Rätten till ett bandnamn

När upphör ett band egentligen att vara ett band? Hur många medlemmar kan man byta ut och ändå fortsätta under samma namn? Ja, den frågan är ju ganska intressant, och även om inga svar ges i den här lilla betraktelsen så känns det ändå som en kul diskussion.

Accept till exempel är ju synonymt med Udo Dirkschneider. Likafullt har flera skivor getts ut där någon annan sjunger - och i det fallet har diskussionen mer eller mindre uteblivit. När Black Sabbath slängde ut en drogförstörd Ozzy ur replokalen och signade Ronnie James Dio blev det däremot närmast uppror.

Själv håller jag Dio-plattorna med Sabbath mycket högt, men puritanerna vägrar att accepetera någon annan än Ozzy. Sedan har ju såväl Ian Gillan, Tony Martin och Glenn Hughes sjungit i bandet, är det då Black Sabbath? Jag tycker det. Att de sedan uppträdde som Heaven And Hell med Dio på sång på senare år kanske är ett tecken på något, vad vet jag.

När det fenomenala bandet Queen tragiskt förlorade Freddie Mercury kändes det som att det inte gick att fortsätta. Denna uppfattning hade också basisten John Deacon som efter hyllningskonserten till Freddie på Wembley vägrat att ha med Queen att göra.

När så bandet släppte plattan "The Cosmos Rocks" med, förvisso högst kompetente, Paul Rodgers kändes det på något vis fel. Vissa artister är så synonyma med det band de ingår i, och Queen utan Freddie Mercury känns fel. Jag högaktar verkligen Brian May och Roger Taylor, men just detta kanske blev lite fel. Musikalen "We Will Rock You" var ett mycket bättre drag.

Andra artister som känns omöjliga att ersätta är exempelvis Lemmy i Motörhead och Phil Lynott i Thin Lizzy.

 Likafullt åker någon cover-version runt som just Lizzy, med gamla medlemmar, men det känns helt fel.

Nåväl, är det bara sångare som är svåra att ersätta? Nej, Led Zeppelin är ju ett praktexempel. När trummisen John Bonham sänkt sina sista screwdrivers och lämnat jordelivet beslöt man sig för att lägga ner bandet.

Visst,man har gjort ett ytterst fåtal spelningar efter detta, men det kan faktiskt inte räknas som att man börjat om igen. Likaså vore skinnpiskaren Neil Peart i Rush helt omöjlig att ersätta, tycker jag.

Annars är det förvisso sångare och i viss mån gitarrist som är svårast att byta ut med hedern i behåll. Att lyfta bort David Coverdale från Whitesnake är förstås omöjligt - å andra sidan fungerar det ju faktiskt med ett Deep Purple utan Ritchie Blackmore. KISS blev rent musikaliskt ett bättre band med Tommy Thayer och Eric Singer istället för Ace Frehley och Peter Criss, men många fans hade, och har, svårt att acceptera detta. David Lee Roth i Van Halen gick att ersätta,men det skulle ju näppeligen gå att ta bort just Eddie Van Halen. Bon Scotts död var en oerhörd tragedi, men AC/DC nådde sin peak med Brian Johnson på sång. Angus Young däremot vore ju oersättlig.

In Flames har vartefter bytt medlemmar så att det nu inte finns någon originalmedlem kvar, men att kalla dem för något annat än In Flames finns ju inte ens i tankevärlden.

När Peter Gabriel lämnade Genesis anser många att bandet mer eller mindre dog. Jag tycker att plattorna med Phil Collins på sång är riktigt bra, och skulle aldrig tycka de är mindre värda än Gabriel-utgåvorna.

Däremot känns äventyret "Calling All Stations" med Ray Wilson från Stiltskin på sång, utgiven efter att Collins lämnat bandet, helt onödigt.

Ja, såhär kan man hålla på i evighet,men det här är ju faktiskt en blogg och inte en e-bok, så jag avslutar det hela med att helt enkelt konstatera att frågan ej har ett tydligt svar. Det är väl upp till var och en att bilda sig en egen uppfattning.

