstängd, vilket vi visste då vi hade fått skumpa på lokalbussen ner till tennisens mecka. Nåväl, nu fick vi tipset av serviceinriktade järnvägstjänstemän att ta pendeltåget via Clapham Junction upp till Victoria för vidare färd mot Earls Court. Sagt och gjort, vi klev upp på tåget.

Jag står och funderar på om inte Battersea Power Station borde ligga här någonstans. Vid tidigare besök i London har jag sett det över Themsen från Westminster-hållet. Just då tittar jag ut genom sidorutan och finner att jag stirrar rätt in i tegelväggen på kraftverket. Jösses, nu blev det bråttom att få fram kameran. Jag ber dottern att ta några bilder, tyvärr har jag inte tillgång till dem just nu för publicering här, innan kraftverket försvinner bakom oss.

Det kan tyckas en smula nördigt och kulturellt inskränkt att fästa så stor vikt vid ett bedagat kraftverk, men alla som kan sin musikhistoria förstås känslan av att befinna sig så nära en i det avseendet historisk plats. Lite samma känsla som när jag gick över Abbey Roads övergångsställe i våras, även om det förstås var en ännu större upplevelse.

Battersea Power Station har dessutom använts av såväl Alfred Hitchcock i filmen "Sabotage" och inspelningen av den underbara fisksketchen i Monty Pythons "The Meaning Of Life" gjordes här. Även filmer som The Whos "Quadrophenia" och Batman-rullen "The Dark Knight" har haft kraftverket som inspelningsplats. Så kom inte och säg att det inte är en historisk plats, nördigt eller inte.

Kultafton på Trädgårn väntar

Ja, nu är biljetten till årets kanske största kultafton inköpt. NWOBHM-giganterna Saxon ska hissa den brittiska fanan på Trädgårn, och självfallet ska yours truly infinna sig. Få band kan så stolt se tillbaka på en karriär där man hållit fast vid sina ideal. Ja, de hade en kort kort period där de försökte flirta med motsträviga jänkare, men man kom snabbt på bättre tankar.

Saxon är också ett av ytterst få band från åttiotalet som fortfarande släpper högst relevanta plattor. Faktum är de senaste givarna varit oerhört vitala och högkvalitativa. Det är nästan bara Motörhead och Iron Maiden från den tidseran som kan stoltsera med liknande utveckling.

Förbandet är inte mindre intressant det. Kanadensiska kultgänget Anvil ska öppna kvällen, och det ska bli minst lika roligt att se Lips och hans kompisar. Även Anvil har ju gått en ny vår till mötes, inte minst genom den sagolika dokumentären som väl ingen med normalt intresse för hårdrock missat. Dessutom är nya plattan "Juggernaut Of Justice" kanske deras bästa någonsin, i alla fall sedan "Metal On Metal" såg dagens ljus 1982.

Som sagt, Saxon är ju onekligen ett mycket bättre band rent musikaliskt i mitt tycke, med många makalösa album under bältet. Anvil å andra sidan har ju en kultstämpel som är enorm och att få se dem ska bli oerhört skoj. Det har alla förutsättningar att bli en kväll att minnas, hoppas bara att verkligheten lever upp till förväntningarna.

Världsrekord i total hybris

Metallica och Lou Reeds projekt Lulu måste betraktas som en total musikalisk härdsmälta.

Bägge artister har tidigare stått för stordåd. Alla Metallica-plattor från debuten "Kill Em All" fram till och med "The Black Album" är oantastliga och Lou Reed har ju också en hel del bra på sitt samvete. Velvet Underground gjorde mycket högoktanigt, "Walk On The Wild Side", förstås, är en klassiker och mannens liveplatta "Rock ´N´ Roll Animal" är ju sinnesjukt bra.

Metallica-fans skyller allt på Lou Reed, vilket är mer än lovligt fånigt. Det är som när fotbollslag skyller förluster på domaren, eller som när grekerna gnäller på EU för att deras ekonomi är skjuten i sank. Metallica är ju inte helt oskyldiga själva till detta haveri, tvärtom.
Synd, då jag tycker att "Death Magnetic" faktiskt var ett steg i rätt riktning. "Lulu" är en språngmarsch åt helt fel håll och rätt ner över en avgrund. Man undrar hur de tänkte egentligen. "Hmmm, nu ska vi se om vi kan hitta på något alldeles olyssningsbart och se om vi kan sälja det till de idioter som fortfarande köper all skit vi ger ut".

