En närmast fulländad upplevelse

Jag skrev historia i lördags. Ja, tillsammans med 66 560 andra skrev jag historia när vi såg en helt makalös uppvisning av Bruce Springsteen på Ullevi. Visst är det lätt att falla in i alla andras hyllningar och bara rapa upp samma floskler om hur fantastisk mannen från New Jersey är, men det är tvivelsutan så att man helt enkelt måste bli oerhört imponerad av denne 62-åring.

Tre timmar och fyrtio minuter har sällan känts så kort. Bossen satte nivån direkt med inledande Creedence-covern "Who'll stop the rain" som en kängspark mot det skyfall som nästan sköljde bort staden tidigare på dagen. Sedan följde ett par höjdare från min personliga favoritplatta "The River" och man insåg redan då att fokus nog skulle ligga mer på de tidigare åren i karriären - förutom inslagen från nya given "Wrecking Ball" förstås.

Allt som kan sägas om konserten är redan sagt och publicerat. Ord räcker egentligen inte till för att beskriva upplevelsen som vi alla delade igår. För min del var det första gången jag såg Springsteen och det känns som att jag valde rätt dag för min debut. Av mer initierade beundrare och mer insatta skribenter att döma så kan det här ha varit den bästa konserten han givit på svensk mark - möjligen i konkurrens med Ullevi-kraschen 1985.

Konserten på fredagen hade förstås varit magisk den också, men jag känner ändå att låtlistan var närmast ypperlig för mig med mycket från sjuttio- och åttiotal samt ett antal godbitar från "The Rising" och senaste plattan. Jag har egentligen inte lyssnat verkligt aktivt på Bossen på ganska många år även om han på något vis alltid funnits med i den mer perifera miljön. Han har alltid haft min respekt för den musik och det politiska engagemang han har, och runt "The River" var jag som sagt verkligt såld. Nu står det helt klart att han har återtagit en central plats i mitt musikliv, för jag blev ånyo helt såld.

Jag kan egentligen inte hitta något fel på konserten. Ljudet var ypperligt, stämningen var magisk, showen var väl avvägd och bandet är ju som bekant en väloljad maskin. Ovanpå detta en man som snart enligt passet är folkpensionär, men i verkligheten har en energi och en scennärvaro som betydligt yngre artister bara kan drömma om.

Som sagt, historia skrevs i lördags. Det var inte bara den största konserten i Ullevis historia, det kan också har varit den bästa. Och jag var där.

Fulbiljetter är en styggelse

Biljetter i andra hand är ett otyg vi fått leva med ett antal år nu. Kanske har verkligheten kommit ifatt de fula fiskarna till slut. Biljett.nu har en VD som i skrivande stund sitter inne misstänkt för bedrägeri efter Bruce Springsteens konsert i lördags. Tydligen bar han ned sig ett stort antal tusenlappar, och enligt uppgift hade han utgett sig för att jobba åt Live Nation. Det verkar ju som att de biljetter han omoraliskt sålt vidare i andra hand krängdes iväg en gång till. Utöver det har de ju på sin hemsida helt uppenbart sålt biljetter de inte haft. Herregud.

Det här är en ju högst tvivelaktiga affärer som dessa bolag ägnar sig åt. Problemet är ju att det i nuläget inte är olagligt i Sverige. Det är ju en skam att folk inte kan få tag på biljetter till sina favoritartister på ett vettigt sätt. Jag minns ju hur det var förr "på den gamla goda tiden". Man satt i telefonkö, förvisso länge ibland, men biljetter fick man i stort sett alltid alltid tag på. Numera handlar det mest om lotteri eller tillfälligheter om man ska få en biljett eller inte.

Som jag ser det är väl bästa sättet att stoppa detta otyg att införa personliga biljetter, eller att begränsa antalet biljetter som var och en får köpa. Med personliga biljetter måste varje person legitimera sig vid entrén för att bevisa att man är den rättmätiga innehavaren. Problemet med detta är förstås logistiken vid ingångarna samt hur man ska hantera eventuella återköp vid sjukdomar eller andra förhinder.

Med begränsningar av antal finns förstås alltid risken att stora sällskap inte får platser intill varandra, men man måste ju väga för- och nackdelar mot varandra. Något måste i alla fall göras, för så här kan det ju inte fortsätta.

