Att röja i skogen

I fredags var det så dags för Skogsröjet, en metal-festival i Rejmyre några mil utanför Norrköping. De har kört den här tillställningen några år nu, och man måste imponeras av hur arrangörerna får till det. I år hade man dessutom överträffat sig själva.

Vi anlände lagom för att se Bloodbound dra de sista ackorden. Synd, jag hade gärna sett dem men resan genom skogarna tog lite längre tid än planerat. Vi såg H.E.A.T. genomföra ett förvånansvärt solitt gig. Mina ganska låga förväntningar överträffades med råge, vilket var lika trevligt som glädjande.

Vi skippade tyska åttiotalsfrillorna Bonfire för att käka lite innan L.A. Guns stod på scenen. Dessa glammetalsnubbar från Los Angeles har levt i Mötley Crues skugga hela tiden och man förstår egentligen varför. Man är helt enkelt inte lika bra. Förvisso höjdes kvaliteten väsentligt en bit in i spelningen, men mer än ett schysst liveband med några tilltalande låtar blir inte kajalgubbarna i min bok.


Även Kingdom Come lyssande vi på i bakgrunden. Det var just då mer tilltalande att cirkulera på festivalområdet och iakttaga folk och kommers. Dessutom var det ju snart dags för kvällens gigant.

Alice Cooper hade av logistikskäl begärt att få spela tidigare på kvällen än den avslutning som var tänkt. Jag har sett skräckrockaren några gånger tidigare, men det här slog knock på allt. En suverän show framförd av en legend som vet hur man ska domptera en publik. Dessutom har han aldrig haft ett bättre band. Helt makalöst!

Testament lyckades nog ta död på allt djurliv i den omkringliggande skogen, och dessutom förgöra allt eventuellt motstånd med sitt totalmangel i hundra knyck i hundra decibel (vi mätte upp det på en plats väldigt långt från scenen ska tilläggas). Fascinerande, men man inser också varför andra trash-band blivit större.


Kvällen avslutades med det andra av de band vi helst ville se denna afton. Anvil fick äran nu när Alice Cooper var kvällstrött. En härlig spelning fylld av genuin glädje från bandet. När sångaren Lips glatt förkunnade att han skulle ha jätteroligt denna kväll kändes det helt äkta. När han innerligt tackade alla för att vi hjälpt honom att uppleva sin dröm så blev man faktiskt rörd. Han log hela tiden och trivdes uppenbarligen som ett barn i en godisbutik. Skönt med uppriktighet till skillnad från de floskler om "världens bästa publik" och "vi älskar er" som många andra band sprider omkring sig. Dessutom har de numera en arsenal av högoktaniga låtar att framföra.

Nästa år kommer Arch Enemy till Skogsröjet, och jag är redan sugen att återvända. Vi får se om det passar.