Sista avsnittet fantastiskt sevärt

En kort men intensiv epok gick i graven igår. Metal Evolution nådde vägs ände med ett av de mer givande avsnitten i serien. Progressiv hårdrock är i sina bästa stunder helt magisk, och i andra änden av skalan en egotrippad soloorgie där krångligast vinner.

I vanlig ordning gick man tillbaka till ursprunget, som i detta fall stavas Yes, Genesis, King Crimson och Gentle Giant. Framför allt de två förstnämnda ligger även undertecknad varmt om hjärtat. Brittisk progmetal från sjuttiotalet hade absolut sina förtjänster, och dess betydelse för moderna akter ska inte förringas.

Tyngdpunkten låg dock, helt logiskt, på kanandensiska supertrion Rush. Logiskt är det av två skäl. Dels därför att upphovsmännen till dokumentären, Dunn och McFadyen är från Kanada, och dels för att Rush helt enkelt är gudfäderna till all modern progressiv hårdrock. Dessutom är de fortfarande en urkraft att räkna med, och sagolikt bra. Utöver detta är de alltid intressanta att lyssna på i intervjuer, så även denna gång. Respekt.

Queensrÿche och Dream Theater har båda allt att tacka Rush för, något de också gladeligen och ödmjukt instämde i. Dessa båda respekterade band har gjort mycket relevant och bra musik, och lite svensk prägel fick vi också genom multimusikerna Meshuggah. Där någonstans går min gräns för experimentell metal. Dillinger Escape Plan exempelvis befinner sig på en helt annan planet än normala individer. Deras bidrag till hårdrockshistorien kan bäst beskrivas som oorganiserat kaos.

Skönt då med en avslutning med Mastodon, som på något vis knöt ihop säcken och återförde musiken till sitt ursprung. Rötterna i såväl brittisk progrock som Rush stod de för med stolthet, och det var tjusigt.

Nu uppstår ett smärtsamt vakuum då Metal Evolution nått sin slutstation. Rykten går om ytterligare fyra avsnitt och det är bara att hålla tummarna för kulturgärningar blir sällan mer relevanta än såhär. Jag väntar också ivrigt på ett DVD-släpp för det här tål att ses om och om igen. Tack för allt, grabbar.

Genesis, men ändå inte

Brittiska Genesis tillhörde bortom allt tvivel giganterna inom sjuttiotalets progressiva rock. I takt med att originalmedlemmarna blev färre, tappade bandet  - enligt hardcorefansen - sin identitet. För egen del håller jag inte helt med om detta, då jag tycker man höll en fin standard i stort sett hela karriären.

Nåväl, 1979 kom ett band fram som av många betraktades som det nya Genesis. I Londons förorter såg Marillion dagens ljus, och de gjorde sig snabbt ett stort namn. Kombinationen av modern progressiv rock - dock med en kärleksfull flirt mot just Genesis - och imponerande liveframträdanden var oemotståndligt. Ledda av den majestätiske skotten Fish var Marillion en uplevelse på scenen.

1983 kom deras fullängdsdebut, och också den plattan jag håller allra högst. "Script For A Jester's Tear" är till brädden fylld av bländande förförisk progressiv rock. Från inledande titelspåret till avslutande monumentala "Forgotten Sons" är det helt enkelt felfritt. Jag tröttnar aldrig på denna milstolpe.

Uppföljaren "Fugazi" löper i samma hjulspår, och är även den storartad. Förvisso når den inte upp till föregångaren, men det är å andra sidan närmast omöjligt. "Assasing" och "Jigsaw" är i alla fall makalösa kompositioner.

Efter dessa två plattor, som till stor del bestod av långa komplexa stycken bytte Marillion riktning lite. Man verkade vilja ha ett mer strömlinjeformat sound, dock utan att ge alltför stort avkall på integriteten. Tredje plattan "Misplaced Childhood" var i den aspekten ett perfekt resultat. Med låtarna "Kayleigh" och "Lavender" nådde man en större publik, men man lyckade ändå behålla de progressiva fansen. En snygg balansgång, och plattan är suverän.

"Clutching At Straws" är sista studiogiven med Fish som medlem. Jag håller plattan som den svagaste i kvartetten, och det var kanske logiskt att den store mannen med karisman gick vidare. Han har sedan släppt flera soloskivor, varav de två första är mäktiga och i rakt nedstigande led från Marillion.

Jag köpte första plattan "Seasons End" med efterföljaren Steve Hogarth, men trots att skivan är habil så var magin borta. Jag har förstått att Marillion fortfarande har stor relevans i progressiva rocksfären, men jag håller mig till eran med Fish. Då gjordes stor musik.

Suveräna dokumentärserien briljerade igen

Ännu ett lysande avsnitt av "Metal Evolution" är lagt till handlingarna. Genren power metal är en personlig favorit, och därför var det extra intressant denna gång. Jag har en fäbless för de trallvänliga refrängerna och det snabba tempot, men jag vet också att stilen ses över axeln av så kallade rättrogna metallister. Det må så vara, men det är deras förlust. Vill de grotta in sig i meckiga kompositioner eller introverta låtstrukturer, så varsågod.