Jon Lord är borta

På något vis är det jobbigt när gamla hjältar dör. Även om det är tidens gång så blir allt ändå så definitivt. Det blir inga fler skivor, konserter eller eventuella återföreningar. Alla chanser är brutalt borta. Nu har det hänt igen.
Legenden och gentlemannen Jon Lord har gått ur tiden 71 år gammal. Han grundade, tillsammans med bland annat Ian Paice och Ritchie Blackmore, Deep Purple 1968 och var med i bandet fram till dess upplösning 1976.

Även sättningen i den enormt emotsedda återföreningen 1984 innehöll förstås nestorn på keyboard, och han stannade fram till 2002 i bandet då han för gott lämnade över till den yngre Don Airey. Förutom sina oförglömliga insatser i Deep Purple minns vi kanske bäst Jon Lord som en av de drivande krafterna i Whitesnake. Där kamperade han tillsammans med såväl Ian Paice som David Coverdale, så det var nog egentligen det närmaste man kom originalet Deep Purple, även om Rainbow innehöll tunga pjäserna Blackmore och Glover.

Jon Lord var en av de första som kombinerade hårdrock med klassisk musik på ett framgångsrikt sätt, och hans "Concerto For Group And Orchestra" visade upp en ambition som imponerar. Själv minns jag förstås Jon Lord som en mästare på distade riffmattor i otaliga klassiska hårdrocksstycken. Plattorna "In Rock", "Machine Head" och inte minst milstolpen "Made In Japan" var följeslagare i unga år. Lyssna bara på mästarens uppvisning i "Highway Star", Space Truckin'" eller "Lazy". Eller varför inte på solot i "Burn" från plattan med samma namn. Herregud så bra det är.

Jag såg maestro Lord uppträda vid ett flertal tillfällen. Ett par gånger med Whitesnake och åtta gånger med Deep Purple för att vara mer exakt. Varje gång imponerade han storligen, och även om jag har stor fäbless för gitarrhjältar så älskade jag alltid hans solonummer och de smäckra melodierna han smyckade varje låt med.

Deep Purple har alltid varit en tummelplats för konstnärer med egon lika stora som talangen. Bråken mellan Ritchie Blackmore och Ian Gillan är ju exempel på detta och det finns många fler än så. Jon Lord, tillsammans med framför allt Paice och Glover, har alltid - i alla fall utåt - lyckats hålla sig ifrån detta. Jag har alltid upplevt honom som en brittisk gentleman som står över ytligt tjafs och låter musiken tala. Detta, tillsammans med hans oförglömliga insatser i Deep Purple och Whitesnake, gör att Jon Lord är oerhört saknad. Tack för allt, Jon, tack för allt.

Att plagiera är kutym

Att det görs nyinspelningar eller att det redigeras ommixningar av gamla låtar är inget ovanligt, det vet alla. Att olika hiphopartister inte har egen kunskap att skapa musik utan samplar om andras låtar är närmast standard. Likaså att många artister får hits med gamla kompositioner som stöps om. Sådan är musikkartan, helt enkelt. Jag kan tycka det fungerar ibland, lika ofta känns det helt fel och billigt.

Det finns dock några exempel som är mer okända och faktiskt ganska komiska. Om jag säger "Bombay Calling" med sextiotalsbandet It's A Beautiful Day så vet nog ytterst få vad jag pratar om. Om jag istället säger "Child In Time" med Deep Purple suckar många hänfört över en av hårdrockens milstolpar - även jag. Nu råkar det emellertid förhålla sig så att den sistnämnda mer eller mindre är en ren plankning av It's A Beautiful Days okända örhänge.
Det gäller inte lyriken, däremot gäller det definitivt musiken. Sök  helt enkelt upp den på YouTube - källan till såväl outsinlig kunskap som allehanda obskyra videoklipp - och lyssna så får ni se. Helt otroligt och ytterst roande.

Hur historien bakom lyder vet i alla fall inte jag, men det vore spännande att få reda på det. Det är fascinerande hur lika låtarna är. Var det så att Deep Purple var på lokal där It's A beautiful Day spelade och de tyckte låten "Bombay Calling" var schysst och kanske kunde passa på deras platta "In Rock" som de just var i studion för att påbörja arbetet med? Eller är det en slump, helt enkelt. Två av varandra oberoende tillfällen då låtar skapas? Man kan undra. Likaså huruvida It's A Beautiful Day fått någon royalty.

Jehro Tull var på turné tillsammans med The Eagles i början på sjuttiotalet. De lätt excentriska engelsmännen framförde ofta sin låt "We Used To Know" från plattan "Stand Up", något som gissningsvis inte gick kollegorna i The Eagles förbi. Efter vad jag förstått var de båda banden ganska olika till stil och leverne, och umgicks nog ytterst sporadiskt under turnén. Döm därför om Ian Anderssons förvåning när hans komposition några år senare dök upp  - i något omgjort arrangemang - som "Hotel California" från plattan med samma namn. Alltså en av rockhistoriens allra största låtar alla kategorier. Även här är det enkelt att gå in och jämföra, på Spotify eller YouTube. Låtarna är förstås inte identiska, det går däremot inte att missta sig på likheterna.

Den tillbakalutade Ian Andersson konstaterar helt lakoniskt att han inte tänker stämma The Eagles för upphovsrättsbrott. Han gratulerar dem till en riktigt bra låt, och på typiskt brittiskt manér skämtar han om att han numera äger en "tribute-Rolex" tack vare sina forna turnékamraters succé. En win-win situation, alltså.

När vi ändå är inne på detta ämne kan jag även tipsa om att jämföra John Norums låt "Too Many Hearts" från dennes eminenta solodebut "Total Control" med Deep Purples "Lalena" från den självbetitlade plattan bandets Mk I gav ut 1969. Såväl ackordsföljden som texten är identisk. Vän av ordning vet också att Norum har Deep Purple som en av sina inspirationskällor, som så många andra i samma generation förresten. Även här är inte jag rätt man att säga hur historien förlöpit, det är ändå en smula underhållande att jämföra de båda låtarna. Här kan man tala om att Deep Purple fått smaka sin sin egen medicin - om än i mindre skala. En form av poetisk rättvisa måhända.

Detta bevisar om inte annat en gammal tes. Det var den svenske, alltför tidigt bortgångne, musikproducenten Denniz Pop - mannen bakom mycket av det svenska popundret för dryga tiotalet år sedan - som sa något i stil med att "det egentligen bara finns åtta snygga ackordsföljder. Det handlar om att variera dem på nya sätt hela tiden". Ungefär så.

Sedan är det väl så att "stölderna" ibland sker medvetet, ibland omedvetet. Hur det står till i alla ovanstående fall står skrivet i stjärnorna. Jag hoppas bara att ni fått med er lite kul fakta och underhållande läsning. Det känns dessutom som att det mesta är preskriberat, och att de som "drabbats" inte verkar alltför stridslystna efter rättighetsslantar. Ta er gärna tid och jämför låtarna, det är sannerligen ganska kul -  för alla musiknördar åtminstone.

P.S. Tack till min gode vän Thomas Pihl för tips från coachen och eminent korrekturläsning.

Välkomna tillbaka till rampljuset

Ett av mina favoritband har börjar röra på sig en efter en lång tid i kreativ koma. Aerosmith har äntligen ett nytt album på gång. Till hösten släpper man nya given "Music From Another Dimension" och nu har första singelsläppet - om sådant ens finns längre i dessa tidevarv - kommit. Jag såg videon till "Legendary Child" idag och den lovade gott. Förutom att låten var riktigt bra visar historien i videon upp en påtaglig självdistans och en stor portion humor i ingressen där man driver med sig själva och allt bandet gått igenom. Det känns som att bandet är tillbaka i god form och redo för att ånyo skapa storverk.

Jag har med nöje avnjutit dessa Boston-söner under många år. Egentligen upptäckte jag dem på riktigt först när de släpade sig ut ur drogdimmorna och gjorde comeback med vassa plattan "Done With Mirrors" 1985, även om jag hade ett par plattor sedan innan. Bland annat dubbel-liven "Live! Bootleg" fanns i samlingen redan tidigare. Nåväl, jag införskaffade snabbt hela övriga back-katalogen, och var självfallet på plats på Hovet under Pump-turnén några år senare. De var enormt vitala och högintressanta under tiotalet år därefter, innan spiralen vände ner igen.

