Några tips från coachen

Tänkte bara tipsa lite om några schyssta låtar som just nu pockar på yours trulys intresse. Som bekant varierar intresset och känslorna från vecka till vecka så det är att betrakta som en dagsfärsk upplysning.

Nåväl, just nu vaskas bland mycket annat dessa guldkorn fram på en daglig basis.

Accept: Shadow Soldiers. Hämtad från plattan Stalingrad. Ett gitarriff som klistrar sig fast på näthinnan som ett envist flugpapper kombinerat med det numera klassiska tyska soundet från surkålslandets kanske främsta härförare inom hårdrocken. Hänförande och genuint välgjort.

Avenged Sevenfold: Afterlife.Hämtad från självbetitlade albumet från 2007. En refräng att döda för och en sträv direkt mixning som som jag personligen är mycket förtjust i.

Pretty Maids: Mother Of All Lies. Dessa danskar har på ålderns höst nått en närmast osannolik renässans. Plattan Motherland är rakt igenom enorm. Var de plötsligt hittat alla dessa magiska slingor och refränger är en gåta, men egentligen är det oviktigt. Det som räknas är att de är tillbaka på allvar och att de nog aldrig varit bättre.

Avenged Sevenfold: Crimson Day. Hårdrockare gör bästa balladerna, det är ett obestridligt faktum. Denna låt från albumet Hail To The King är smärtsamt vacker och gör mig både euforisk och nedstämd på samma gång. Ett mästerverk i genren.

Five Finger Death Punch: Bad Company. Ett amerikanskt metalband som på skivan War Is The Answer hade den goda smaken att införliva denna bitterljuva semiballad. Tung, förförisk, gripande och mäktig. Allt på samma gång.

Pretty Maids: Bullet For You. Jag sa ju det. Plattan Motherland är till brädden fylld med idel ädelt hårdrocksgodis. Det här är en av många höjdare, med en text som är gripande och hjärtknipande.

Volbeat: Cape Of Our Hero. Ett band jag dröjde att upptäcka, men plattan Outlaw Gentlemen & Shady Ladies är i sanning ett mästerverk och detta är kronjuvelen i raden av rara pärlor.

Within Temptation: Paradise (What About Us). Jösses. Drivet, tempot, melodin, sången. Allt faller på plats här. Plattan Hydra tog en stund att fastna, men nu är den en absolut favorit inte bara bland Within Temptation-utgåvor utan totalt. Mäktigt och imponerande.

Se där, några tips att ta med ut i sensommarvärmen. Ladda musikspelaren och förgyll löparrundan eller avnjut godbitarna i hängmattan.

Tipsen är mina, valet är ditt.

En lugn trivsam afton

Konserten med Janne Schaffer blev precis så trivsam och avkopplande som man på förhand kunnat ana. Vi anlände en alldeles perfekt sommarkväll till vackra Husby Säteri lagom till konsertens början. Knappt hade vi hunnit veckla ut våra medhavda stolar och dukat upp vår lika medhavda matsäck när den levande legenden - för det får man ändå säga att han är - lite försynt steg ut på slottstrappan.

Med små berättelser tog Schaffer med oss på sin livsresa som ackompanjerades av utvalda stycken från hans karriär. Det var bitvis mycket underhållande, bland annat historien om när en då okänd Bob Marley sov i ett villapannrum i en Stockholmsförort under tre månader.
En sak som möjligen gjorde mig besviken var hur flyktigt åren med ABBA avhandlades. Har man som Janne Schaffer spelat med en av musikhistoriens absolut största artister under så många år borde han både berättat lite mer samt spelat mer än en låt från bandets repertoar.

Inklusive en halvtimmes paus var konserten på knappa tre timmar och det kändes ganska lagom. Tiden gick fort och de anekdoter som berättades förhöjde helhetsupplevelsen. Att karln är ett musikaliskt geni visste man ju sedan tidigare. Som jag tidigare sagt är inte det här den typ av konsert jag brukar bevista, men jag är i sanning glad att vi tog oss till Husby Säteri denna ljuvliga sommarkväll.

Kvällen var mycket trivsam och lyckas man med konststycket att spela så vackert så min flickväns ögon fylls av tårar så har man en given favoritplats hos mig.

Det oranga är svart

Netflix-serien Orange Is The New Black är sannerligen något alldeles extra. En realistisk skildring av en överklasstjejs upplevelser i ett kvinnofängelse är välgjord och obehaglig samtidigt som den är fascinerande och till och med innehar vissa drag av svart humor. Byggd på Piper Kermans självbiografi om sina femton månader bakom galler känns TV-produktionen trovärdig och mångfacetterad.

Två säsonger finns och jag vet inte om det planeras en tredje. Sammanlagt tjugosex avsnitt fängslande - ursäkta ordvitsen - underhållning för den som önskar. Man får inte väja för brutal realism och ovårdat språk för det finns det i överflöd i serien. Bland annat är det just detta som skapar den genuina känslan. Att serien bygger på en självbiografisk bok rättfärdigar också mycket av produktionens upplägg anser jag.

Fördelen med att kunna streama en TV-serie är ju milsvid mot hur det var i min ungdom. Man såg ett avsnitt på fredagskvällen för att sedan diskutera det i skolan hela veckan innan det var dags att bänka sig nästkommande fredag. Nu kan man frossa i avsnitt efter avsnitt. Just så ska en serie upplevas. Man slukas in i handlingen och det blir en mycket solidare upplevelse. En jämförelse, om än något haltande, är ju att se en film på en reklamkanal mot en reklamfri dito.

Nåväl. se denna serie om ni har möjlighet. Kvalitet och fascination väntar er.

Nytt favoritband under luppen

All That Remains. Där har ni ett nytt favoritband som jag börjat plugga på Spotify med stadig frekvens. Främst är det plattan A War You Cannot Win som är aktuella örongodiset men även de andra albumen har många sköna spår. Precis som så många andra akter inom den nyare hårdrocken så blandar man förtjänstfullt den stygga growlen med ren sång i minnesvärda refränger. Jämförbara kollegor är exempelvis Trivium och Bullet For My Valentine.

Deras musik är smittande och lättillgänglig samtidigt som den är tillräckligt tung och aggressiv för att intressera i det långa loppet. Jag har lyssnat ganska länge på dessa amerikaner nu och har långt ifrån tröttnat. Tvärtom så upptäcker man nya dimensioner och tilltalande ingredienser hela tiden.

Kan inte på något vis säga att jag är inläst på detta metalcoreband men det är inte alltid man behöver vara ett vandrande uppslagsverk. Ibland räcker det gott att bara njuta av nyupptäckt musik av hög kvalitetskaliber.

Gott så.