Uncensored Life In Rock

Avnjuter just nu (ja, just nu sitter jag förstås och skriver detta, men ni fattar) till fullo Sammy Hagars självbiografi "Red - my uncensored life in rock". Den forne frontmannen i såväl Montrose som Van Halen har tillsammans med Joel Selvin knåpat ihop en magisk bok.

I dessa tidevarv när alla artister, kanske framför allt rock- och metaldito, ska fläka ut och in på sig själva i bokform gäller det att sålla mellan utgåvorna. Det svajar nämligen betänkligt i kvalitet beroende på vems livshistoria som dissekeras. Vissa böcker ska till varje pris klämma in så mycket dekadens som möjligt, vissa blir onödigt detaljerade och tungrodda på bekostnad av läsglädje. Somliga är å andra sidan för ytliga, medan en del helt enkelt är för dåligt skrivna.

Jag älskar biografier och plöjer så många jag hittar och hinner. Exempel på böcker som jag blivit besviken på är - faktiskt - Keith Richards "Livet" som var väldigt välskriven och gedigen men allt gnäll på Mick Jagger och all romantisering av knark blev väl magstarkt i mitt tycke. Inte heller Kee Marcellos bok "Rockstjärnan Gud glömde" levde upp till förväntningarna riktigt. Oerhört lättläst och bitvis roande, men inte så skickligt skriven och den tappade lite fart efter att Europe-eran upphörde. Steven Rosens "Black Sabbath" och Joe Shoomans "Bruce Dickinson" är också umbärliga lättviktare i genren.

Bland mina favoriter finns - förstås - glamrockens biografibibel "The Dirt" om och av Motley Crüe, samt Ozzy Osbournes "I am Ozzy". Fantastiska böcker, och nämnas bör också "White Line Fever" av allas vår favoritvårta Lemmy samt Engleheart/Durieuxs bok om AC/DC "Maximal Rock 'n' roll". Samtliga dessa uppvisar respekt för både läsare och artist och är dessutom förbannat underhållande att läsa.

"Red" är absolut en av de absolut bästa rock-biografierna jag läst. Allt från Hagars verkligt torftiga uppväxt via Montrose till infernot Van Halen är välstrukturerat framfört och oerhört fascinerande. Att jag dessutom läser boken på engelska gör att man får med alla nyanser i språket som kan gå förlorade vid en översättning.

Boken är ingen tegelsten, utan behagliga 240 sidor vilket i sammanhanget känns ganska perfekt. Jag har inte varit Sammy Hagars största fan - jag är det inte nu heller - men all respekt till en synnerligen vettig rockstjärna och visst har han varit med och skapat mycket odödlig rock också.

Kulturkrock i suverän TV-serie

Hoppas att ni inte missat "Lilyhammer" som går på SVT just nu. Den handlar om maffioson Frank Tagliano - eminent gestaltad av en viss Steven Van Zandt - som efter att ha vittnat mot sin boss erhåller FBI:s vittnesskydd.
Frank väljer att bosätta sig i Lillehammer eftersom han blev så förtjust i TV-sändningarna från OS 1994. Under sitt nya namn Giovanni Henriksen anländer han till ett vinterlandskap och en kulturkrock som får oanande konsekvenser.

Karaktären Giovanni Henriksen är givetvis oerhört porträttlik den färgstarke Silvio Dante i "Sopranos" och det är förstås ingen slump. Serierna har naturligtvis skillnader, och den största är att medan "Sopranos" var en hårdkokt maffiaserie så är "Lilyhammer" en komedi. Dessutom en otroligt lyckad sådan.

Steven Van Zandt är ypperlig och fantastiskt underhållande i rollen som en totalt felplacerad maffioso från New York som hamnat i något som kan liknas vid världens ände uppe i ett svinkallt Norge. Han tar till sina beprövade metoder vilket ställer till en del i det lilla samhället och allt är hela tiden skitkul, helt enkelt. Scenen när han skickar ner en gangsterknutte utför backhoppningsbacken (ja, det heter faktiskt så) för att lösa ett affärsproblem de har sinsemellan är sanslös, liksom metoden han tar till för att få sin nattklubbslicens. För att ta två exempel.

Som sagt, hoppas ni inte missat detta guldkorn till TV-serie. Underhållningsvärdet är mycket högt.

Vital trash som imponerar

Ett av banden som uppträdde på Skogsröjet i somras var trash-veteranerna Testament. Jag nämnde dem som hastigast i min resumé från festivalen där de skoninglöst mejade ner allt motstånd i ett inferno av taggtrådsriff och volymmattor.

Dessa amerikanska veteraner har inte tidigare fångat mitt intresse i någon större omfattning. Visst, de har funnits där i periferin bakom de stora elefanterna i genren men aldrig fått det stora genombrottet.