Det goda skivåret fortsätter

Skivåret 2011 har varit gott så här långt, och det ser ut att fortsätta så. Två brittiska institutioner har släppt nya alster. Saxon kom fram i NWOBHM på åttiotalet, men har inte slagit så stort som många av deras samtida kollegor. Def Leppard sålde 20 miljoner exemplar av "Hysteria" och medan Iron Maiden nu är världens kanske största hårdrocksband så kämpar Saxon vidare i mindre skala. De har aldrig släppt sina ideal, och varje ny platta har varit av hög kvalitet. Deras renommé är fortsatt mycket gott, men trots det fortlever bandet i det mindre formatet.

Nya given "Call to arms" fortsätter i samma goda stil. Klassisk brittisk arbetarklassmetal med rötterna i gränslandet mellan sjuttio och -åttiotal, utan krusiduller. Biff Byford sjunger minst lika bra som för trettio år sedan, och utan tvekan är Saxon ett band som alltid levererar - så även denna gång.

Mitt husband Status Quo ger nu ut sitt tjugonionde album, och vitaliteten imponerar. Visst, de kommer aldrig tillbaka till det skitiga ruffiga tung-gunget de var mästare på under sjuttiotalet, men det är nog egentligen inte önskvärt om man ska vara ärlig. Onekligen har dessa brittiska gentlemen mycket kvar att ge.

Känslan för melodier och ett osvikligt patenterat gung gör även nya skivan "Quid Pro Quo" till en angenäm upplevelse. Efter att ha tangerat pekoralens brant med alltför många cover-utgåvor har gamla hederliga Quo rest sig igen, och släppt flera riktigt bra plattor under de senaste tio åren. Att de dessutom fortfarande håller en remarkabelt hög klass live är ju bara att betrakta som en ren bonus.

God lektyr

Idag anlände två efterlängtade böcker på posten. Melker Becker och Mattias Lindeblad har tidigare skrivit boken "Hårdrock - rundgång, nitar och nackspärr", en trivial men underhållande betraktelse av hårdrocken från två genuina nördar i en ålder strax under min egen. Boken blandade seriösa intervjuer med skojiga teckningar och korta anekdoter i en salig röra. Lättläst och roande, tycker jag, och boken var en av de mest uppskattade födelsedagspresenterna jag fick det året.

Nu kommer uppföljaren med det logiska namnet "Mer hårdrock - smink, läder och headbanging". Samma upplägg och faktiskt lika roande läsning. Det här är abslout ingen kandidat till Nobelpriset i litteratur, men det är väl också därför det är såpass underhållande. Herrar Becker och Lindeblad höll ju som bekant också i programet Rundgång i Sveiges Radio och SVT, och även där följde de samma upplägg. Skönt med grabbar som har självdistans och inte tar sig själva på så stort allvar. Det är ju för sjutton underhållning, eller hur!?

Den andra boken i paketet var gamle TV-bekantingen Anders Tengners "Access All Areas", närmare femhundra sidor ren njutning för oss som var med på åttiotalet. Jag minns tydligt hur mister Tengner ledde programmet "Metalljournalen" som blev ett smörgåsbord för alla utsvultna metalskallar i Sverige som aldrig sett någon hårdrock på dumburken tidigare. Makalöst var ordet! Dessutom är ju munhuggningen med Siewert Öholm i "Svar Direkt" en modern klassiker. Öholm var mäkta upprörd över all otäck hårdrock som hotade att svämma över vårt fromma land och dränka alla ont anande ungdomar i djävulsdyrkan och omoral. Anders försökte sakligt förklara hur allt låg till, men med begränsad framgång. Stor humor onekligen när man ser det i backspegeln. Har ni inte sett detta så har ni missat något!

Nåväl, nu kommer boken "Access All Areas" där Tengner, som de facto verkligen var i den innersta kretsen, berättar om sina möten med alla hjältar från framförallt åttiotalet, en guldålder för heavy metal. Själv var jag i en närmast perfekt ålder för att suga i mig all ny hårdrock som vräktes ut, och just därför är den här boken en njutning från pärm till pärm. Nu är det ju förstås inte ett måste att man var med då, utan alla med fäbless för god musik har stor behållning av den här smällkaramellen. Missa inte!!

Motörhead Shiraz

Jag har tidigare skrivit om artisters nyfunna fäbless för egna dryckesvaror. Sammy Hagar har sin tequila Cabo Wabo, och In Flames ska nu lansera ett eget öl, som exempel. Dessa drycker är ju tveklöst förknippade med hårdrock, men även den trampade druvans nektar har som bekant nått den hårda rockens närhet.

