Steve Vai och andra gemensamma favoriter

Visst är det kul om ens barn kan ärva något av ens musiksmak. Själv hade min käre far oerhörda problem att övertyga mig om jazzens föträfflighet, och han gav till slut upp. Hans profetia att jag skulle växa ifrån rockmusiken kom rejält på skam.
Utan att ha vetenskapliga belägg känns det som att man själv har lättare att hitta gemensamma nämnare med sina barn när det gäller musiksmak. Man vill ju förstås att de själva ska finna sina favoriter och det är alltid lika roligt när de tunga riffen spelas från ätteläggens musikanläggningar.

Häromdagen kom min son till mig och spelade upp några Spotify-stycken med fingerfärdige strängbändaren Steve Vai. Själv har jag ganska blygsamt med Vai-plattor i samlingen, förutom de skivor han släppte tillsammans med David Lee Roth och ett par DVD-utgåvor med gitarrturnén 3G.
Således är denne Steve Vai företrädelsevis någon som han själv upptäckt, och det är extra roligt. Musik av den kalibern är inte helt lättillgänglig för en 12-åring, men här fanns något som intresserade. Vi spisade tillsammans några utgåvor från Vais kariär, och även undertecknad fann några nya guldkorn. Joe Satriani blev nästa anhalt, och även vår svenske virtuos Yngwie Malmsteen avhandlades. Jag överraskades dessutom av att han hade full koll på artister som Journey, Helloween, Bon Jovi och Edguy utan att jag haft alltför många fingrar i syltburken. Sedan tidigare har vi band som Iron Maiden, Motorhead, KISS, In Flames och AC/DC gemensamt, för att nämna några, och det är riktigt kul att nästa generation också upptäcker band som hållit på några år.

Även sjuttonåriga dottern har några favoriter inom den tunga rocken, så som Alice Cooper, KISS och Motley Crüe, inga duvungar de heller. Båda barnen har - helt frivilligt - föjt med på diverse metalkonserter och roat sig kungligt. Det är förstås så att musik av god kvalitet alltid kommer att leva vidare, och själv håller jag tummarna för att deras goda musiksmak bibehålls.

Gamla och nya filmer

Först en varning till alla som inte gillar skräckfilmer, ni kan lugnt hoppa över detta inlägg.

Jag älskar, förutom god musik, även bra filmer. Oräkneliga är de alster som avnjutits genom åren. En av mina fäblesser är tvivelsutan skräckfilmer. Ända sedan yngre tonåren har jag fascinerats av denna genre, och det får gärna vara så kallade B-filmer, då jag tycker de ofta har en obestridlig charm. John Carpenters Halloween från 1978 är en av mina absoluta favoriter, och den har jag nog sett minst tio gånger. Michael Myers härjningar i Haddonfield är något jag gärna återkommer till. Budgeten var inte mer än en normal tonårings månadspeng och Carpenter gjorde till och med soundtracket själv på en gammal sjuttiotalssynt. Ett enkelt men oerhört suggestivt tema, som blivit odödligt. Även uppföljarna gillar jag, framför allt tvåan och H20.

När hårdrocksbekantingen Rob Zombie - han är som bekant frontfigur i metalbandet White Zombie - gjorde en remake av Halloween häromåret blev jag positivt överraskad, då han faktiskt lyckades med att både hylla och förnya kultrullen förtjänstfullt.

Igår var det så dags. Vi slog oss ner i TV-soffan med alla filmtillbehör för att äntligen få se herr Zombies remake av Halloween II. Originalet av Carpenter från 1981 är förstås en höjdare, men med tanke på hur remaken av första filmen blev hade vi höga förväntningar.

Sällan har vi dock blivit så besvikna. Nu är det denna blogg inget filmrecensionsforum, så jag ska inte gå in på detaljer, men detta var plågsamt för oss skräckfilmsfantaster. Halloween-filmerna i original är klassiska slasher-rullar med en "hjälte" som med sin överdimensionerade kniv dräper utan vare sig urskiljning eller kommentarer och är närmast odödlig. Originaltvåan utspelar sig framför allt på ett sjukhus på Halloween-natten och det är mycket smygande i mörka korridorer och krypande skräck utmejslat på ett kärleksfullt vis. Här var det drömsekvenser med vita hästar och döda mammor som gick igen. Doktor Sam Loomis var oerhört osympatisk, liksom Laurie Strode, och det var ett rejält snedsteg jämfört med Carpenters filmer. Det var osammanhängande, och framför allt så pratade Michael Myers, vilket fullkomligt förtog mystiken.

