Rockens galna frontfigur Ozzy

Var på Stockholms Stadion och avnjöt galningen Ozzy Osbournes konsert på fredagskvällen. Det som från början var tänkt som den storslagna återföreningen av Black Sabbath utmynnade som bekant i "Ozzy And Friends". Många var besvikna över detta, men jag för min del tycker att det var ett substitut som var helt i sin ordning. Alternativet var att ställa in, och - oavsett vad Ulf Lundell en gång sa - en inställd konsert är inte också en konsert.

Kvällen var ljum och behaglig och när Black Label Society till slut hade den goda smaken att lämna scenen så fylldes snabbt arenan med allehanda rockmänniskor. Ibland undrar man var en del av dessa håller till resten av året, med tanke på de ohemula utstyrslarna. Fascinerande att se leopardmönstrade spandexbrallor på korpulenta kroppar, liksom blåfärgade tuppkammar som pryder kajalsminkade gossars huvuden.

Nåväl, Ozzy äntrade scenen och han var sig lik. Trots lite stapplande gång, ett närmast infantilt flin på läpparna och med ständiga uppmaningar till alla att vara helt crazy lyckas han ändå bibehålla sin status som legend och ikon. Mannen är ju helt oemotståndlig på något vis, och med den låtskatten han besitter så är det svårt att misslyckas. Fantastiska musiker har han alltid omgett sig med, och kvällens sättning var inget undantag. Gus G är en värdig efterträdare till Zakk Wylde, och Tommy Clufetos piskar skinn på ett vis som är få förunnat.

 Efter en rivstart med låtar som "Bark At The Moon" och "Mr Crowley" låg vägen öppen för en minnesvärd afton. Partiet i mitten med Black Sabbath-låtar var förstås en temperaturhöjare på sitt sätt. När Geezer Butler skruvade upp volymkontrollerna och äntrade scenen fick allt en ny dimension. "Iron Man" och "N.I.B." var - för att ta ett par exempel - tyngre än en Finlandsfärja.

Ozzys ovana att överösa allt och alla med vatten och skum från högtryckssprutor kan man förstås tycka vad man vill om. Det rimmar lite illa med framför allt de ödesmättade Sabbath-låtarna, men låt karlen ha roligt. Själv skrattade jag högt när Ozzy lyckades dränka en stackars kameraman fullständigt från topp till tå med skum, inklusive avancerad kamerautrustning och allt. Något säger mig att personalen roterar på platserna till nästa show...

Zakk Wylde dubbelarbetar på turnén som väl de flesta känner till. Förutom att vara uppvärmare med sitt nuvarande huvudband Black Label Society delar han scenen med sina förra arbetsgivare under andra halvan av dennes konsert. Kul förstås, då hans scenpersonlighet är minst lika minnesvärt som hans de facto kompetenta gitarrspel.

Efter obligatoriska avslutningen med "Crazy Train" och "Paranoid", med gamle Geezer ånyo på plats, var det dags att skicka iväg lite pyroteknik och buga till publiken. Jag och mina reskamrater Janne och Mathias var mycket nöjda, och avsaknaden av original-Sabbath var förvånansvärt liten. Underhållningsvärdet var högt, och kvaliteten likaså, så vem är vi att klaga. Det var värt närmare nittio mil i bil och rejäl sömnbrist. Man vet ju aldrig när, eller ens om, "The Madman Of Rock" kommer tillbaka.