Yngwie med i Sommar

Radioprogrammet Sommar har utan tvekan förändrats med åren. Förutom att det var längre förr -  med en sändningstid på två timmar mot nuvarande nittio minuter - var det betydligt mer välstädat tidigare. Åtminstone är det så det verkar, men det kan förstås bero på att man blir äldre, och det blir mer och mer ens egen generations personer som talar.

Nu är jag ingen fanatiskt lyssnare av detta program, men av en slump har jag fastnat framför både Anja Pärson och John Guidettis insatser i etern. Den förstnämnda var suverän, medan svensk fotbolls nye påläggskalv ver rent bedrövlig. Nåväl, igår var det dags för svensk hårdrocks badboy och ärkediva Yngwie J. Malmsteen att göra debut i detta sammanhang. Vem var jag att missa det här? Självklart var man tvungen att höra hans program. Mannen är ju känd för sin frispråklighet likväl för sin talang och det här kunde bli hur kul som helst.

Resultatet var blandat. Lite för få skandaler - det är ju ändå ganska kittlande och det finns många i det här fallet - och aningen för lite snack om de suveräna plattor han värkt fram genom åren. Yngwie är en husgud hos mig och framför allt sättningarna där bröderna Johansson ingick är magiska. Vilken kvalitet och yreksskicklighet, jösses!

Å andra sidan var det oerhört intressant att höra om den målmedvetenhet och envishet den unge gitarrfantomen uppvisade när det gällde att helt enkelt bli bäst i världen. Äntligen fick också alla belackare som bara snackar om att han är snabb lite mothugg. När Yngwie många klassiska stycken för att visa sina riktiga inspirationskällor måste många insett vad det handlade om. Hans utlägg om trioler och dubbla skalpassager visade tydligt att den här gossen vet vad han talar om. När Paganinis hysteriska violinstycken framfördes var det som att öra Malmsteen själv, fast på fiol.
Tyvär hastade han förbi de passager som handlade om personliga tragedierna, men det kanske blev för jobbigt att prata om, vad vet jag.

Det är i alla fall inte ofta som Deep Purple, Genesis, Rainbow och för den delen Yngwie själv spelas i P1, vilket förstås är att betrakta som ren bonus.

Sammanfattningsvis kan man säga att Malmsteen till viss del slarvade iväg sin chans att göra ett djupt intryck, men att programmet på det stora hela var mycket underhållande. Lyssna gärna på SR:s arkiv om ni missade det. Det var betydligt mer givande än de flesta andra radiopratare den här regniga sommaren.