Skivåret 2011 har varit gott så här långt, och det ser ut att fortsätta så. Två brittiska institutioner har släppt nya alster. Saxon kom fram i NWOBHM på åttiotalet, men har inte slagit så stort som många av deras samtida kollegor. Def Leppard sålde 20 miljoner exemplar av "Hysteria" och medan Iron Maiden nu är världens kanske största hårdrocksband så kämpar Saxon vidare i mindre skala. De har aldrig släppt sina ideal, och varje ny platta har varit av hög kvalitet. Deras renommé är fortsatt mycket gott, men trots det fortlever bandet i det mindre formatet.
Nya given "Call to arms" fortsätter i samma goda stil. Klassisk brittisk arbetarklassmetal med rötterna i gränslandet mellan sjuttio och -åttiotal, utan krusiduller. Biff Byford sjunger minst lika bra som för trettio år sedan, och utan tvekan är Saxon ett band som alltid levererar - så även denna gång.
Mitt husband Status Quo ger nu ut sitt tjugonionde album, och vitaliteten imponerar. Visst, de kommer aldrig tillbaka till det skitiga ruffiga tung-gunget de var mästare på under sjuttiotalet, men det är nog egentligen inte önskvärt om man ska vara ärlig. Onekligen har dessa brittiska gentlemen mycket kvar att ge.
Känslan för melodier och ett osvikligt patenterat gung gör även nya skivan "Quid Pro Quo" till en angenäm upplevelse. Efter att ha tangerat pekoralens brant med alltför många cover-utgåvor har gamla hederliga Quo rest sig igen, och släppt flera riktigt bra plattor under de senaste tio åren. Att de dessutom fortfarande håller en remarkabelt hög klass live är ju bara att betrakta som en ren bonus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar