Tre timmar och fyrtio minuter har sällan känts så kort. Bossen satte nivån direkt med inledande Creedence-covern "Who'll stop the rain" som en kängspark mot det skyfall som nästan sköljde bort staden tidigare på dagen. Sedan följde ett par höjdare från min personliga favoritplatta "The River" och man insåg redan då att fokus nog skulle ligga mer på de tidigare åren i karriären - förutom inslagen från nya given "Wrecking Ball" förstås.
Allt som kan sägas om konserten är redan sagt och publicerat. Ord räcker egentligen inte till för att beskriva upplevelsen som vi alla delade igår. För min del var det första gången jag såg Springsteen och det känns som att jag valde rätt dag för min debut. Av mer initierade beundrare och mer insatta skribenter att döma så kan det här ha varit den bästa konserten han givit på svensk mark - möjligen i konkurrens med Ullevi-kraschen 1985.
Konserten på fredagen hade förstås varit magisk den också, men jag känner ändå att låtlistan var närmast ypperlig för mig med mycket från sjuttio- och åttiotal samt ett antal godbitar från "The Rising" och senaste plattan. Jag har egentligen inte lyssnat verkligt aktivt på Bossen på ganska många år även om han på något vis alltid funnits med i den mer perifera miljön. Han har alltid haft min respekt för den musik och det politiska engagemang han har, och runt "The River" var jag som sagt verkligt såld. Nu står det helt klart att han har återtagit en central plats i mitt musikliv, för jag blev ånyo helt såld.
Jag kan egentligen inte hitta något fel på konserten. Ljudet var ypperligt, stämningen var magisk, showen var väl avvägd och bandet är ju som bekant en väloljad maskin. Ovanpå detta en man som snart enligt passet är folkpensionär, men i verkligheten har en energi och en scennärvaro som betydligt yngre artister bara kan drömma om.
Som sagt, historia skrevs i lördags. Det var inte bara den största konserten i Ullevis historia, det kan också har varit den bästa. Och jag var där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar