The War Of Kings

På åttiotalet hotade de ozonskiktet med all hårspray. Nu är de ett tungt sjuttiotalsinfluerat hårdrocksband. Europe har sedan comebacken gått från klarhet till klarhet. förra plattan Last Look At Eden var den bästa sedan återföreningen men jag håller nya given War Of Kings minst lika högt.

Med ett rejält kliv ner i myllan där giganter som Deep Purple, Led Zeppelin och Black Sabbath frodas finner Europe nu sina influenser. Det är tungt, svängigt, mörkt men ändå väldigt melodiöst.John Norum måste trivas som den berömda fisken i vattnet men den stora vinnaren är nog ändå Mic Micaeli. Han har fört en lite tynande tillvaro på de andra albumen sedan man gjorde sin comeback men här får han briljera som en Jon Lord light.

Joey Tempests röst har blivit mer fyllig och mogen. Han har lite skrovligare stämband men fortfarande samma register. Tillsammans med Bruce Dickinson och Biff Byford är han den av de gamla åttiotalsikonerna som bäst behållit rösten.

Ni som tror att Europe låter som 1986 lär bli förvånade. Nej, nu finner ni ett fullblodsband som utvecklats i en riktning de själva valt och jag tycker det är bra. Hade blivit lite fånigt att försöka återskapa Final Countdown en gång till. En sådan milstolpe gör man bara en gång.