Var följaktligen inne på Systembolaget igår och hämtade mina beställda flaskor Motörhead Shiraz. Två buteljer med förhoppningsvis gott och kvalitativt vin, det kostade ju ändå 119 kronor per enhet. Givetvis betalar man några tior för den sköna etiketten men det får det absolut vara värt. Vinstället har aldrig varit stiligare, och en extra flaska står dessutom på hedersplats i vardagsrummet.

Det är nog rent av dags att börja dricka rödtjut igen, är det något som kan få undertecknad att lämna sin kära pilsner för ett glas med rödvin så är det tvivelsutan Motörhead Shiraz. Skål kamrater!!

Metal - A Headbangers Journey

Har ni missat denna sjukt intressanta och löjligt underhållande dokumentär, så är det bara att beklaga. Metal - A Headbangers Journey är en dissekering av hårdrocken från dess födelse (exakt förlossningsdatum är i och för sig som bekant omöjligt att fastställa) och framåt. Tyngdpunkten ligger på sjuttio- och åttiotalet, just den era som yours truly vurmar mest för.

Mannen bakom mästerverket heter Sam Dunn, en sympatisk ung man från Kanada som bestämt sig för att verkligen gå på djupet med den musik han växt upp med. Herr Dunn åker runt i världen och utforskar hårdrockens själ genom otaliga intervjuer med såväl fans som artister. Han delar upp filmen i olika sektioner som handlar om diverse fenomen inom genren, och det är hela tiden fabulöst underhållande. Jag anser mig ha en relativt djup kunskap om metal, men A Headbangers Journey är sprängfull med ny information paketerat i en oemotståndlig version.
Bland annat Bruce Dickinson, Ronnie James Dio, Geddy Lee och Tony Iommi (och många fler) har mycket intressant att delge oss som tittar, och även otaliga andra inom branschen levererar kloka uttalanden.

Till och med när vi får göra bekantskap med norsk black metal är det högintressant. Vad är det som driver dessa ljusskygga varelser till att bränna kyrkor och begå mord? Det är befriande när Alice Cooper i klippet efter tar udden av dessa obehagliga individer genom att påpeka hur artiga och blyga de varit när de försynt bett den store chock-rockaren om en autograf. Alice är alltid sevärd i intervjuer, och det är också förstås såväl Lemmy och Dee Snider som bägge staplar klassiska uttalanden i filmen. Delen som handlar om rättegången mot hårdrockare i USA där framför allt Tipper Gore - Al Gores pipinetta hustru - ställs mot en vasstungad Dee Snider är sanslöst underhållande.


Jag såg om den här filmen för andra gången häromdagen, och den var lika givande igen. Sam Dunn är ett geni och att det är han som även ligger bakom likaledes lysande dokumentären Iron Maiden: Flight 666 är inte förvånande. Se denna och njut!!

Nya plattor på gång

Skivåret 2011 fortsätter att vara högoktanigt och frustande. Många bra plattor har redan släppts och nu  anländer två av de tyngre riffens härförares senaste givar. Alltid lika makalöst bra Arch Enemys nya käftsmäll är betitlad Khaos Legion. Kombinationen av svintunga riff och smäckra melodier är fortsatt förföriskt, och hur den späda kvinnan Angela Kossow kan uppbringa dessa avgrounds-growl är lika obegripligt som fascinerande.

Frågan är om våra svenska gianter inom extrem-metallen varit bättre än nu. Doomsday Machine är en platta jag avgudat länge, och den har varit min favorit med bandet ända sedan den släpptes. Khaos Legions är faktiskt minst lika bra, och den lär hänga med under många lyssnings-sessioner i framtiden. Vem sa att musikexporten från Halmstad var förbehållen Per Gessle?

Som om inte detta vore nog rullar snart ett annat mäktigt svenskgäng in på arenan. Nya In Flames-given Sounds Of A Playground Fading når hugade spekulanter i mitten av juni. Göteborgs-gänget har nu släppt ett pärlband av fina plattor, och min förväntan är stor. Jag har inte lyssnat in mig på alstret ännu, men det är svårt att tro att In Flames numera skulle göra någon med fäbless för lite käck göteborgs-döds besviken.

Som sagt, skivåret 2011 fortsätter att visa upp sig från sin bästa sida. Vi skriver ännu bara 7:e juni, så än finns det många månader kvar innan vi gör ett bokslut. Vad månde komma framöver?