Respekt till ärrade veteraner

Det är ändå härligt på något vis när artister, trots lång tid i rampljuset, fortsätter att vara relevanta. Alltför många klarar inte av att hålla sig alerta och intresserade länge nog, andra väljer en försiktigare väg och imploderar i sina försök att tillfredsställa massan.

Accept och Europe är två band som hade sin absoluta peak under åttiotalet. Bägge banden var stora, Europe rentav gigantiska. Nittiotalet var styggt mot dem, liksom det var mot många hårdrocksband ur den gamla skolan. Tillvaron var tynande och endast de mest rättrogna anhängarna brydde sig.
Europe lade ju av helt efter fiaskot med "Prisoners In Paradise", en platta som kom ut helt fel i tiden. Skatteskulder och uteblivna framgångar gjorde att man la ner bandet - för gott trodde nog alla, inklusive medlemmarna själva.

Accept å sin sida bytte laguppställning hur många gånger som helst. Den lille militärklädde Udo Dirkschneider kom och gick lite som han ville, och visst trodde man att utan honom är bandet dödsdömt. Plattorna som släpptes på nittiotalet var också tämligen anonyma, med eller utan Udo.

Desto roligare är det nu, förstås. Europe gjorde, som nämnts tidigare både här och annorstädes, en comeback som både förbryllade och imponerade. Med förra släppet "Last Look At Eden" var man tillbaka på allvar, och med nya skivan "Bag Of Bones" befäster bandet sin position bland de stora. Med rötter i sjuttiotalet och låtar som kombinerar tyngd och melodier kommer Europe att fortsätta vinna såväl ny som redan tidigare erövrad mark. Som sagt, glöm hårspray och klatschiga arrangemang, det här är genuint - och riktigt, riktigt bra.

Tyska Accept har också gjort en lika oväntad som svåröverträffad comeback. Med nya sångaren, amerikanen Mark Tornillo, drämde man till med käftsmällen "Blood Of The Nations" 2010. Tvivelsutan är det bandets bästa giv sedan storhetstiden på åttiotalet, då plattor som "Breaker", "Restless And Wild" och "Metal Heart" härjade på listorna.

Nu släpper man "Stalingrad" som en logisk fortsättning. Om föregångaren var en direkt snyting så kryper "Stalingrad" fram och pockar på uppmärksamheten för att sedan effektivt bryta ner allt motstånd. Oerhört imponerande och glädjande. Synd bara att så många kommer att missa denna absoluta höjdare. Härmed har undertecknad i alla fall gjort sitt för att ni inte ska förbise Accept anno 2012. Detta är inget band som lever enbart på gamla meriter, detta är artister som framgångsrikt tar upp kampen med betydligt yngre konkurrenter.