Europe lever i nuet

Lördag kväll och konsert med Europe på Scandinavium. Jag hade nog inte tänkt att bevista konserten, men ett par presentkort som höll på att löpa ut avgjorde det hela och tur var det.
Lämplig tid för ankomst var lagom för att höra förbandet Mustasch avsluta sitt gig, de är ett band jag inte har så mycket intresse av så det var en avvägd entré.

Europe anno 2012 är en väloljad maskin som levererar föredömligt. De skulle kunna göra det lätt för sig och rada upp alla pudelsånger i en lång glimrande nostalgitripp och bli hyllade av många. Istället lägger man fokus på senare plattor och det är ingen slump att majoriteten av setlistan domineras av de två senaste plattorna "Last Look At Eden" och "Bag Of Bones".

Självfallet kan man inte undanhålla publiken en hel del gamla godingar heller, och såväl "Scream Of Anger" samt "Superstitious" dammas av ganska tidigt på konserten. I det akustiska setet i mitten av giget ingår "Open Your Heart" och här hörs för första gången Joeys lite turnétrötta stämband. Det är bara en sekundär skönhetsfläck för karlen har fortfarande en av hårdrockens bästa röster.

Låtarna från "Last Look At Eden" är samtliga fenomenalt bra live, och just den plattan är tvivelsutan Europes bästa efter comebacken. "Bag Of Bones" är också en bra platta, även om den inte når riktigt upp till föregångaren. Detta märks också live, då låtar som "Last Look At Eden" och Led Zeppelin-pastischen "No Stone Unturned" sopar banan med exempelvis "Demonhead" och "Doghouse".

Jag har sett Europe att antal gånger, första tillfällena var redan under storhetstiden i mitten på åttiotalet, och de har som liveband blivit bättre och bättre hela tiden. Jag har alltid hållit John Norum före Kjell Lövbom a.k.a. Kee Marcello, och han är sagolik en afton som denna. Även övriga i bandet har ökat sin förmåga som exempelvis Ian Haugland vars trumspel inte står den gode John Bonham långt efter med en remarkabel tyngd i trumstockarna. Joey Tempest är en formidabel frontman, han håller igång hela konserten och verkar vara på ett strålande humör. Att hans röst som sagt är en av de bästa i branschen är ju en extra dimension.

Avslutningen är förstås väntad med såväl "Carrie", "Rock The Night" och "The Final Countdown" tätt efter varandra. Omistligt, men en smula förutsägbart. Visst kan de inte avstå denna treklöver, det förstår väl alla - jag vill också ha dem med i setlistan - och versionerna de framför den här gången är både tunga och pigga och då har inte jag några problem med det i alla fall. Det finns mycket liv kvar i Europe, och jag hoppas de håller på länge än. Nästa gång får de dock gärna blanda in lite fler gamla godingar - då gärna av det mer oväntade slaget -  som till exempel "The King Will Return" eller "Wasted Time".