Rockens galna frontfigur Ozzy

Var på Stockholms Stadion och avnjöt galningen Ozzy Osbournes konsert på fredagskvällen. Det som från början var tänkt som den storslagna återföreningen av Black Sabbath utmynnade som bekant i "Ozzy And Friends". Många var besvikna över detta, men jag för min del tycker att det var ett substitut som var helt i sin ordning. Alternativet var att ställa in, och - oavsett vad Ulf Lundell en gång sa - en inställd konsert är inte också en konsert.

Kvällen var ljum och behaglig och när Black Label Society till slut hade den goda smaken att lämna scenen så fylldes snabbt arenan med allehanda rockmänniskor. Ibland undrar man var en del av dessa håller till resten av året, med tanke på de ohemula utstyrslarna. Fascinerande att se leopardmönstrade spandexbrallor på korpulenta kroppar, liksom blåfärgade tuppkammar som pryder kajalsminkade gossars huvuden.

Nåväl, Ozzy äntrade scenen och han var sig lik. Trots lite stapplande gång, ett närmast infantilt flin på läpparna och med ständiga uppmaningar till alla att vara helt crazy lyckas han ändå bibehålla sin status som legend och ikon. Mannen är ju helt oemotståndlig på något vis, och med den låtskatten han besitter så är det svårt att misslyckas. Fantastiska musiker har han alltid omgett sig med, och kvällens sättning var inget undantag. Gus G är en värdig efterträdare till Zakk Wylde, och Tommy Clufetos piskar skinn på ett vis som är få förunnat.

 Efter en rivstart med låtar som "Bark At The Moon" och "Mr Crowley" låg vägen öppen för en minnesvärd afton. Partiet i mitten med Black Sabbath-låtar var förstås en temperaturhöjare på sitt sätt. När Geezer Butler skruvade upp volymkontrollerna och äntrade scenen fick allt en ny dimension. "Iron Man" och "N.I.B." var - för att ta ett par exempel - tyngre än en Finlandsfärja.

Ozzys ovana att överösa allt och alla med vatten och skum från högtryckssprutor kan man förstås tycka vad man vill om. Det rimmar lite illa med framför allt de ödesmättade Sabbath-låtarna, men låt karlen ha roligt. Själv skrattade jag högt när Ozzy lyckades dränka en stackars kameraman fullständigt från topp till tå med skum, inklusive avancerad kamerautrustning och allt. Något säger mig att personalen roterar på platserna till nästa show...

Zakk Wylde dubbelarbetar på turnén som väl de flesta känner till. Förutom att vara uppvärmare med sitt nuvarande huvudband Black Label Society delar han scenen med sina förra arbetsgivare under andra halvan av dennes konsert. Kul förstås, då hans scenpersonlighet är minst lika minnesvärt som hans de facto kompetenta gitarrspel.

Efter obligatoriska avslutningen med "Crazy Train" och "Paranoid", med gamle Geezer ånyo på plats, var det dags att skicka iväg lite pyroteknik och buga till publiken. Jag och mina reskamrater Janne och Mathias var mycket nöjda, och avsaknaden av original-Sabbath var förvånansvärt liten. Underhållningsvärdet var högt, och kvaliteten likaså, så vem är vi att klaga. Det var värt närmare nittio mil i bil och rejäl sömnbrist. Man vet ju aldrig när, eller ens om, "The Madman Of Rock" kommer tillbaka.

Ännu en intressant biografi

Som bekant gillar jag att plöja igenom biografier. Framför allt berättelser om olika rockartister brukar intressera, men det kan även handla om andra personer. Senast dissekerade jag Patrik Sjöbergs bok "Det du inte såg" och den var tvivelsutan underhållande. Är det någon svensk idrottsstjärna som är rock 'n' roll så är det nog Patrik Sjöberg. Markus Lutteman, som även var författare till boken "El Choco" - en stark berättelse om svenske Jonas som satt många år i Bolivias tuffaste fängelse - har varit behjälplig i arbetet. Duon har åstadkommit en bok som måhända inte är ett litterärt mästerverk men ändå mycket intressant.

Sjöberg har ju en viss stil och attityd som verkligen sticker ut och här får man en del av svaren varför. En tuff uppväxt med trasigt hemförhållande och förstås övergreppen från tränaren och styvpappan Viljo Nousiainen skapade den personen vi känner som världsstjärnan Patrik Sjöberg. Själv har jag ett kluvet förhållande till honom. Å ena sidan tycker jag det är skönt med någon som inte lamt anpassar sig efter normerna och är en frisk fläkt i ankdammen Sverige. Å andra sidan kan jag ibland tycka att Sjöberg blir en karikatyr av sig själv. Han ska alltid upprätthålla imagen och vara den som får sista ordet.

