Sista avsnittet fantastiskt sevärt

En kort men intensiv epok gick i graven igår. Metal Evolution nådde vägs ände med ett av de mer givande avsnitten i serien. Progressiv hårdrock är i sina bästa stunder helt magisk, och i andra änden av skalan en egotrippad soloorgie där krångligast vinner.

I vanlig ordning gick man tillbaka till ursprunget, som i detta fall stavas Yes, Genesis, King Crimson och Gentle Giant. Framför allt de två förstnämnda ligger även undertecknad varmt om hjärtat. Brittisk progmetal från sjuttiotalet hade absolut sina förtjänster, och dess betydelse för moderna akter ska inte förringas.

Tyngdpunkten låg dock, helt logiskt, på kanandensiska supertrion Rush. Logiskt är det av två skäl. Dels därför att upphovsmännen till dokumentären, Dunn och McFadyen är från Kanada, och dels för att Rush helt enkelt är gudfäderna till all modern progressiv hårdrock. Dessutom är de fortfarande en urkraft att räkna med, och sagolikt bra. Utöver detta är de alltid intressanta att lyssna på i intervjuer, så även denna gång. Respekt.

Queensrÿche och Dream Theater har båda allt att tacka Rush för, något de också gladeligen och ödmjukt instämde i. Dessa båda respekterade band har gjort mycket relevant och bra musik, och lite svensk prägel fick vi också genom multimusikerna Meshuggah. Där någonstans går min gräns för experimentell metal. Dillinger Escape Plan exempelvis befinner sig på en helt annan planet än normala individer. Deras bidrag till hårdrockshistorien kan bäst beskrivas som oorganiserat kaos.

Skönt då med en avslutning med Mastodon, som på något vis knöt ihop säcken och återförde musiken till sitt ursprung. Rötterna i såväl brittisk progrock som Rush stod de för med stolthet, och det var tjusigt.

Nu uppstår ett smärtsamt vakuum då Metal Evolution nått sin slutstation. Rykten går om ytterligare fyra avsnitt och det är bara att hålla tummarna för kulturgärningar blir sällan mer relevanta än såhär. Jag väntar också ivrigt på ett DVD-släpp för det här tål att ses om och om igen. Tack för allt, grabbar.