Sommarens festivaler tar form

Sommarens olika festivaler börjar fylla sina setlistor sakta men säkert. Överflödets förbannelse har ju som bekant medfört att Metaltown i Göteborg kastade in handduken för en tid sedan. Utan att kunna locka med någon vass headline fann man det för gott att avstå konkurrense i år för att ta nya tag 2015. Låter som en vettig idé. Istället för att försöka stånga sig blodig i en mördande konkurrens kan det vara bättre att försöka rusta sig skarpare till nästa år istället.

Sweden Rock Festival, flaggskeppet för rockfestivalerna, har även i år ett starkt startfält. I mitt högst personliga tycke var det något bättre förra året men artister som Alice Cooper, Ted Nugent, Volbeat och inte minst Black Sabbath bland de tyngre namnen förpliktar förstås. Sedan laddar man som vanligt på med stark ammunition även bland de något mindre akterna som exempelvis The Rods, Magnum, WASP och Megadeth.

Lilla Skogsröjet i lilla Rejmyre kämpar på och gör det bra. Till i sommar har man lyckats signa band som Unisonic, Gamma Ray, Pain och den i sammanhanget förmodade huvudakten Megadeth. Starkt jobbat av de ideella krafterna ute i obygden.

Min hemmafestival Bråvalla var osedvanligt långsamma med att släppa rockakter. Visst droppade man den stora bomben Iron Maiden tidigt men de var tillsammans med Trivium länge de enda metal-akterna. Nu släpptes i alla fall nyligen att Anthrax, Bad Religion, The Offspring och Bring Me The Horizon kommer till Peking i sommar.

 Nu är det bara att fundera på om och i så fall vad som de surt förvärvade slantarna ska läggas på. I skrivande stund är inget inbokat, men så här mycket godis är förstås svårt att helt avhålla sig ifrån.

Glömde förresten. Det finns ju dessutom en endagsfestival med Metallica och en konsert med Aerosmith på agendan också. Överflödets förbannelse var det som sagt.

Dynamo kämpar på bra

Måste bara slå ett slag för rockklubben Dynamo i Norrköping. Rakt över gatan från där jag bor driver man aktivt och engagerat kulturhuset Hallarna där Dynamo också huserar. För en tid sedan var jag och såg Danko Jones där, något jag skrev om också, och dessutom har man haft akter som Soilwork och hemmasönerna Marduk på scenen.

Norrländska Raubtier är på gång inom kort och dessutom kommer punklegenderna Asta Kask dit senare i vår. Aktivt som sagt och tanken är att man ska öka sin verksamhet och bli en riktig rockklubb. Kul med lite alternativ rockscen vid sidan av de sedvanliga stora arrangemangen. Att man dessutom har ett stenkasts avstånd är ju bara att betrakta som ren bonus.

Nya Within Temptation här

Holländska goth-metallarna Within Temptation knockade i alla fall mig med sin förra platta The Unforgiven. De har länge varit ett favoritband men den skivan var i mina öron något alldeles extra.
Nu är man tillbaka med nya given Hydra och jag har precis börjat dissekera och analysera.

Första intrycket är något splittrat. Kvar finns de majestätiska arrangemangen och känslan för melodier. Välproducerat och tjusigt med Sharon den Adels kristallklara och tonsäkra röst som sista toppingen på en välsmakande bakelse. Däremot finner jag skivan än så länge något anonym och slätstruken. Det kan absolut vara nu i början och min åsikt kan komma att revideras men faktum är att jag ibland finner mig långt borta i tankarna och utan fokus på musiken längre.

Jag håller som sagt bandet mycket högt och hoppas plattan växer med tiden. Något jag inte förstår är dock varför man på fyra spår valt att ha gästvokalister. Med den tillgång man redan har i Sharons röst känns det onödigt. Jag kan i och för sig köpa den lite kittlande idén med forna Nightwish-divan Tarja Turunen i duett med Sharon, men i övrigt kan man höja ett ögonbryn. Varför man väljer att anlita ännu en av dessa rappare med bokstavskombination, i det här fallet Xzibit, är märkligt.

Nåväl. jag tror ändå att Hydra kommer att växa till en åtminstone hygglig Within Temptation-nivå med tiden, och det betyder ju en hög nivå jämfört med många andra akter. Deras lägstanivå är alltför hög numera för ett regelrätt fiasko, men mina förväntningar var ändå lite högre ställda. Fråga mig igen om ett par månader så kanske det låter annorlunda.

En ikon mot repen

Rockens värld är full av mer eller mindre märkliga och fascinerande människoöden. Många har gått bort alltför tidigt efter alltför mycket osunt leverne. Klubb 27 är ju ett välkänt faktum bland annat med medlemmar som Jim Morrison, Jimi Hendrix, Janis Joplin och Kurt Cobain.

Inte desto mindre finns det en handfull ikoner som på något underligt vis lurat döden och trotsar all logik genom att fortfarande leva. Ozzy Osbourne, Keith Richards och Niki Sixx är tre exempel. Och så förstås Ian Lemmy Kilminster. Denna gigant och legend som sedan sextiotalet lever den totala rockmyten. Stadigt som en klippa har mannen stått emot alla attacker och fortsatt leverera såväl kvalitativ musik som oemotståndliga citat.

Nu verkar kanske verkligheten dessvärre kommit ifatt även denne furie. I somras ställde Motörhead in alla konserter för att senare göra detsamma under hösten. Orsaken är lätt diffus. Det enda man får veta egentligen är att det är något med Lemmys hälsa. Nåväl, de eftertraktade biljetterna man hade till höstens gig gällde ju även nu i mars när turnén äntligen skulle bli av. Frid och fröjd. Icke så. Nyligen kom ännu ett pressmeddelande av den typ man börjat vänja sig vid numera. Turnén inställd på grund av Lemmys hälsoproblem.

Man kan bara hoppas att Lemmy till slut blir frisk nog att ge sig ut på turné, inte minst för honom själv förstås. Motörhead har ju i alla fall släppt en platta nu i vinter så liv i farbrodern är det ju ändå. Man ska dock inte glömma att kombinationen extremt osunt leverne och födelseår 1945 inte är den bästa i längden. Ursäkta ordvitsen, men den som lever får se. I väntan på ett positivt besked är et bara att avnjuta valfri platta med detta unika band som frontas av en av rockens sista bastiljoner. Krya på dig, Lemmy.