Lika bra som väntat

Nu är julen avklarad och paketen uppslitna. Som vanligt lockar de hårda klapparna mest och då framförallt de som är hårda i dubbel bemärkelse.

Jag hade önskat nya Led Zeppelin-boxen Celebration Day, och minsann så fanns den gömd innanför julpapperet på ett paket under granen. Boxen finns i många olika versioner, och den jag fick var med 2 CD + 2DVD, vilket var precis vad jag önskat.

Led Zeppelin har en närmast löjligt hög kvalitetsnivå och Celebration Day frångår inte den statistiken. Det är helt enkelt fantastiskt bra hela vägen. Ni har säkert läst recensioner både här och där så jag känner inte att jag behöver fördjupa mig mer än att helt enkelt konstatera att det här säkert är den bästa livedokumentationen som finns med dessa titaner inom den hårda rocken och antagligen en av de bästa liveupptagningarna överhuvudtaget i rockhistorien. Led Zeppelin har alltid varit måna om sitt varumärke och ett led i det förvaltandet är att inte åka runt som någon nostalgicirkus och mjölka sina fans på pengar och sig själva på respekt. Förutom ett litet gästspel på Live Aid 1985 är det här första och med stor sannolikhet enda gången bandet återförenas. Magin är vidmakthållen, och det är helt i sin ordning när man levererar så förtjänstfullt. Att London är spelplatsen känns också helt logiskt, man återvänder till fäderneslandet och hyllar sin forne skivbolagschef och vän Ahmet Ertegun helt fläckfritt.

Celebration Day är ett måste för alla som var med när det begav sig och vill återuppleva ett av de bästa banden som någonsin funnits. Celebration Day är förresten ett måste för alla med känsla för kvalitet och suverän musik. Epitetet världsklass har sällan varit mer passande än här, och det enda man kan beklaga är väl att man inte befann sig på plats i London den där magiska decemberkvällen 2007.

Sweden Rock allt intressantare

Det blir mycket Europe nu i nyhetsflödet, men ibland kan man inte styra över händelseutvecklingen. Häromdagen förkunnades det att bandet är klara som tredje headlineakt på nästa sommars Sweden Rock Festival.

  Man ska genomföra en enda spelning i Sverige nästa sommar och den blir på nämnda vördnadsfulla festival. Ett trettioårsjubilerande band som ska leverera en show utöver det vanliga och dessutom bjuda på låtar från samtliga studioalbum låter intressant. Utöver det ska en del gästartister dyka upp på giget vilket alltid är roligt.

Nästa års festival känns glödhet för tillfället. Det är hur många favoritartister som helst på plats och med en trio starka headlineband är det upplagt för tre dagars fest. Jag har skrivit om startfältet tidigare,men vill ändå, förutom de tre stora, flagga för exempelvis Accept, Avantasia, UFO, Paradise Lost, Sonata Arctica och mina ständiga favoriter Status Quo.

De sistnämnda har ju i dagarna släppt en helt suverän dokumentär-DVD som min älskade dotter köpte med sig från London när hon kom hem över jul från den brittiska huvudstaden. Perfekt att ha en hovleverantör på plats, priserna och utbudet är överlägset mot här. Jag återkommer med en fullödig recension om filmen när jag sett den, vilket lär ta en stund. Praktverket klockar nämligen in på dryga tre timmars total hänförelse och nostalgi.

Europe lever i nuet

Lördag kväll och konsert med Europe på Scandinavium. Jag hade nog inte tänkt att bevista konserten, men ett par presentkort som höll på att löpa ut avgjorde det hela och tur var det.
Lämplig tid för ankomst var lagom för att höra förbandet Mustasch avsluta sitt gig, de är ett band jag inte har så mycket intresse av så det var en avvägd entré.

Europe anno 2012 är en väloljad maskin som levererar föredömligt. De skulle kunna göra det lätt för sig och rada upp alla pudelsånger i en lång glimrande nostalgitripp och bli hyllade av många. Istället lägger man fokus på senare plattor och det är ingen slump att majoriteten av setlistan domineras av de två senaste plattorna "Last Look At Eden" och "Bag Of Bones".