Sammanfattningsvis kan man säga att Halloween-filmerna kan delas in i olika fack. John Carpenters två originalfilmer står i en klass för sig, H20 är i stort sett lika bra, till stor del därför att Jamie Lee Curtis gör comeback som Laurie Strode. Fyran, femman, sexan och Resurrection är habila B-filmsskräckisar. Trean är ju ingen Myers-film, men som skräckrulle gör den sig helt OK.

Rob Zombies remake av ettan är riktigt bra, mycket blod och gore på ett snyggt sätt. Däremot var denna remake något av det sämsta på länge. Hoppas att mister Zombie kan komma igen, annars är det nog bättre att han bara satsar på den hårda rocken. Det vore i och för sig inget fel på det. Skomakare, bliv vid din läst...

Status Quo

Jag tänkte passa på att utnyttja denna blogg till att, i lite kortare sammandrag, flagga för mina olika favoritartister. Utan att snöa in på detaljer för mycket, för då blir varje inlägg alltför långt, ska jag försöka presentera lite om mina musikaliska följeslagare.Vad passar då bättre än att börja med det band som följt mig genom åren sedan jag upptäckte dem som tio-åring? Status Quo måhända inte passar in i den gängse hårdrocks-mallen, men å andra sidan hävdar band som Motörhead och AC/DC själva att de inte är hårdrocksband utan bluesartister. Om detta kan man förstås tvista, men icke desto mindre så tycker jag att Status Quo utan tvivel platsar här. Nu tänker många säkert på hur dessa brittiska gentlemän låter idag, men jag fokuserar mest på deras tunga sjuttiotal. Även om de fortfarande levererar förtjänstfullt live, så är deras plattor numera rätt välkammade. Annat var det förr. Efter en smärre formtopp på sextiotalet med några hits i tidstypisk popanda, så bestämde sig ynglingarna i Status Quo att sluta klippa sig, skruva upp volymen och koppla in lite distboxar samt skapa den mest tungtungande boogierocken någonsin.

Det andra, och stora, genombrottet kom med albumet Piledriver och singeln Paper Plane. Tungt, skitigt och medryckande var receptet. Omslaget, en livebild, visar tydligt imagen. Tre gitarrer sticker ut ur den kompakta hårmassa som prydde gossarnas huvuden vid den här tiden. Jeans och t-shirt var uniformen. Här börjar Status Quos absoluta guldperiod, albumet Piledriver följs av plattorna Quo, On The Level, och Blue For You. Vid den sistnämnda hade bandet nått så stor status att Levis använde dem i sin jeansreklam.

1976 kom så den ultimata live-plattan, enkelt betitlad Live!! Ett tidsdokument som förevigat i Glasgow på The Apollo Theatre tydligt visar det sanslösa sväng och ös bandet besatt vid den här tiden. Tidernas bästa live-platta om du frågar mig. De enda som kan konkurrera skulle möjligen vara Deep Purples Made In Japan eller Live And Dangerous med Thin Lizzy. Jag nötte ut mitt första vinylexemplar och var tvungen att köpa den igen, och ännu en gång på CD förstås.
Efter denna urladdning åkte Quo till Kungälv och spelade in Rockin' All Over The World 1977, och nu var soundet betydligt snällare. Jag själv tycker att de höll en remarkabelt hög standard på låtarna fram till (första) splittringen 1984, men soundet blev allt mer polerat.
1981 var jag på mitt livs första konsert, Status Quo på Hovet i Stockholm. oförglömligt. Året efter hoppade John Coghlan av och den klassiska sättningen var borta.
1984 var jag på deras avskedsturné, The End Of The Road Tour, och förköpte mig på merchandise, då detta var sista chansen att se dem. 1986 såg jag dem ånyo på Scandinavium i Göteborg...

Som bekant håller man på ännu, och senast i somras såg jag Quo i Stenungsund leverera en formidabel konsert. Sammanlagt har jag ca 120 plattor med Quo och jag har sett dem ett femtontal gånger. Det finns dem som är mycket "värre" än så, men det bevisar ändå vilket band som jag haft närmast hjärtat genom åren. Plattor att rekommendera är i första hand de ovan uppräknade från sjuttiotalets mitt, men även Dog Of Two Head och Whatever You Want är två omistliga utgåvor från en av Storbritanniens allra finaste rockexporter.  

Njutbar läsning

Jag älskar att läsa rock-biografier. Att få ta del av bakgrundsinformation om sina hjältar är oerhört underhållande. Det gäller dock att sålla fram guldkornen i den stora floran, då det finns en del alster som aldrig borde ha lämnat förlagens tryckpressar. För egen del har jag några direkta favoriter, som jag direkt kan rekommendera alla att läsa. Motley Crües "The Dirt" är en skamlös uppvisning i dekadens och nedbrytande leverne förpackat som en underhållande smällkaramell. Det är ett under att dessa gossar fortfarande är vid liv, om nu allt i boken är sant. Ibland undrar man faktiskt...

