Europe på Shepherds Bush

En punkt på min bucket list är nu avprickad. Jag har som bekant gått på ohälsosamt många konserter i mitt liv, inklusive en i Norge och en i New York men jag har hela tiden drömt om att kombinera mitt favoritresmål London med en konsert.

När jag nu fyllde halvsekel skulle detta firas i London förstås, och när jag slumpmässigt sitter och söker på aktiviteter när vi är där får jag se att gamla fina Europe ska uppträda på gamla fina Shepherds Bush på min födelsedag. Sagt och gjort, tre minuter och några musklick senare är två biljetter inköpta.

Konserten var magnifik. Europe är inget husband för mig, men blandningen av nostalgi, kompetenta musiker, ruskig sångare och ett nytt riktigt bra album gjorde kvällen minnesvärd. Black Star Riders spelade innan och gjorde det bra, men jag är lite för dåligt uppdaterad på dem för att fullt uppskatta deras gig. Det var likadant på Sweden Rock häromåret. Den stora behållningen blir ändå den handfull Thin Lizzy-låtar de framförde. Inte bandets fel att jag inte läst på mer för giget var egentligen ganska bra.

Nåväl, Europe blandade en del nytt material med gamla klassiker från det fluffiga åttiotalets hårspraymoln. Faktiskt så körde de lite fler av de gamla låtarna än vanligt.  Till exempel luftas inte Cherokee varje dag. Efter den givna avslutningen med Final Countdown kunde sonen och jag inteckna en lyckad konsert som gav mersmak. Kul att se ett svenskt band och lite svenska flaggor i publiken när man är på helig konsertmark i London. Kvällens överraskning: Vilken ny klassiker Joey och co fått fram på nya plattan med låten Days Of Rock 'n'Roll. Smittande refräng och en oförglömlig låt.

Torsdagen bra på Bråvalla

Bråvalla Festival känns för ett metalhead lite ljummet i nuläget. Undantaget stavas torsdag, den nu av tradition mest hårdrocksinfluerade dagen av de tre.

Med akter som A Day To Remember, Parkway Drive, Danko Jones, Arch Enemy, Lamb Of God och In Flames är ju garantin för en bra dag i det hårda alfabetets register garanterad. Av ovanstående artister har jag lyckats missa Arch Enemy och Lamb Of God tidigare så det blir något att se fram emot. Tråkigt bara att Rise Against och Backyard Babies lirar på lördagen. De två ihop räcker inte riktigt för att motivera en dagsbiljett, liksom inte heller Faith No More och Muse får mig att slanta upp närmare en tusenlapp för fredagsbiljett.

Visst, det är kul att mingla runt på festivalen också men med tanke på att jag har planer på att gå både på Skogsröjet i Rejmyre och AC/DC på Friends Arena och jag bara är vanlig knegare så får det bli enbart torsdagen, precis som förra året.

Förhoppningarna kvarstår dock om en bra headline. som det ser ut nu kan det bli In Flames, men trots att de är stora och välrenommerade känns det inte riktigt som en akt att avsluta kvällen med. Rykten går att KISS kan vara på gång, de är i Europa vid den tidpunkten och även om jag sett dem några gånger kan vi verkligen snacka om en huvudakt värd namnet och något jag skulle välkomna med öppna armar.

The War Of Kings

På åttiotalet hotade de ozonskiktet med all hårspray. Nu är de ett tungt sjuttiotalsinfluerat hårdrocksband. Europe har sedan comebacken gått från klarhet till klarhet. förra plattan Last Look At Eden var den bästa sedan återföreningen men jag håller nya given War Of Kings minst lika högt.

Med ett rejält kliv ner i myllan där giganter som Deep Purple, Led Zeppelin och Black Sabbath frodas finner Europe nu sina influenser. Det är tungt, svängigt, mörkt men ändå väldigt melodiöst.John Norum måste trivas som den berömda fisken i vattnet men den stora vinnaren är nog ändå Mic Micaeli. Han har fört en lite tynande tillvaro på de andra albumen sedan man gjorde sin comeback men här får han briljera som en Jon Lord light.

Joey Tempests röst har blivit mer fyllig och mogen. Han har lite skrovligare stämband men fortfarande samma register. Tillsammans med Bruce Dickinson och Biff Byford är han den av de gamla åttiotalsikonerna som bäst behållit rösten.

Ni som tror att Europe låter som 1986 lär bli förvånade. Nej, nu finner ni ett fullblodsband som utvecklats i en riktning de själva valt och jag tycker det är bra. Hade blivit lite fånigt att försöka återskapa Final Countdown en gång till. En sådan milstolpe gör man bara en gång.

Lugn stämning men bra

Norum X 2 på Skandiateatern i Norrköping var en trivsam upplevelse. Vi anlände tidigt för att äta maten vi förbeställt. Kan väl tycka att priset var väl i överkant plus moms men gott var det. När vi satt där och åt kliver kvällens halvhemliga gäst Ian Haughland in i lokalen, ditskjutsad i limousin. en snabb öl i baren och sedan försvann han in bakom kulisserna.

Nåväl, efter en stunds väntan och hårt hållande i ett par bra platser vi erövrat så klev de upp på scenen ändå. Jag hade väl inte förväntat mig någon hårdrockskonsert och så blev det inte heller. Med en salig blandning från syskonens karriärer blev kvällen trivsam och avslappnad. Inget från John Norums alla soloalbum framfördes vilket åtminstone jag saknade, men man kan inte få allt.

Att få se en såpass skicklig gitarrist som John Norum lira semiakustiskt är en fröjd och jag är nog benägen att hålla med Yngwie Malmsteen som för ett antal år sedan sa något i stil med att "grabben börjar bli ganska bra nu".

Man lyckades till och med att få till en softare version av "Final Countdown" vilket, trots allt, var en smula oväntat. Utan tvekan var det en bra kväll och det är ett gott initiativ som de nya ägarna till Skandiateatern påbörjat. Kvällens stora fråga var dock: Hur mycket betalt fick Ian Haughland för att sitta på en låda och förstrött klappa takten och skramla med en tamburin? Jag hade gjort det för ett par öl.