Det känns som att hela genren bygger på ett bands låthistoria, nämligen Iron Maiden. Nästan alla akter nämner dessa brittiska titaner som inspirationskälla. Även kollegorna Judas Priest har haft ett stort inflytande på power metal, det står bortom allt tvivel.
Under tio år, när grungen fullständigt torpederade hårdrocken, var det jobbigt. Sedan kom faktiskt ett svenskt band och räddade dagen. Hammerfall struntade i alla belackare, klädde sig i läder och nitar medan de viftade med svärd. Pubertalt, men oerhört befriande. Bandet fick också mycket tid i programmet. Många hyllade deras insats och det var kul att se. D ehar fått utstå mycket spott och spe, men deras plats i hårdrockshistorien är omistlig.

Sam Dunn själv noterade i början av programmet att han, som kanadensare, inte hade någon större koll på power metal. Det är ett fenomen som finns företrädelsevis i Europa, och nyfikenheten var stor också hos honom. Mycket besök på olika festivaler runt om på vår kontinent blev det.
Även om influenserna kommer från brittiska giganter, så är det mest tyskar som lirar power metal - tillsammans med svenskar och finnar. Således blev det en del av den varan. Helloween, Blind Guardian, Primal Fear och Gamma Ray var förstås givna. Roligt var att både Scorpions och Accept fick lite utrymme i programmet, tycker jag som fyrtioplussare.

Mer svensk fägring blev det. Yngwie Malmsteen är svår att förbise i det här sammanhanget, och en intervju med den mannen är alltid kul. Att även hans gamle kumpan Jens Johansson fick komma till tals var också ett plus. Bilderna från den klassiska konserten i Leningrad 1989, där de tvenne duellerar våldsamt i solona, är lika underhållande varje gång man ser dem.
Om Yngwie är flink i fingrarna, blir han faktiskt slagen på desamma av de hysteriska Duracell-kaninerna i brittiska Dragonforce. Herrar Li och
Totman är fullständigt galet snabba, och jag vet att många inte tycker att det är bevis på någon kvalitet och kunnande. Snack, säger jag. Gör om det själv i så fall.
Att notera vidare från avsnittet är att Nightwish är värda all respekt, och att Joey DeMaio i Manowar å andra sidan uppenbarligen är det ärkesvin man kunde tro.

Summa summarum, ett av de bättre avsnitten i serien är till ända. Jag bugar ånyo för mästarna och ser fram mot nästa vecka. Progressiv metal är inte fy skam det heller.

Wrecking Ball knäckande bra

Bossens nya platta "Wrecking Ball" släpptes den sjätte mars - utom på ICA som världsexlusivt lyckades prångla ut plattan helt utan tillstånd några dagar tidigare - och den är riktigt angenäm. Springsteen har rötterna djupt nere i amerikansk arbetarklass, även om han numera vältrar sig i dollarsedlar, och den här gången gör han upp klassskillnaderna i det stora landet i väster.

Banker och svikna politiska löften får snytingar, och allt ackompanjeras av den bästa musiken mannen släppt ifrån sig i mannaminne. Jag tycker för egen del att det här är den bästa plattan sedan "The River" släpptes strax efter att dinosaurierna dog ut. Den är inte lika vass, men å andra sidan är "´The River" min personliga favorit i bossens diskografi.
"Wrecking Ball" måhända lider en smula av en avsaknad från några rejäla rockstänkare. Inslagen av cajundoftande country och amerikansk folkmusik är välavvägda, liksom gospelanslagen och det vilsamma tempot i låtarna. Men jag saknar ett par ösiga spår, som alla vet att bossen kan kränga ur sig. Det här är i och för sig anteckningar i marginalen, för plattan är solid.

Lyriken är knivskarp. Springsteen, som har sympatierna hos demokraterna, är besviken över girigheten i USA och de stora orättvisorna. Han beskriver människor som hamnat i utanförskap, personer som bor i spökstäder utan några jobb eller framtid. Springsteen har alltid varit duktig på att berätta om den vanlige arbetaren i USA. Killen på lokala bilverkstaden, eller en utsliten industriarbetare som inte får vardagen att gå ihop. Han må själv för länge sedan lämnat den delen av det amerikanska samhället, men sitt patos har han kvar - utan att det känns påklistrat och falskt.

Det här bådar vaerkligen gott inför sommarens begivenhet på Ullevi. Onekligen är det skönt att Springsteen håller sig vital och hungrig. För egen del hade jag räknat bort honom under många år, då jag tyckte att han mest släppte såsiga lågmälda skivor som inte fastnade. Visst var han fortsatt sevärd live även då, men det är ändå en extra krydda tillika ett styrkebesked att senaste given håller hög klass.