Tung boogierock i Marstrand

Bevittnade den eminenta brittiska rockorkestern Status Quo i Marstrand häromdagen, och blev som vanligt ytterst nöjd. Det var nu sextonde gången jag såg bandet live, och hittills har de levererat varje gång. Status Quo är mitt husband och absoluta favoriter genom åren, och de har varit mina stadiga följeslagare sedan tidigt sjuttiotal. Att jag fick med barnen den här gången var extra kul, god musik lever över generationerna helt klart.

Vi sammanstrålade med goda vänner från Norrköping på det hotell i Marstrand där de inkvarterat sig för lite uppladdning med mat och dryck. Efter några timmars trevligt samkväm begav vi oss till Carlstens fästning. Förband är en synnerligen överskattad företeelse i de allra flesta fall, så också här, så vi tajmade lagom in deras sorti innan vi gled in på våra Golden Circle-platser närmast scen.

Konserten var - som vanligt - mycket bra och alldeles för kort. Bandet gjorde entré iklädda jackor och deklarerade att det var väl kallt i det här landet just nu för en sommarturné, men att vi svenskar förstås fixade lite kyla.
Om inte annat så blev både band och publik snart varma i kläderna, för det var plattan i mattan från början och det är alltid omöjligt att stå still när dessa boogiekungar släpper lös alla tyglar. De har måhända blivit snällare på platta och inte lika blytunga live, men den här sättningen är nästan löjligt samspelta och det är ett sanslöst ös rakt igenom. Visst kan man sakna en del örhängen - själv hade jag gärna sett att de dammade av "Don't Waste My Time" eller "Is There A Better Way" exempelvis - men det vore en smula njuggt att klaga med tanke på vad de faktiskt har i sin repertoar.

Jag tycker också att bandets senare plattor är riktigt högkvalitativa, och de hade gärna fått ta med mer än de två låtar som finns med i setlistan, som "Jam Side Down" eller "Frozen Hero", men visst är det de gamla riffen som folk helst vill höra så man förstår varför de väljer att ha tyngdpunkten i den delen av karriären.



Kvällen var förstås mycket lyckad. Jag har sett Status Quo bättre, absolut, men jag har också sett dem något sämre. Även om det ibland kan upplevas som lite av en dag på jobbet så befinner sig det här gänget ändå i en egen division. Status Quo har helt enkelt ingen lägstanivå, utan bara olika högstanivåer och denna afton var inget undantag. Det går inte att värja sig mot denna brittiska invasion i form av smittande tolvtaktsblues. Tack för ännu en kanonspelning, grabbar...förlåt, gubbar.