Det är nu ett bra tag sedan Aerosmith släppte någon riktig kioskvältare. Man får gå tillbaka till "Nine Lives" som kom redan 1997 för att finna senaste högoktaniga plattan. "Just Push Play" som följde 2001 var blek, och bluescoverplattan "Honkin' On Bobo" från 2004 tycker jag är av mindre värde. Att man dessutom gödslat marknaden med otaliga samlingar har ju känts mest trist i väntan på något nytt.

Desto roligare då att det verkar som att den kreativa ådran slutat sina, och att man dessutom verkar lagt alla meningskiljaktligheter åt sidan för att koncentrera sig på det man gör bäst, musik. Nu gör ju en låt inget helt album, förstås, men det lovar som sagt gott. Hoppas bara att man ger sig ut på vägarna igen, och att de hittar hit. Live har ett - drogfritt - Aerosmith alltid varit av mycket hög klass.

Nostalgi är en dygd

Efter att ha avverkat såväl sextio- som sjuttiotal i eminenta dokumentärserier har SVT sedan en tid tillbaka lanserat "The Eighties", som förstås avhandlar åttiotalets musik. Med ålderns rätt har man nu en ny ciceron. Rolf Hammarlund är utbytt mot Jens von Reis och det ligger väl i tiden så att säga. Det är ju onekligen att föredra om man själv har en relation till det man ska guida tittarna i.

Både "The Sixties" och "The Seventies" var som sagt mycket välgjorda och givande. För min del, född i mitten på sextiotalet, var serien om sjuttiotalet mer intressant i rent nostalgisyfte. Jag var ju liksom inte med "på riktigt" innan.

Nu med åttiotalet i fokus är nostalgifaktorn skyhög. Det här var årtiondet då man var i tonåren och lite över det, och som alla vet präglas man oerhört starkt av det som sker i just den tidseran av livet. Även om förstås inte allt i musikväg var bra ens då, så är det fantastiskt kul att se på programserien och minnas allt som skedde under dessa tio år. Det här är decenniet som är omtalat för pastellfärger, midjekavajer, hockeyfrillor, pudelrock, syntinvasion, skinnslipsar och mycket mycket annat.
Vi som var med kommer ihåg, ibland med skammens rodnad på kinderna, hur grällt och smaklöst allt ibland var. Å andra sidan så ska man väl inte skämmas över det som var, i backspegeln så framstår ju mycket lika pinsamt som det var hippt när det skedde. Jag hävdar också att mycket musik och mycket film som gjordes då står sig stark även idag.

Förra veckan var det bland annat pudelrocken som var under lupp, och det är förstås våldsamt roande på alla vis. Musiken är bitvis magiskt bra - ja, faktiskt - men modet och frisyrerna är helt sjuka.

Denna vecka var det bland annat Live Aid och föregående Band Aid/USA For Africa man tittade närmare på. Jag minns som igår när man laddade för megakonserten med VHS-spelaren redo för att kunna föreviga uppträdandet med de artister man ville spara för framtiden. I och med att allt gick på ett bestämt schema så kunde man först spela in Status Quo, gå ifrån ett par timmar när akter som Kool & The Gang eller Adam Ant spelade, för att sedan återkomma till TV:n lagom till Queen, Eric Clapton och Led Zeppelin skapade historia.

Som bonus får man en liten sammanställning över vad som hände de olika åren utanför musikvärlden. Varje avsnitt avhandlar ett specifikt år, så att få se John McEnroes tokspel i Stockholm Open 1984 eller hur en rysk ubåt lyckades ramma ett skär i Blekinges skärgård 1981 är ju också kul på sitt sätt. Rekommenderas till alla intresserade i allmänhet, men kanske nostalgiska sextiotalister i synnerhet.

Tung boogierock i Marstrand

Bevittnade den eminenta brittiska rockorkestern Status Quo i Marstrand häromdagen, och blev som vanligt ytterst nöjd. Det var nu sextonde gången jag såg bandet live, och hittills har de levererat varje gång. Status Quo är mitt husband och absoluta favoriter genom åren, och de har varit mina stadiga följeslagare sedan tidigt sjuttiotal. Att jag fick med barnen den här gången var extra kul, god musik lever över generationerna helt klart.