Jag rekommenderar i alla fall absolut boken till alla som är intresserade av biografier, här finns mycket intressant att ta del av. Lättläst och upplysande redovisar boken naket och utlämnande historien om en av våra största idrottshjältar genom tiderna.

Man kan ha många åsikter om personen Sjöberg, men hans idrottsliga livsgärning står oantastad. 2.42 är 2.42, helt enkelt.

Kanske bästa bokningen hittills

Sweden Rock Festival är tvivelsutan en hårdrocksfestival av ädlaste valör. Jag har själv varit där och avnjutit många kvalitativa akter och håller tillställningen mycket högt.

Nu verkar man dessutom ha överträffat sig själva. Enligt egna hemsidan och olika uppgifter annorstädes så har man knutit till sig det eminenta bandet Rush till nästa års festival, och för min del är lyckan total. Det måste vara en av de vassaste huvudakterna på många år, och dessutom en ganska oväntad sådan. Rush uppträder sällan på festivaler, men tydligen håller de just Sweden Rock högt - inte minst på grund av den goda organisationen.

De två spelningarna jag tidigare sett med dessa giganter från lönnlövens hemland har varit bland det bästa planeten har att uppbringa och därför känns det som en jackpot av stora mått att Rush kommer hit igen.

Kul också att detta borgar för att festivalen har alla möjligheter att överglänsa innevarande års utbud. Visst har man många skarpa skott i år, men den riktiga pricken över i saknas. Återstår förstås att se vilka övriga akter man lyckas få till nästa år, och om Rush gage grävt alltför djupa hål i kassakistan. Just nu glädjer jag mig helt enkelt åt att de kommer, och tar eventuella dubier längre fram. Bra jobbat, Sweden Rock Festival.

Pink Floyd ett unikum

Har just läst ut Bengt Liljegrens bok om Pink Floyd. "Musiken, människorna, myterna" som underrubriken lyder, som bekant. Boken ger en intressant inblick i fenomenet Pink Floyd, och den är oerhört lättläst. Jag har sällan läst ut en bok så snabbt och ändå känt att jag fått mig till livs en gedigen historia. Rent litterärt är det absolut inget mästerverk, bitvis kan den nästan kännas en smula banal, men hellre det än något svårtuggat och pretentiöst.

Konflikterna inom bandet framstår tydligt, och för egen del blev jag lite förvånad. Jag har givetvis känt till att herrar Waters på ena sidan och Gilmour, Wright och Mason på den andra, haft sina dispyter och att den förstnämnda med åren gjorde sig närmast omöjlig att samarbeta med. Jag har vetat om de rättsliga processerna runt bandnamnet och att ett fortsatt samarbete känns iskallt och ogörligt.

Däremot hade jag inte koll på mycket av spelet bakom kulisserna, och här blir det en smula jobbigt. Bandet, samtliga medlemmar egentligen, framstår i boken ofta som ganska arroganta och överlägsna. De har en självsäker attityd och håller gärna en distans till sina fans, vilket till viss del förklaras med att hålla myten vid liv. Man vill ju gärna att ens idoler och favoriter ska vara lika trevliga som deras musik är fantastisk. Så är uppenbarligen inte fallet här - om boken stämmer.

Å andra sidan medförde fördjupningen två fördelar. Först återupptäckte jag all fantastisk musik bandet de facto gjort. Heeregud, plattor som "Dark Side Of The Moon" och "The Wall" är ju monumentala, men även milstolpar som "Wish You Were Here" och "Animals" var det sannerligen dags att leta fram ur gömmorna. Andlöst bra, tidlöst och mäktigt.

Jag fick också ett större intresse för grundaren och myten Syd Barretts arv till musikhistorien. De plattorna han gjorde med Pink Floyd har jag hittills förbisett men det är nog dags att ändra på detta. Han må ha varit ett psykiskt vrak och en drogmissbrukare av stora mått, men å andra sidan balanserar ju många genier på denna knivsegg. Barrett tillhör dem som inte lyckades med balansakten, och det är förstås djupt tragiskt.

Pink Floyd är i alla fall en av giganterna inom sjuttiotalsrocken, och ett genuint excellent band. Jag lämnar alla interna strider och eventuella egon därhän, och ägnar mig åt att i fulla drag njuta av musik som i sina bästa stunder är överjordiskt magisk.

Musik att träna till

Jag tillhör den delen av mänskligheten som gärna föredrar att plåga kroppen med frekvent återkommande löparrundor. Det startade i unga år när jag lirade i olika fotbollslag. Mitt kära IFK Norrköping var hemvist i många år, men förstås räckte jag inte upp till A-lagsnivå.