Självfallet kan man inte undanhålla publiken en hel del gamla godingar heller, och såväl "Scream Of Anger" samt "Superstitious" dammas av ganska tidigt på konserten. I det akustiska setet i mitten av giget ingår "Open Your Heart" och här hörs för första gången Joeys lite turnétrötta stämband. Det är bara en sekundär skönhetsfläck för karlen har fortfarande en av hårdrockens bästa röster.

Låtarna från "Last Look At Eden" är samtliga fenomenalt bra live, och just den plattan är tvivelsutan Europes bästa efter comebacken. "Bag Of Bones" är också en bra platta, även om den inte når riktigt upp till föregångaren. Detta märks också live, då låtar som "Last Look At Eden" och Led Zeppelin-pastischen "No Stone Unturned" sopar banan med exempelvis "Demonhead" och "Doghouse".

Jag har sett Europe att antal gånger, första tillfällena var redan under storhetstiden i mitten på åttiotalet, och de har som liveband blivit bättre och bättre hela tiden. Jag har alltid hållit John Norum före Kjell Lövbom a.k.a. Kee Marcello, och han är sagolik en afton som denna. Även övriga i bandet har ökat sin förmåga som exempelvis Ian Haugland vars trumspel inte står den gode John Bonham långt efter med en remarkabel tyngd i trumstockarna. Joey Tempest är en formidabel frontman, han håller igång hela konserten och verkar vara på ett strålande humör. Att hans röst som sagt är en av de bästa i branschen är ju en extra dimension.

Avslutningen är förstås väntad med såväl "Carrie", "Rock The Night" och "The Final Countdown" tätt efter varandra. Omistligt, men en smula förutsägbart. Visst kan de inte avstå denna treklöver, det förstår väl alla - jag vill också ha dem med i setlistan - och versionerna de framför den här gången är både tunga och pigga och då har inte jag några problem med det i alla fall. Det finns mycket liv kvar i Europe, och jag hoppas de håller på länge än. Nästa gång får de dock gärna blanda in lite fler gamla godingar - då gärna av det mer oväntade slaget -  som till exempel "The King Will Return" eller "Wasted Time".

Rush in i finrummet

Den lilla eminenta powertrion från Kanada som lystrar till namnet Rush har blivit invalda i Rock And Roll Hall Of Fame för 2013. Varje år väljs ett antal framstående artister in i detta fina sällskap och i år är det förutom Rush bland annat Heart och Albert King.

Eftersom det handlar om en amerikansk institution så är det förstås en stor övervikt för transatlantiska artister, och för egen del kan jag fundera över en del utnämningar. Tittar man igenom alla invalda som fått audiens genom åren så finns det givetvis många som med all rätta platsar, medan andra lämnar frågetecken i min bok.

Om man väljer band inom tyngre genren, så återfinns förstås brittiska giganter som Led Zeppelin och Black Sabbath vilket ter sig tämligen självklart. Däremot kan man fundera över var Deep Purple tagit vägen. De var nominerade i år, men fick tydligen inte tillräckligt många röster. En förklaring kan förstås vara att Deep Purple inte slagit i USA lika bra som sina båda medkombattanter. Hade instiftelsen varit europeisk så hade Deep Purple varit med för länge sedan.


Nåväl, oavsett detta, alla gratulationer till Rush. Trion är värda all respekt och alla utmärkelser de kan få.

London världens coolaste stad

Åkte på en spontanresa till London nu i helgen. Det är en stad jag varit i otaliga gånger, men aldrig tröttnar på. Bara nu i höst har jag varit över ett par gånger till min favoritstad i världen.
Anledningen denna gång var framför allt att min älskade dotter jobbar som au pair där och då måste man förstås ta chansen att besöka henne. Det blev fem hektiska dagar, som det oftast tenderar att bli i London. Det är så mycket man vill hinna se och göra, och tiden springer iväg som Usain Bolt på rekordjakt.