Vi sammanstrålade med goda vänner från Norrköping på det hotell i Marstrand där de inkvarterat sig för lite uppladdning med mat och dryck. Efter några timmars trevligt samkväm begav vi oss till Carlstens fästning. Förband är en synnerligen överskattad företeelse i de allra flesta fall, så också här, så vi tajmade lagom in deras sorti innan vi gled in på våra Golden Circle-platser närmast scen.

Konserten var - som vanligt - mycket bra och alldeles för kort. Bandet gjorde entré iklädda jackor och deklarerade att det var väl kallt i det här landet just nu för en sommarturné, men att vi svenskar förstås fixade lite kyla.
Om inte annat så blev både band och publik snart varma i kläderna, för det var plattan i mattan från början och det är alltid omöjligt att stå still när dessa boogiekungar släpper lös alla tyglar. De har måhända blivit snällare på platta och inte lika blytunga live, men den här sättningen är nästan löjligt samspelta och det är ett sanslöst ös rakt igenom. Visst kan man sakna en del örhängen - själv hade jag gärna sett att de dammade av "Don't Waste My Time" eller "Is There A Better Way" exempelvis - men det vore en smula njuggt att klaga med tanke på vad de faktiskt har i sin repertoar.

Jag tycker också att bandets senare plattor är riktigt högkvalitativa, och de hade gärna fått ta med mer än de två låtar som finns med i setlistan, som "Jam Side Down" eller "Frozen Hero", men visst är det de gamla riffen som folk helst vill höra så man förstår varför de väljer att ha tyngdpunkten i den delen av karriären.



Kvällen var förstås mycket lyckad. Jag har sett Status Quo bättre, absolut, men jag har också sett dem något sämre. Även om det ibland kan upplevas som lite av en dag på jobbet så befinner sig det här gänget ändå i en egen division. Status Quo har helt enkelt ingen lägstanivå, utan bara olika högstanivåer och denna afton var inget undantag. Det går inte att värja sig mot denna brittiska invasion i form av smittande tolvtaktsblues. Tack för ännu en kanonspelning, grabbar...förlåt, gubbar.

Något bättre än Allsvenskan

Ibland ska man ha tur. Som bekant ska två av fotbollsvärldens giganter spela en match här på Ullevi i augusti. Jag ville förstås ta chansen att se Manchester United möta Barcelona i hemstaden, men snabbt insåg jag att trycket efter biljetter skulle bli på Springsteen-nivå.

Givetvis var man chanslös när Ticnets servrar ånyo havererade och vi stod utan biljetter. Surt, och andrahands-biljetter är ju snuskigt dyra. Dessutom vill man helst inte gynna dessa skojare, så det var en smula deppigt.

Dagen efter tänkte jag kolla om det kanske, kanske, kanske hade kommit in några biljetter i retur. Sådant händer, och jag tänkte att man eventuellt kunde få tag på någon uppe i ett hörn vid strålkastaren eller något. Döm om min förvåning när det helt plötsligt dök upp fyra biljetter på skärmen. Några darriga, handsvettiga knapptryck senare var dyrgriparna bärgade - till ordinarie pris dessutom. Det slog mig då att jag inte kollat var på arenan vi fick biljetter, eller ens om de var bredvid varandra.

Efter ännu några nervösa klickanden kunde jag andas ut och konstatera att vi sitter bredvid varandra och dessutom på mycket bra platser. Mitt på långsidan, ganska långt ner känns som väldigt bra platser. Att säten i denna sektion säljs för närmare tretusen kronor i andrahand tyder på, milt uttryckt, viss attraktion. Det känns nästan som att det är lite för bra för att vara sant, och som att vi inte kommer att komma in på arenan med våra biljetter eller något. Murphys lag och allt sådant, ni vet.

Nåväl, nu återstår bara att hoppas på skapligt väder - bra väder kan man nog inte önska den här sommaren - och en match som lever upp till förväntningarna. Det är en träningsmatch, javisst, och spelarna vill inte bli skadade så de går förstås inte för fullt. De största stjärnorna kanske inte heller spelar hela matchen, men jag ser inget större problem. Lagen är fyllda av superspelare, arenan kommer att vara sprängfylld, det är ett verkligt gigantmöte och - oavsett hur mycket vänskapsmatch det än är, så är avståndet till den allsvenska korpfotbollens tragiska harvande jämförelsevis ofantligt stort.