Sedan dess har jag fortsatt med denna för många tvivelaktiga syssla, och gör så ännu. En av de saker som blivit bättre med ny teknik är ju onekligen den ökade möjligheten att kombinera träningen med att avlyssna god musik. Det var ju en smula besvärligt att släpa med sig en vinylspelare och tillhörande utrustning i skogen, om man säger så. Med åren kom ju freestylen, som alla i mogen ålder minns. Man placerade sitt blandband - kassettband, kids - i sin Walkman och lirade så länge batterierna höll. Även denna apparat, liksom efterföljande portabla CD-spelaren, var dessvärre alltför otymplig för att släpa med på löprundan.

Entré mp3-spelaren. Äntligen fanns det en chans att ta med sina favoritlåtar på promenad, så att säga. Inte nog med att spelaren var liten och smidig, den rymde också massvis med låtar och batteritiden var närmast oändlig.

Nu gäller oftast Spotify. Förvisso är mp3-spelaren lika bekväm och enkel som mobilen, men i min smartphone har jag också ett snillrikt program som ger mig full statistik över alla löprundor. Nördigt, javisst. Onödigt, måhända. Användbart - absolut.

Vad ska man lira då för optimalt utbyte av sin löpning? Ja, detta är förstås ingen exakt vetenskap - framför allt inte i ett forum som detta. För min del föredrar jag taktfast och hyfsat aggressiv musik, vilket dessvärre i det här sammanhanget diskvalificerar många personliga favoriter som exempelvis Within Temptation och Bruce Springsteen.

Jag har fixat två spellistor som ofta roteras. De är bägge fyllda med för ändamålet ypperligt sällskap. Förutom givna akter som Megadeth, Pantera och Slayer återfinns här även band som Rage Against The Machine och Rammstein.

Det som för mig passar allra bäst är dock svenska industrimetallprojektet Pain. Peter Tägtgren, till vardags frontfigur i extremcombon Hypocrisy, är ett geni när det gäller att producera musik som kombinerar tung ilska med klockrena melodier. Hans sidekick är njutbar och välljudande. Som sällskap i löparspåret är det - anser jag - inget som slår Pain.

Det står var och en fritt att prova sig fram vad som passar, förstås. Vill man vara utan musik när man springer så är det förstås lika förståeligt som att man väljer att genomskölja skallen med growl och taggtrådsgitarrer. Alla ni som inte springer, eller tränar, tycker förstås att detta är tämligen ointressant. Måhända, men glöm inte att musik är ett lysande sällskap till diverse aktiviteter, och just Pain är frekvent återkommande i mina spellistor även när det inte handlar om att leka vit kenyan i svenska skogar.

Är golf verkligen hårdrock

Golf är en hobby. Jag anser inte att det är en sport i dess rätta bemärkelse. Trots att jag själv bedriver denna form av avancerat jordbruk kan jag till fullo förstå alla belackare. Golf är oerhört lätt att göra spe av, det finns väldigt mycket fåniga beteenden inom gebitet. För mig är golf ett tidsfördriv som är en källa till avkoppling likväl som till frustration. Jag är dessutom långt ifrån vad man kan kalla en fantast. Det var inte så många år sedan jag ansåg att golf var en överklassport som bedrevs av grånade direktörer som bara bytte sin kontorskostym mot svindyra märkeskläder av golfsnitt.

Många är de hårda rockare som fastnat för golf. Alice Cooper, Iggy Pop och flertalet av medlemmarna i Iron Maiden är bara några exempel. Det finns hur många som helst, och jag vet egentligen inte varför. I Coopers fall började det som ett sätt att undkomma en total fysisk kollaps och drogrelaterad död. Vad övriga har för ursäkt vet jag egentligen inte, men vad har jag själv för ursäkt förresten?

Jag kan däremot ha lite svårt för de "rättrogna" som tycker att golf inte ska utövas av folk som rockar hårt. Varför inte? Anders Fridén i In Flames, själv golfare, hade en enkel lösning på detta. Han menade att det inte fanns någon anledning att egentligen fundera så mycket på om det var hårdrock eller inte att spela golf. Tänk bara så här: är det kul eller inte? Är svaret ja, så är det bara att lira.

Kanske är det så enkelt. Jag hade inte för avsikt att dissekera ämnet och komma fram med något djupsinnigt och filosofiskt. Jag nöjer mig med att konstatera att golf både blivit mer folkligt och därmed också nått anhängare och utövare av den kanske folkligaste musikstilen av alla. Hårdrock.

Status Quo här igen

Ja, då var biljetterna inhandlade. Status Quo, dessa giganter i ordets rätta bemärkelse, kommer ånyo till Sverige för en sommarturne. Sist det begav sig var 2010, då vi var i Stenungsund och sveptes iväg av en makalös uppvisning under bandets tältturné.