Metallica har ju som bekant kämpat med alla tänkbara medel för att förhindra nedladdning. I detta fall kan de lugnt släppa eländet till Pirate Bay. Det blir ingen försäljningsförlust, då det inte lär krängas många exemplar av detta pekoral. Å andra sidan lär ingen ladda ner skräpet heller. En enig hårdrocksvärld inser att detta är bortom all vett och sans.

Vissa, ytterst få förvisso, skribenter försöker hylla Lulu som ett modigt försök till konst eller något liknande. Skit är skit oavsett avsändare, säger jag. Bara för att man är en etablerad världsartist ska man inte komma undan med att förolämpa sin publik. Tvivelsutan är det så att om någon okänd, eller mindre stor, artist ville göra detta skulle varje normal skivbolagsguru kölhala vederbörande på plats, alternativt surra fast människan i en stol och tvinga denne att lyssna på Barry Manilov på högsta volym tills han dog.

Faktum kvarstår. Metallica har inte gjort något relevant på platta sedan 1991. Tur då att de gamla plattorna finns, och att bandet fortfarande är grymma live, för som låtskrivare verkar de numera vara fullständigt slut.

Boken Access All Areas

Jag håller just nu på och plöjer boken "Access All Areas" av Anders Tengnér vilket är ett tveeggat svärd. Å ena sidan är boken precis så frustande underhållande som jag hoppats på, full av anekdoter och värdelöst vetande som nördar som jag bara älskar att få ta del av. Mycket av det som Tengnér skriver om kommer jag ihåg från hans jobb på OKEJ och Rocket samt de TV-program han ledde.

Många av intervjuerna han refererar till har jag sett i hans program från åttiotalet. Helt underbara samtal och filmklipp med många av de stora hjältarna. Jag kommer exempelvis ihåg programmet Metalljournalen där Anders hoppar fram framför kameran och säger ungefär så här: "Nu alla barn blir det riktigt läskigt, för här kommer WASP med I Wanna Be Somebody". Stor humor för oss som var med.

Å andra sidan är boken rent journalistiskt på OKEJ-nivå. Enkelt skrivet, lite hafsigt rentav, och man får känslan av att i sin iver att få berätta om alla sina möten med hårdrockens stora så missar Tengnér många förjupande detaljer. Synd, men vem är jag att klaga egentligen? Jag får ju chansen att via boken återuppleva det årtionde som betytt mest rent musikaliskt, och det decennium som präglat mig mest.

Läs boken om du vill bli underhållen och minnas tillbaka, men förvänta dig inga djupa analyser och människoporträtt. Ibland räcker det förstnämnda dock långt.

En kulturgärning är utförd

På det glada åttiotalet var skivinköpen på topp, och ordet kris fanns inte på skivbolagens agenda. Det var länge vinyl som införskaffades innan CD:n tog över. Många, de flesta rentav, plattor som utgavs på vinyl har  gått att få tag på i det digitala formatet senare. Dock inte alla, och därför är det extra skoj när plattor man tror är borta för alltid faktiskt dyker upp som CD. Ja, jag vet att det finns Spotify och nedladdning, men ibland står inte plattorna att finna där heller.

Fortune, ett oerhört tidstypiskt AOR-gäng från åttiotalet, släppte en för genren sanslöst bra platta 1985. En kompis köpte den på import från USA och betalade ohemula summor, minns jag, men musiken var värd det.
Jag spelade in alstret på kassett - det här var alltså före digitala åldern, kids - och har sedan dess längtat efter att få tag på skivan själv.

AOR Heaven, ett tyskt bolag, har nu återutgett kultskivan, och när jag av en slump fick se den på Ginza för det facila priset av 99:- var valet enkelt. Ofta bedagas musik och film med åren och återupptäckandet av sina gamla favoriter kan bli jobbigt. Så inte i detta fallet. När man lyssnar på plattan ser man hockeyfrillor, midjekavajer, skinnslipsar och pudelkrull framför sig. Musiken är oerhört tidstypisk och AOR-klichéerna är många, mycket stråkar i balladerna och en tillrättalagd produktion. Jag älskar det. Kalla mig tönt eller nörd, jag bryr mig inte. Jag låter mig svepas med i en smörkantad våg av minnen och lättrallade refränger.

Ibland behöver man lite annat än taggtrådsriff och growlande ilskenhet. Tack AOR Heaven och tack Fortune, det gjorde ni bra.