Bland höjdpunkterna fanns förstås en fotbollsmatch. Det brukar gärna bli en sådan om tillfälle ges. Arsenal hemma på mäktiga Emirates Stadium var en fantastisk upplevelse - även om Swansea tog med sig alla tre poängen hem till Wales - och man inser, liksom varje gång man går på match här, att fotboll på den här nivån inte befinner sig på samma planet som vår korpartade allsvenska. Jag har sett hemmamatcher med West Ham, Tottenham, Fulham och Arsenal (både på Highbury och Emirates) och det är imponerande vilken organisation och vilken industri fotboll är i England.

Nåväl, nu är det här i första hand en musikblogg så ett svep om detta nu. HMV - förkortning av His Master's Voice - är en relik som lever kvar trots skivbutikernas sotdöd. Nu har även de minskat i omfång och mångfald, men några riktigt bra butiker har de kvar ännu. Annat var det förr när man åkte till London och det fanns skivbutiker överallt, allt från de stora drakarna i flera våningar till entusiastbutikerna med saggig inredning och dedikerad personal.
Jag gjorde det enkelt för mig den här gången och besökte HMV på Oxford Street. Man kan nog inhandla hur mycket som helst egentligen, men jag begränsade mig en hel del. Ett par gamla sköna Queen-plattor blev det. "A Night At The Opera" och "Sheer Heart Attack" fick jag för £ 5 styck. Dessa godingar hade jag bara på vinyl och nedladdade ful-filer (läs Pirate Bay) innan. Dessutom kom jag ut därifrån med senaste Aerosmith-given "Music From Another Dimension" och Nya KISS-plattan "Monster" för £ 7 pund styck. Mycket bra pris för helt nya skivsläpp.

Som lök på laxen slängde jag med industrikungarna Rammsteins "Liebe Ist Für Alle Da" och en samling med mangelmästarna Slipknot betitlad "Antennas To Hell", man måste ha lite brutalmangel att avreagera sig med ibland.

Det hände förstås oändligt mycket mer dessa dagar i underbara London, men jag nöjer mig med dessa små betraktelser. Fotboll, musikinköp, trivsamma människor och förstås en hel del pubar. Livet är gott ibland.

Ullevi är snart glömt

Jag har en känsla av att Ullevi som konsertarena håller på att tyna bort, om något så fysiskt stort kan tyna bort förstås.

Orsakerna är främst dessa:

För det första så är byggandet av ett antal nya arenor ett stort hot mot Ullevi. Friends Arena i Solna följs snart av ännu ett jättebygge i Stockholm. Malmö har nya platser för spelningar och listan kan byggas på ytterligare. Framför allt Friends Arena kommer att ta många konsertarrangemang. Nästa sommar kommer såväl Iron Maiden och Bruce Springsteen att uppträda där, två akter som valde Ullevi förra gången de var här. KISS kommer också till nämnda arena, och de valde ju faktiskt redan förra turnén att avstå från Göteborg till förmån för Stockholm och Malmö. Även Ozzy Osbourne kom ju till Stockholm och Malmö medan Göteborg blev utan ett besök, något som förmodligen upprepas i och med den nya nationalarenan. En stor fördel Friends Arena har är förstås taket, som möjliggör en fullgod upplevelse oavsett väder.

För det andra är antalet artister som de facto fyller arenor av sådan här storlek inte så många.
Dessutom har de flesta uppnått en aktningsvärd ålder och återväxten är klen. Rolling Stones, Bruce Springsteen, U2, KISS, Iron Maiden, Metallica, Roger Waters och AC/DC är väl de namn som kommer i åtanke när det gäller rock och av dessa är de yngsta i femtioårsåldern. Madonna lyckades ju inte fylla Ullevi i somras och frågan är om Robbie Williams är den stora räddningen för en arena som känns bedagad som en dinosaurie. Dessutom har ju Ullevi nyligen blivit ombyggd för att ta emot mer publik. Den tajmingen känns synnerligen fel med tanke på hur det ser ut med framtida konsertbesök till västkusten.