The Beatles alltid tidlösa

Har i skrivande stund på nytt snöat in på The Beatles. The Fab Four från Liverpool behöver sannerligen inte någon närmare presentation, i synnerhet inte från mig, men de är i sanning legendarer.

Musik av den här kalibern är också tidlös, vilket visas av att nya generationer ständigt upptäcker deras musik. Här hemma lyssnar även ungdomarna med stor förtjusning på de otaliga klassiker som beatlarna skapat.

För egen del är det mycket av de sena utgåvorna i repertoaren som snurrar just nu. Abbey Road-plattan går varm, men även Sgt Pepper - förstås - tål att gå på repeat. Just transformeringen från popgäng till i sina stunder ganska tungt rockband är fascinerande. Det som skiljer Beatles - och Rolling Stones för den delen - från övriga band som kom fram på sextiotalet var just förmågan att hålla sig relevant och nyskapande så lång tid.

Att jag håller på att läsa boken "Minnen av John Lennon", en sammanställning som Yoko Ono gjort där allehanda personer, mer eller mindre kända, öppet berättar om sina minnen av denne kulturikon har förstås påverkat att jag åter plockat fram mina Beatles-plattor.

Som sagt, allt som ska skrivas om The Beatles har gjorts tidigare så det ska jag inte ge mig in på. Jag nöjer mig med att kort konstatera att något mer inflytelserikt och totalt världsomvälvande band kommer vi sannolikt aldrig att få se.

Yngwie med i Sommar

Radioprogrammet Sommar har utan tvekan förändrats med åren. Förutom att det var längre förr -  med en sändningstid på två timmar mot nuvarande nittio minuter - var det betydligt mer välstädat tidigare. Åtminstone är det så det verkar, men det kan förstås bero på att man blir äldre, och det blir mer och mer ens egen generations personer som talar.

Nu är jag ingen fanatiskt lyssnare av detta program, men av en slump har jag fastnat framför både Anja Pärson och John Guidettis insatser i etern. Den förstnämnda var suverän, medan svensk fotbolls nye påläggskalv ver rent bedrövlig. Nåväl, igår var det dags för svensk hårdrocks badboy och ärkediva Yngwie J. Malmsteen att göra debut i detta sammanhang. Vem var jag att missa det här? Självklart var man tvungen att höra hans program. Mannen är ju känd för sin frispråklighet likväl för sin talang och det här kunde bli hur kul som helst.

Resultatet var blandat. Lite för få skandaler - det är ju ändå ganska kittlande och det finns många i det här fallet - och aningen för lite snack om de suveräna plattor han värkt fram genom åren. Yngwie är en husgud hos mig och framför allt sättningarna där bröderna Johansson ingick är magiska. Vilken kvalitet och yreksskicklighet, jösses!

Å andra sidan var det oerhört intressant att höra om den målmedvetenhet och envishet den unge gitarrfantomen uppvisade när det gällde att helt enkelt bli bäst i världen. Äntligen fick också alla belackare som bara snackar om att han är snabb lite mothugg. När Yngwie många klassiska stycken för att visa sina riktiga inspirationskällor måste många insett vad det handlade om. Hans utlägg om trioler och dubbla skalpassager visade tydligt att den här gossen vet vad han talar om. När Paganinis hysteriska violinstycken framfördes var det som att öra Malmsteen själv, fast på fiol.
Tyvär hastade han förbi de passager som handlade om personliga tragedierna, men det kanske blev för jobbigt att prata om, vad vet jag.

Det är i alla fall inte ofta som Deep Purple, Genesis, Rainbow och för den delen Yngwie själv spelas i P1, vilket förstås är att betrakta som ren bonus.

Sammanfattningsvis kan man säga att Malmsteen till viss del slarvade iväg sin chans att göra ett djupt intryck, men att programmet på det stora hela var mycket underhållande. Lyssna gärna på SR:s arkiv om ni missade det. Det var betydligt mer givande än de flesta andra radiopratare den här regniga sommaren.