Nu kommer man igen och gör en landsortsturné. Därför får vi lämna Göteborg för att bege oss till Marstrand några mil norrut. Inget fel i det, jag tycker greppet i sig är ganska befriande. Varför inte låta folk utanför storstäderna ibland få chansen att se sina favoriter utan att behöva resa så långt? Själv ser jag inget problem i att någon gång få åka ut en bit för att avnjuta mina hjältar.

Det här blir sextonde gången som jag ska stå och hoppa en smula infantilt och sjunga med i alla klassiker, och jag vet att många tycker det är en smula over the top. Jag kontrar helt enkelt med att det finns folk som ser sina favoriter så många gånger under bara en turné, så om jag har sett dem sexton gånger under dryga trettio år så är det ändå hyfsat vettigt.

Status Quo är mitt husband sedan jag var liten. Jag har som sagt sett dem fler gånger än vad som kanske är hälsosamt, jag har varit med i fancluben, jag äger över hundra plattor och otaliga VHS- och DVD-filmer samt bootlegs. Det är ett band som jag alltid kan komma tillbaka och njuta av.

Dessutom är Status Quo live 2012 på många vis lika bra som de var 1981 då jag såg dem första gången. På platta är de poppigare och mer snälla, men live är det minst samma ös - och man slipper långa trumsolon och gitarrditon som var kutym förr i tiden. Den lätt torra brittiska humorn är intakt, liksom det oerhörda gunget. Låtskatten är ovärderlig och outsinlig. Att man är löjligt samspelt är förstås helt givet.

Återstår bara, förutom att något skulle strula förstås, att hoppas på bra väder och bra förutsättningar runt omkring. Att Status Quo själva gör vad de ska tvivlar jag inte en sekund på. Om ni har chansen att se dem under någon av de tolv spelningarna de gör landet runt i sommar - ta den! Ni kommer inte att bli besvikna.

Respekt till ärrade veteraner

Det är ändå härligt på något vis när artister, trots lång tid i rampljuset, fortsätter att vara relevanta. Alltför många klarar inte av att hålla sig alerta och intresserade länge nog, andra väljer en försiktigare väg och imploderar i sina försök att tillfredsställa massan.

Accept och Europe är två band som hade sin absoluta peak under åttiotalet. Bägge banden var stora, Europe rentav gigantiska. Nittiotalet var styggt mot dem, liksom det var mot många hårdrocksband ur den gamla skolan. Tillvaron var tynande och endast de mest rättrogna anhängarna brydde sig.
Europe lade ju av helt efter fiaskot med "Prisoners In Paradise", en platta som kom ut helt fel i tiden. Skatteskulder och uteblivna framgångar gjorde att man la ner bandet - för gott trodde nog alla, inklusive medlemmarna själva.

Accept å sin sida bytte laguppställning hur många gånger som helst. Den lille militärklädde Udo Dirkschneider kom och gick lite som han ville, och visst trodde man att utan honom är bandet dödsdömt. Plattorna som släpptes på nittiotalet var också tämligen anonyma, med eller utan Udo.

Desto roligare är det nu, förstås. Europe gjorde, som nämnts tidigare både här och annorstädes, en comeback som både förbryllade och imponerade. Med förra släppet "Last Look At Eden" var man tillbaka på allvar, och med nya skivan "Bag Of Bones" befäster bandet sin position bland de stora. Med rötter i sjuttiotalet och låtar som kombinerar tyngd och melodier kommer Europe att fortsätta vinna såväl ny som redan tidigare erövrad mark. Som sagt, glöm hårspray och klatschiga arrangemang, det här är genuint - och riktigt, riktigt bra.

Tyska Accept har också gjort en lika oväntad som svåröverträffad comeback. Med nya sångaren, amerikanen Mark Tornillo, drämde man till med käftsmällen "Blood Of The Nations" 2010. Tvivelsutan är det bandets bästa giv sedan storhetstiden på åttiotalet, då plattor som "Breaker", "Restless And Wild" och "Metal Heart" härjade på listorna.

Nu släpper man "Stalingrad" som en logisk fortsättning. Om föregångaren var en direkt snyting så kryper "Stalingrad" fram och pockar på uppmärksamheten för att sedan effektivt bryta ner allt motstånd. Oerhört imponerande och glädjande. Synd bara att så många kommer att missa denna absoluta höjdare. Härmed har undertecknad i alla fall gjort sitt för att ni inte ska förbise Accept anno 2012. Detta är inget band som lever enbart på gamla meriter, detta är artister som framgångsrikt tar upp kampen med betydligt yngre konkurrenter.