Nu har man släppt plattan "Dark roots of earth" och kanske, kanske är det nu dags för en revansch. Vad vi talar om här är nämligen en vital spark rätt upp i de bakre regionerna på herrar Hetfield och Ulrich liksom en käftsmäll till övriga i den så kallade trash-eliten. Skivan är i sanning monumentalt stark och helt klart Testaments finaste stund hittills. Eniga skribenter hyllar skivan och vem är jag att tala emot? Årets trash-platta utan tvekan och absolut en av de bästa släppen i år över huvudtaget.

Kul att bli såpass överraskad av ett band som ju i logikens namn borde ha sin kreativa formtopp långt bakom sig. Glädjande också med tanke på det cancer-elände som bandet genomled för några år sedan. Just nu regerar Testament den klassiska trash-scenen tillsammans med ett återuppväckt Megadeth. Så tycker i alla fall jag. Metallica, någon?

Nostalgi och gamla minnen

Satt och snurrade runt på Spotify häromkvällen och det är egentligen helt otroligt vad mycket musik det finns där. Långt ifrån allt, det är mycket smällkarameller som saknas i godisskålen, men varje gång man verkligen sätter sig och botaniserar i utbudet blir det en promenad längs minnenas aveny. Det där lät väldigt storvulet och amatörpoetiskt, men så känns det faktiskt.

Man kan tro att jag bara varit en insnöad snubbe som rockat hårt, men genom åren har mycket olika musikstilar och många olika artister fångat intresset. Inte konstigt då att en afton framför datorn kan rendera i återupptäckter av exempelvis The Tourists. Detta new-waveband som lade grunden för Eurythmics några år senare hade ett par låtar där Dave Stewart och Annie Lennox briljerade. Därifrån var inte steget långt till The Jags eller Lene Lovich som också simmade runt i de nya vågorna på åttiotalet. Lägg därtill en dos femtiotalsklassiker så förstår ni att förvirringen på något vis var total.

Helt plötsligt var jag sedan inne i glamrockens tidevarv med Marc Bolan och Sweet på spellistan. De sistnämnda var mina första idoler i mitten av sjuttiotalet och sådan nostalgi ska man inte förakta. Genom att lyssna vidare hamnade jag via Ian Hunter och Phil Lynott på kanadensiska progrockarna Saga som gjorde ett knippe vassa vax i skarven sjuttio- och åttiotal. Sedan var steget inte långt till Marillion, Yes, Rush och Styx. Progressivt och AOR i en salig blandning. Klassisk rock med Billy Squire och Dave Edmunds hanns också med.

Via ett snabbt lappkast till Jamaica för en reggaeimpuls var jag snart tillbaka i Englands åttiotal med band som The Jam och giganterna The Clash. Där stannade jag inte länge för nu var det dags att skölja öronen med lite svängig metal. Arch Enemy, Testament och gamla hederliga Slayer rensar skönt i systemen. Jag avslutade med en ilsken live-upptagning med Motörhead innan det var dags att avrunda en kväll fylld av minnen och nostalgi.
 

Fotbollsgodis på Nya Ullevi

Matchen mellan Manchester United och FC Barcelona var i sanning en rolig upplevelse. Nog för att späningsmomentet, tillika kampen, uteblev men det var ju väntat. Det var inte heller därför jag såg fram mot mästarmötet i första hand.

Redan vid uppvärmningen kändes det som en väldigt speciell kväll. Vi hade ypperliga platser strax bakom Uniteds avbytarbänk och spelarna befann sig närmast inom räckhåll och även om jag varit på stora fotbollsmatcher tidigare, så var det här ett snäpp till.

Några minuter senare var det så dags för avspark. Känslan när tjugotvå av världens absolut bästa fotbollsspelare äntrade arenan var svårslagen. Som sagt så var ju det här mer av ett sätt för coacherna att trimma trupperna och inte minst sälja sitt varumärke, så någon fartfylld intensiv match blev det inte. Efter de fåtaliga närkamperna så log spelarna mot varandra och man kunde också se dem vänligt samtala vid avblåsningar. Hade det varit en final i Champions League, så hade det sprutat adrenalin och svurits kopiöst på både motpelare och domare.

Vi var mycket nöjda då vi gick hem efter slutsignalen. Synd att fel lag i mina ögon vann - även om det nu inte gällde något. Pokalen lagen spelade om kändes mer som kuriosa än som något reellt värdefullt. Kul hade vi i alla fall.

Att röja i skogen

I fredags var det så dags för Skogsröjet, en metal-festival i Rejmyre några mil utanför Norrköping. De har kört den här tillställningen några år nu, och man måste imponeras av hur arrangörerna får till det. I år hade man dessutom överträffat sig själva.

Vi anlände lagom för att se Bloodbound dra de sista ackorden. Synd, jag hade gärna sett dem men resan genom skogarna tog lite längre tid än planerat. Vi såg H.E.A.T. genomföra ett förvånansvärt solitt gig. Mina ganska låga förväntningar överträffades med råge, vilket var lika trevligt som glädjande.