"Maximal Rock'n'Roll", om de oantastliga riff-gudarna AC/DC är en biografi av lite annat stuk. Visst, här finns mycket alkohol, slagsmål och röj, men det står klart ganska direkt att detta är ett band som fokuserar starkt på sin musik. Alltför tidigt bortgångne Bon Scott levde förvisso rock 'n' roll myten till fullo, men bröderna Young, bandets hjärta och hjärna har aldrig tummat på sin huvudregel- musiken först.

Allas vår favoritpensionär Lemmy Kilminster är en av mina husgudar och hans biografi "White Line Fever" lever upp till det förväntade ryktet. En mustig och nöjsam berättelse där man bland annat får veta hur Lemmy lyckades få sparken från drog-kungarna Hawkwind för att han drogade för mycket...

Min absoluta favorit är dock utan tvekan Ozzy Osbournes sagolikt underhållande "Jag Är Ozzy". The Prince Of Darkness leverar sin livsberättelse på ett skönt distanserat vis, kryddat med underfundig brittisk humor. Hur Ozzy kan vara vid liv är också en av dessa olösta mysterier vetenskapen får ta itu med. Det står i alla fall helt klart att människokroppen tål betydligt mer än man kan tro. Hur mannen kunde skapa så fantastisk musik samtidigt är ett mysterium, särskilt som han ibland inte ens minns det själv.

Se där, några tips inför den årstid som väntar. När vintern viner runt husknuten och mörkret ligger som en våt filt över landet, så det alldeles perfekt att slå sig ner i favoritfåtöljen med valfri medhavd dryck och låta timmarna försvinna i sällskap av några av rockhistoriens mest underhållande berättelser. Enjoy, friends!!

Nya trender

Oöverträffat coola Motörhead har lanserat ett nytt rödvin, Motörhead Shiraz. Den gode Lemmy varnar för att intaga drycken i för stora kvantiteter då det finns risk för oanade följder. Hmm, kan tro det...
Synd att jag själv inte dricker vin. Istället får jag väl försöka komma över ett par flaskor av genomsympatiske krulltotten Sammy Hagars eget tequilamärke Cabo Wabo.

Förresten är det här med rockbands egna alkoholfabrikat inget nytt. Finska jättefrillorna Leningrad Cowboys hade ju ett eget ölmärke, och det finns fler exempel i historien. Det får i och för sig vara hur det vill med den saken. Trots att de inte var först, så är ändå Motörhead alltid fräckast - kom ihåg det.

Sweden Rock Festival 2011

Sitter och är en smula orolig för startfältet i nästa års Sweden Rock Festival. Ozzy är ju en blytung kontraktering, och Saxon är ju en pålitlig leverantör både på platta och live. Dessutom skulle jag absolut gärna se såväl Styx som Jason & The Scorchers, men inget av dessa band får mig att avsätta slantar och tid för en tripp till Norje. Chansen att dessa fyra spelar samma dag är ju också minimal. Övriga startfältet lockar åtminstone inte mig tillräckligt. Nu är Sweden Rock en festival som jag håller mycket högt i anseende, både vad det gäller arrangemang och artistutbud, och jag tror absolut att det kommer ett gäng högintressanta artister framöver. Det fattas ju åtminstone en, förmodligen två, tunga headliners i startfältet som säkerligen presenteras vartefter. I slutänden kommer Sweden Rock Festival antagligen att stoltsera med ett starkt utbud, jag hoppas verkligen det. Just nu känns dock, åtminstone för mitt vidkommande, Iron Maiden på Ullevi 1 juli som sommarens stora begivenhet.

Doctor Doctor

Sitter och minns det gamla kultbandet UFO:s remarkabla konsert på Sticky Fingers i Göteborg härförleden. Kul med gamla rockhjältar som inte bara cashar in, utan faktiskt anstränger sig för att ge sig själva och publiken en kul kväll att minnas.

Fantastisk dokumentär

Avnjöt den makalösa dokumentären "Anvil! The story of Anvil" på SVT igår. En sötsur historia om ett band som trots otaliga käftsmällar från musikbranschen vägrar att ge upp. När de till slut, efter bland annat en totalt misslyckad turné i Europa och ett misslyckat försök att sälja in sig hos skivbolagen - igen - fick ett gig i Japan inför några tusen entusiastiska fans var det gripande att se sångaren "Lips" så fullständigt genomlycklig. Jag minns bandet från åttiotalet när polarna och jag spisade deras numera klassiska album Metal On Metal och Forged In Fire. Hoppas de går en ny vår till mötes. Lycka till Anvil!