Vi skippade tyska åttiotalsfrillorna Bonfire för att käka lite innan L.A. Guns stod på scenen. Dessa glammetalsnubbar från Los Angeles har levt i Mötley Crues skugga hela tiden och man förstår egentligen varför. Man är helt enkelt inte lika bra. Förvisso höjdes kvaliteten väsentligt en bit in i spelningen, men mer än ett schysst liveband med några tilltalande låtar blir inte kajalgubbarna i min bok.


Även Kingdom Come lyssande vi på i bakgrunden. Det var just då mer tilltalande att cirkulera på festivalområdet och iakttaga folk och kommers. Dessutom var det ju snart dags för kvällens gigant.

Alice Cooper hade av logistikskäl begärt att få spela tidigare på kvällen än den avslutning som var tänkt. Jag har sett skräckrockaren några gånger tidigare, men det här slog knock på allt. En suverän show framförd av en legend som vet hur man ska domptera en publik. Dessutom har han aldrig haft ett bättre band. Helt makalöst!

Testament lyckades nog ta död på allt djurliv i den omkringliggande skogen, och dessutom förgöra allt eventuellt motstånd med sitt totalmangel i hundra knyck i hundra decibel (vi mätte upp det på en plats väldigt långt från scenen ska tilläggas). Fascinerande, men man inser också varför andra trash-band blivit större.


Kvällen avslutades med det andra av de band vi helst ville se denna afton. Anvil fick äran nu när Alice Cooper var kvällstrött. En härlig spelning fylld av genuin glädje från bandet. När sångaren Lips glatt förkunnade att han skulle ha jätteroligt denna kväll kändes det helt äkta. När han innerligt tackade alla för att vi hjälpt honom att uppleva sin dröm så blev man faktiskt rörd. Han log hela tiden och trivdes uppenbarligen som ett barn i en godisbutik. Skönt med uppriktighet till skillnad från de floskler om "världens bästa publik" och "vi älskar er" som många andra band sprider omkring sig. Dessutom har de numera en arsenal av högoktaniga låtar att framföra.

Nästa år kommer Arch Enemy till Skogsröjet, och jag är redan sugen att återvända. Vi får se om det passar.

Skador ger nya möjligheter

Nu när jag lyckats slå mitt nyckelben ur led (aj, vad ont det gjorde...) på en downhill-cykling uppe i Åre infinner sig en smärre panik. Helt fastlåst i tillvaron utan möjlighet till någon mobil verksamhet måste man sysselsätta sig på plats, så att säga.

OS håller ju inte på hur länge som helst - tyvärr - så det fick bli några bokinköp. Rockbiografier är något av det roligaste och mest intressanta att läsa, tycker jag. Sagt och gjort, fyra dylika är nu inköpta.

Aftonbladets Mattias Klings bok om pudelfrillorna Europe och - som av en händelse - deras förra gitarrist Kee Marcellos egna biografi är två av nyförvärven. Visst kan man tycka mycket om de svenska åttiotalsikonerna, men de har ju ändå alltid funnits där och det är kul att se in bakom kulisserna.

Lite tyngre tongångar nu. Gamle Kerrang-skribenten Mick Walls tegelsten om Metallica ska bli mycket spännande att läsa. Garanterat välskrivet och genomarbetat. Sist slängde jag med förre Guns 'N' Roses och Velvet Revolver-basisten Duff McKagans bok om sin tid i dekadensens strålkastarsken. Jag har förstått att just Duff är en briljant författare som dessutom inte tagit hjälp av några spökskrivare. Annars är inte hans båda band egentligen några jättefavoriter. Intressant blir det likväl - helt garanterat.

Ja, nu kanske man kan sysselsätta sig några timmar i alla fall. Tur det nu när man klantat till det så fatalt.

Nya filmer på gång

När sommaren än en gång uppvisar sin dystra sida, så är det lätt att man ägnar sig åt inomhussysslor. Nu släpps dessutom två DVD-utgåvor jag väntat länge på.

De tappra som följer min blogg (tack alla två...eller tre) vet att jag skrev mycket om den eminenta dokumentärserien "Metal Evolution" när den gick på SVT. Nu kommer hela serien äntligen som köpversion och som en sann musiknörd kommer jag att dreglande kasta mig över ett exemplar. Dryga åtta timmars eufori väntar.

Fjärde installationen i Underworld-serien kommer nu också som DVD, och eftersom jag har de tidigare och återser dem frekvent med stor förtjusning är även detta släpp helt givet för yours truly. Jag ignorerar alla belackare och slukar den osannolika storyn och den hjärndöda actionen med hull och hår.

Se där, ett antal timmar god underhållning man kan till mellan alla OS-begivenheter som också pockar på uppmärksamheten dessa dagar.